Anonym (Mamman)

Äldre 8 Aug 17:04

11 svar

Två som träter

Hej!

Jag behöver hjälp tips och råd då vi hamnat i en jäkla dålig sits.

Lite bakgrundsinfo. Vi är ett par som varit tillsammans över 3 år. Jag har ett barn sen ett tidigare förhållande. Barnet fyller 13 år.

Senaste tiden har det bara varit en jäkla massa tjafs mellan min partner och mitt barn.

Jag har pratat med båda två, vi har pratat tillsammans och så vidare för att komma fram till något som fungerar men det känns rätt hopplöst.

Jag och min partner har under hela perioden vi varit tillsammans diskuterat barnuppfostran, hur man ska göra i olika situationer. Min partner har en helt annan syn än mig på saker och ting och han är rätt "hård". Han har inga barn sen tidigare.

Barnet i fråga är väldigt känsligt och man behöver inte vara "hård" mot barnet utan det räcker med små medel.

Senast häromdagen hade vi en diskussion då barnet och partner börjat tjafsa och säga emot varandra hela tiden. Jag får gå emellan och säga till båda två.

Pratade med dom både enskilt och tillsammans och förklarat att man måste respektera att man tycker olika, att min partner som faktiskt är vuxen måste föregå med gott exempel. Att man måste välja sina strider för man kan inte ta alla strider.

Min partner tycker att man ska påpeka för barnet när den gör "fel". Vilket leder till att om man skulle påpeka allt skulle det bli mängder av påpekanden varje dag och att det i sig bara blir negativt för barnet och deras relation. Det går inte att säga till ett barn 20 ggr om dagen att det gör fel. Det händer bara inte! Barn ska få växa upp med en känsla av att dom är bra, inte att allt dom gör är fel.

När jag och min partner diskuterar blir det antingen allt eller inget. Antingen ska man säga till och det varje gång eller så tänker han bara vara tyst. Att antingen är han en "förälder" som är engagerad eller så är han "bara" en pojkvän och tänker då inte axla något ansvar. Så har det varit hela förhållandet. Jag har försökt klargöra för honom att det funkar inte så, vi har pratat om regler, ståndpunkter, vilka strider man ska välja och så vidare. Det för att underlätta så mycket som möjligt för honom.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag märker ju att det blir en dålig situation för oss alla och det funkar inte att ha ett förhållande med någon där barnet hamnar i "kläm". Att man är oense ibland det kan jag köpa, men det här är bara onödigt tjafs som tär på oss alla.

Barnet har börjat svara - Ja men... Vilket triggar igång partnern och sen är tjafset ett faktum.

Eller så säger barnet något och partnern säger emot och tjafset är ett faktum.

Alltså det är inte ens något att hålla på och tjafsa om i mina ögon. Eller är det jag som är hemmablind? Är det en strid man ska ta?

Finns det någon som har några bra tips och råd? Hur går vi vidare?

Jag vet att dom tycker väldigt mycket om varandra, har roligt ihop och har/haft en väldigt bra relation till varandra. Men just nu är dom som två afahannar som hela tiden träter om vem som har rätt i sak. Vilket är jäkligt tröttsamt!

Fjäril kär

Äldre 8 Aug 17:10

#1

Kanske familjerådgivning kan vara en ide? Jag tror ni behöver hjälp med att få nytt tänk kring föräldraskap och uppfostran.

Det handlar ju inte om vem som har rätt utan hur ni ska kunna hitta en fungerande lösning.

Anonym (ww)

Äldre 8 Aug 17:15

#2

barnet är så pass gammalt att det troligen genomskådar extrapappan. Mannen försöker behålla någon form av pondus men håller på att förlora kampen och eftersom han inte är "riktig" pappa blir det nog en lite kraftmätning mellan de två. Jag har tonåringar själv och vi diskuterar och argumenterar en hel del. Ibland inser jag att de har vettiga argument och jag får ge mig, ibland får de ge sig. Det handlar om att forma sin egen identitet och att närma sig att bli vuxen.

Det låter lite på din sambo som om han "ska" ha rätt bara för att han är den vuxne och en tonåring bara ska lyda, men så fungerar det inte om man har en bra relation (tycker jag).

