Borde jag flytta till Tyskland?

Så, jag är i 20-årsåldern och har fått aktivitetsersättning för psykisk sjukdom, schizofreni. Problemet är att jag inte tror att diagnosen stämmer. För att göra en lång historia kort så fick jag en ekstas. Jag kom ihåg saker som inte hade hänt, det var som fantasier som spelades upp framför mig, jag skrattade och blev varm. Mitt uppe i alltihop kom min mamma, eftersom jag bodde hemma vid tillfället, som tyckte att jag mådde dåligt och att jag borde ta min (antipsykos) medicin. Varför hade jag antipsykosmedicin hemma? Jo, jag hade haft gränspsykotiska symtom tidigare(hade precis blivit diagnostiserad med borderline). Men nu fick jag alltså en exstas. Egentligen fungerade inte medicinen, så jag borde ha tagit dem.

Jo, alltså kom min mamma och ville att jag skulle ta min antipsykosmedicin, sen ringde hon till en manlig släkting som jag är jätterädd för och bad honom att komma, så jag begav mig till sjukhuset och sa att jag hade ångest för att bli inlagd och komma bort ifrån min mamma och min släkting. Väl på sjukhuset så meddelade mina föräldrar att jag inte var välkommen hem mer så då fick jag råångest. Men emellan ångesten så skrattade jag och fantiserade. Det står i mina journaler att jag uppvisar hallucinatoriskt beteende och skrattar för mig själv i korridoren. Seriöst, det brukar väl inte vara roligt att ha schizofreni? Läkaren trodde att det var mina höga seratoninnivåer som orsakade mina psykotiska symtom? Jag fick haldol som inte fungerade, (kanske för att jag inte var psykotisk), så sen dess får jag något tyngre som gör att jag sover femton timmar om dygnet. Det gjorde slut på ekstasen. Jag försökte att förklara för läkarna att jag inte hallucinerar, men de förstod inte. Fortfarande säger min kontaktperson att "hon har förstått att jag hör en del röster", vilket inte stämmer. Suck...

För att komplicera det hela så kommer jag ihåg att jag redan som åtta-åring tänkte att jag ville leva på sjukersättning när jag blev stor. Eller i alla fall att jag skulle komma att göra det.. Jag trodde inte att jag skulle klara av livet. Jag har dessutom alltid varit avundsjuk på gamla människor som får vara pensionerade.

Men nu när jag fått ersättning så ångrar jag mig. Det är inte alls roligt. Känner mig värdelös och har ingenting att göra. Har så tråkigt och ingenting att se fram emot.

Har väl mått sådär innan det här inträffade, haft mycket tvångstankar och inte vetat vad jag vill jobba med.

I Tyskland vet jag att man kan skriva på ett papper som säger att man inte vill bli tvångsmedicinerad i händelse av att man skulle bli "psykiskt sjuk", så jag funderar på att flytta dit till våren. Jag orkar inte med psykiatrin men jag vet inte om jag har motivationen. Tänk om jag blir tvungen att komma hem igen? Just nu vill jag inte ens gå ut.

Jag vet inte om det går att förstå någonting av det här men jag skulle gärna uppskatta lite råd.