Det låter också som om du har tacklat det på ett bra sätt genom att prata med båda på olika sätt. Din sambo verkar ju lite barnslig som säger att det ska vara antingen eller, det blir lite som att han ska "straffa" dig då som säger åt honom.
Kanske ska han helt enkelt hålla sig undan "pappaskapet" ett tag, se hur det blir då? För om han tänker fortsätta att försöka ha någon slags auktoritär stil mot barnet bara för att han är vuxen, så tror jag inte han kommer lyckas.

Givetvis ska barnet inte vara uppkäftigt och obstinat "bara för att" heller, men det låter inte så på din beskrivning.

Anonym (Mamman) Trådstartaren

Äldre 8 Aug 17:18

#3

Fjäril kär skrev 2016-08-08 17:10:41 följande:

Kanske familjerådgivning kan vara en ide? Jag tror ni behöver hjälp med att få nytt tänk kring föräldraskap och uppfostran.

Det handlar ju inte om vem som har rätt utan hur ni ska kunna hitta en fungerande lösning.

Bra idé! Jag ska lägga fram det som förslag.

Precis! Det är precis så det är. Det handlar inte om att man ska ha rätt utan att det ska fungera för oss alla och att vi vuxna måste hitta en "gyllene medelväg".

Påven Johanna

Äldre 8 Aug 17:28

#4

Jag tycker precis som (ww) här ovan att du ska ta honom på orden och låta honom avgå som extrapappa. Tyvärr tror jag inte att han kommer att klara av att ha den distansen. Förmodligen blir han då straffande och dramatisk genom att tystna, ignorera också vanlig trevlig samvaro för att till sist brisera i något större utbrott (kanske under någon mindre konflikt mellan dig och 13-åringen).

Själv föraktar jag människor som dedicerar det mesta av sin tid på att tillrättavisa, "platsa" och på hårda och fjantigt auktoritära sätt domdera med barn och ungdomar. Så hade jag varit du hade karln rykt ut riktigt, riktigt, riktigt fort.

Anonym (Mamman) Trådstartaren

Äldre 8 Aug 17:42

#5

Anonym (ww) skrev 2016-08-08 17:15:21 följande:

barnet är så pass gammalt att det troligen genomskådar extrapappan. Mannen försöker behålla någon form av pondus men håller på att förlora kampen och eftersom han inte är "riktig" pappa blir det nog en lite kraftmätning mellan de två. Jag har tonåringar själv och vi diskuterar och argumenterar en hel del. Ibland inser jag att de har vettiga argument och jag får ge mig, ibland får de ge sig. Det handlar om att forma sin egen identitet och att närma sig att bli vuxen.

Det låter lite på din sambo som om han "ska" ha rätt bara för att han är den vuxne och en tonåring bara ska lyda, men så fungerar det inte om man har en bra relation (tycker jag).

Det låter också som om du har tacklat det på ett bra sätt genom att prata med båda på olika sätt. Din sambo verkar ju lite barnslig som säger att det ska vara antingen eller, det blir lite som att han ska "straffa" dig då som säger åt honom.

Kanske ska han helt enkelt hålla sig undan "pappaskapet" ett tag, se hur det blir då? För om han tänker fortsätta att försöka ha någon slags auktoritär stil mot barnet bara för att han är vuxen, så tror jag inte han kommer lyckas.

Givetvis ska barnet inte vara uppkäftigt och obstinat "bara för att" heller, men det låter inte så på din beskrivning.

Vet du, jag tror att du satte fingret på problemet, ja hela situationen faktiskt. Jag tycker att det är nästan precis så som du skriver och jag tror även att barnet känner sig "sviken" eller dylikt av min partner.

Det blir ju inte heller bra att han hela tiden "hoppar" mellan allt eller inget.

Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att underlätta "föräldraskapet" för honom då jag själv tycker att det bygger så mycket på sunt förnuft.

Jag tror absolut på att man ska ha dialoger och diskussioner. Både med barn och i ett förhållande. Det utan att man alltid själv har rätt. Va tusan barn och ungdomar är även dom smarta och kommer med bra argument och svar ibland, jag har inte alltid automatiskt rätt bara för att jag är vuxen.

Förövrigt så ska barn få göra fel och misstag, det för att lära sig vad som är rätt. Men det är inte alltid man behöver påpeka allt som är fel utan många gånger är det bäst att få komma på det själv.

Jag håller helt med om att barn eller vuxna inte ska vara obstinata och uppkäftiga bara för att. Men det är inte så det är. Utan det blir bara onödigt tjafs om småsaker. Om vem som har "rätt". Det är nog som du säger en kraftmätning, som alla mår dåligt av.

Barnet i sig är väldigt "enkelt och lättsamt" snällt, omtänksamt, lugnt och känsligt. Han gillar inte bråk utan väljer att gå undan när det bråkas bland kompisar. Han blir ledsen och tar illa vid sig om man höjer rösten och så vidare. Han får inga utbrott, inget gap och skrik eller så.

Anonym (orolig)

Äldre 8 Aug 18:50

#6

Jag menar absolut inget illa nu, men i dina inlägg så är du ganska motsägelsefull vilket får mig att undra om du kanske inte har lite dålig självinsikt och inte ser det andra ser hos ditt barn? Jag är själv styvförälder och har genom året insett att föräldrarna till barnen verkligen bara ser det de vill se och inte hur barnet faktiskt ÄR....

Du säger att barnet är lätt, snäll,omtänksam, känslig men i första inlägget låter det som att barnet "gör fel" väldigt mycket, vilket låter konstigt. Konflikträdda och vänliga barn brukar annars göra sitt allra bästa för att inte göra något som kan uppfattas som fel, så konflikterna med styvfadern BORDE ju inte vara så många.?!

Sen vet jag själv hur det är att leva med en förälder som inte tar uppfostran på allvar. Det ÄR frustrerande och jag kan garantera att om du tar ett större föräldraansvar kommer din partner känna att det räcker och att han inte behöver.

Barn kan inte lära sig att saker är fel om de inte blir lärda, det är bara oschysst mot ditt barn om du låter denne gå genom livet och tro att han gör rätt.

Påven Johanna

Äldre 8 Aug 19:30

#7

Anonym (orolig) skrev 2016-08-08 18:50:56 följande:

Jag menar absolut inget illa nu, men i dina inlägg så är du ganska motsägelsefull vilket får mig att undra om du kanske inte har lite dålig självinsikt och inte ser det andra ser hos ditt barn? Jag är själv styvförälder och har genom året insett att föräldrarna till barnen verkligen bara ser det de vill se och inte hur barnet faktiskt ÄR....

Du säger att barnet är lätt, snäll,omtänksam, känslig men i första inlägget låter det som att barnet "gör fel" väldigt mycket, vilket låter konstigt. Konflikträdda och vänliga barn brukar annars göra sitt allra bästa för att inte göra något som kan uppfattas som fel, så konflikterna med styvfadern BORDE ju inte vara så många.?!

Sen vet jag själv hur det är att leva med en förälder som inte tar uppfostran på allvar. Det ÄR frustrerande och jag kan garantera att om du tar ett större föräldraansvar kommer din partner känna att det räcker och att han inte behöver.

Barn kan inte lära sig att saker är fel om de inte blir lärda, det är bara oschysst mot ditt barn om du låter denne gå genom livet och tro att han gör rätt.

Jag tycker att det låter som om ts partner anser att pojken gör fel ett stort antal gånger per dag och som utifrån det har tagit det på sig att tillrättavisa honom, argumentera emot honom och "kväsa" honom genom att häva sin vuxna auktoritet.

Är det inte lätt förmätet av dig att sitta och garantera hur en annan för dig okänd människa skulle komma att agera?

Anonym (orolig)

Äldre 8 Aug 19:47

#8

Påven Johanna skrev 2016-08-08 19:30:19 följande:

Jag tycker att det låter som om ts partner anser att pojken gör fel ett stort antal gånger per dag och som utifrån det har tagit det på sig att tillrättavisa honom, argumentera emot honom och "kväsa" honom genom att häva sin vuxna auktoritet.

Är det inte lätt förmätet av dig att sitta och garantera hur en annan för dig okänd människa skulle komma att agera?

Du tycker det. Jag tycker det låter som en frustrerad styvförälder som känner sig tvungen att fostra ett barn som gör fel/beter sig dåligt eftersom ts inte gör det. Ts säger ju att "man kan inte säga till 20 ggr om dagen" och "barn måste lära sig själva" så helt ute och cyklar är nog inte mannen. Det låter ju som att Ts också tycker det är fel men FÖR HENNE som förälder är det ingen stor grej. Mannen tycker det är mindre okej.

Jo jag kanske skulle valt ett annat uttryck. Jag kan NÄSTAN garantera. Det är ju ren logik. Om ts själv säger till barnet behöver inte mannen göra det.

Påven Johanna

Äldre 8 Aug 20:06

#9

Anonym (orolig) skrev 2016-08-08 19:47:26 följande:

Du tycker det. Jag tycker det låter som en frustrerad styvförälder som känner sig tvungen att fostra ett barn som gör fel/beter sig dåligt eftersom ts inte gör det. Ts säger ju att "man kan inte säga till 20 ggr om dagen" och "barn måste lära sig själva" så helt ute och cyklar är nog inte mannen. Det låter ju som att Ts också tycker det är fel men FÖR HENNE som förälder är det ingen stor grej. Mannen tycker det är mindre okej.

Jo jag kanske skulle valt ett annat uttryck. Jag kan NÄSTAN garantera. Det är ju ren logik. Om ts själv säger till barnet behöver inte mannen göra det.

Det är ren logik, säger du. Så du är helt omedveten om att det finns vuxna som "säger till" bara för att de är vuxna och för att de därmed tycker sig kunna ta rätten att göra det. Du är helt med på att det finns ouppfostrade barn men vill inte vidgå att det kan finnas "ouppfostrade" och felfungerande vuxna? Vuxna som anser att det mesta barn gör och säger är irriterande och störande? Vuxna som utan vidare under en sen eftermiddag/kväll hittar 20 påstådda "missdåd" som barnet begått och som absolut måste korrigera barnet till varje pris?

Hur kommer det sig att du så lätt kan sluta dig till att det måste vara ts och barnet det brister för? Tycker du inte att en vuxen människa bör klara av att ett barn svarar "Ja, men..."...? Tycker du inte heller att en vuxen bör föregå med gott exempel?

Själv håller jag med ts om att barn ska få känna att de är bra. För mig är det självklart att de inte hela tiden ska bemötas på ett hårt och oförsonligt sätt och att inte alla misstag de gör behandlas med samma magnitud av tillsägelser och uppsträckningar. Allt är nämligen inte stora förseelser, tvärtom så är barns liv fyllda av många mindre saker som behöver läras in över tid men inte slås ner på som vore de hemska brott.

Den här mannen verkar på ts beskrivning sakna förmåga att utskilja vad som är viktigt och inte, och som dessutom inte förefaller begripa värdet av att en snart tonåring får ha rätt, får argumentera och även - när så bör ske - får en ursäkt från en vuxen som naturligtvis också begår misstag och gör fel.

Anonym (Mamman) Trådstartaren

Äldre 8 Aug 21:13

#10

Anonym (orolig) skrev 2016-08-08 18:50:56 följande:

Jag menar absolut inget illa nu, men i dina inlägg så är du ganska motsägelsefull vilket får mig att undra om du kanske inte har lite dålig självinsikt och inte ser det andra ser hos ditt barn? Jag är själv styvförälder och har genom året insett att föräldrarna till barnen verkligen bara ser det de vill se och inte hur barnet faktiskt ÄR....

Du säger att barnet är lätt, snäll,omtänksam, känslig men i första inlägget låter det som att barnet "gör fel" väldigt mycket, vilket låter konstigt. Konflikträdda och vänliga barn brukar annars göra sitt allra bästa för att inte göra något som kan uppfattas som fel, så konflikterna med styvfadern BORDE ju inte vara så många.?!

Sen vet jag själv hur det är att leva med en förälder som inte tar uppfostran på allvar. Det ÄR frustrerande och jag kan garantera att om du tar ett större föräldraansvar kommer din partner känna att det räcker och att han inte behöver.

Barn kan inte lära sig att saker är fel om de inte blir lärda, det är bara oschysst mot ditt barn om du låter denne gå genom livet och tro att han gör rätt.

Jag ser det mesta mitt barn gör rätt och fel, jag säger även till när det faktiskt behövs.

Konflikterna med styvfadern handlar om rena skitsaker :

Barnet säger ja men.. När min partner sagt något.

Som sist då det blev ett jättetjafs då min partner gick på ett halt ställe och barnet gick på ett ställe det inte var halt på.

Partnern säger- här är det väldigt halt. Barnet svarade ja men det tycker inte jag, partnern svarar tillbaks att det är det visst. Barnet svarar att det inte alls är halt. Barnet är inte dryg eller otrevlig när han säger det utan mer att så är det.

Partnern anser då att barnet gjort fel och att man ska påpeka det. Har du någon aning om hur många gånger ett barn kan säga något liknande en och samma dag? Maten var stark - ja men inte min.

Jag är trött - ja men jag är pigg

Du ska göra xxx - ja men om 10 min.

Vi ska äta - ja men jag är inte hungrig.

Enligt partner ska man varje gång påpeka att barnet gör fel vid dessa tillfällen. Mitt barn har mundiarré så det skulle säkerligen bli 20 gånger om dagen eller liknande. Tilläggas ska ju att partnern gör samma saker själv.

Tycker du att ett barn ska få höra att det gör fel 20 gånger om dagen?

Du tycker inte att det är bättre att man pratar om det och att man får barnet medveten om det på andra sätt? Att man ist försöker få barnet att förstå att det är jättebra att den vågar säga vad den tycker men att man kan tänka på hur man kan formulera sig exempelvis. Att man ist för att säga ja men det är inte halt kan man säga ja men du här där jag går är det inte halt.

Det handlar inte om att barnet inte sköter sig, att barnet skolkar, att barnet är ute långt efter midnatt, att barnet mobbar andra barn, att barnet bara skriker & gormar, stjäl eller annat.

Det handlar inte heller om att han inte fått någon uppfostran och gör precis som han vill och att jag inte säger till.

Anonym (ww)

Äldre 8 Aug 21:50

#11

Anonym (Mamman) skrev 2016-08-08 17:42:37 följande:

Vet du, jag tror att du satte fingret på problemet, ja hela situationen faktiskt. Jag tycker att det är nästan precis så som du skriver och jag tror även att barnet känner sig "sviken" eller dylikt av min partner.

Det blir ju inte heller bra att han hela tiden "hoppar" mellan allt eller inget.

Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att underlätta "föräldraskapet" för honom då jag själv tycker att det bygger så mycket på sunt förnuft.

Jag tror absolut på att man ska ha dialoger och diskussioner. Både med barn och i ett förhållande. Det utan att man alltid själv har rätt. Va tusan barn och ungdomar är även dom smarta och kommer med bra argument och svar ibland, jag har inte alltid automatiskt rätt bara för att jag är vuxen.

Förövrigt så ska barn få göra fel och misstag, det för att lära sig vad som är rätt. Men det är inte alltid man behöver påpeka allt som är fel utan många gånger är det bäst att få komma på det själv.

Jag håller helt med om att barn eller vuxna inte ska vara obstinata och uppkäftiga bara för att. Men det är inte så det är. Utan det blir bara onödigt tjafs om småsaker. Om vem som har "rätt". Det är nog som du säger en kraftmätning, som alla mår dåligt av.

Barnet i sig är väldigt "enkelt och lättsamt" snällt, omtänksamt, lugnt och känsligt. Han gillar inte bråk utan väljer att gå undan när det bråkas bland kompisar. Han blir ledsen och tar illa vid sig om man höjer rösten och så vidare. Han får inga utbrott, inget gap och skrik eller så.

Eftersom ni verkar ha pratat om det flera ggr kan du nog inte göra så mkt mer för att underlätta för din sambo. Förslaget om familjeterapi är bra tycker jag, hoppas din sambo tycker det också. Kanske kan han då bättre framföra exakt vad det är han blir frustrerad över.

att en 13-åring säger såna saker som du gav som exempel är ju supervanligt, det får nog faktiskt din sambo svälja och inte ta som en uppmaning att alltid svara emot tonåringen. Det spelar ju liksom ingen roll om det var halt där den ena gick men inte där den andre gick.
När min tonåring går igång på det viset brukar jag sluta svara om jag tycker det går till överdrift, så dör det ut. Din sambo verkar måste få sista ordet?

Två som träter

INNEHÅLL