Umgängesrätt med min dotter..

Hej!

Nedan följer en ganska utförlig historia, så vill varna för en längre text!

Jag och min före detta sambo var ihop i 5 år. 2014 fick vi vårt första barn, en liten dotter, som jag såklart älskar mer än något annat i världen. Det första året var ganska turbulent, och jag råkade vara otrogen mot mamman till min dotter. Döm inte mig här, har redan fått ta den bajsmackan många gånger om. I samband med detta separerade vi, och separation skall sägas vara ganska turbulent. Det slutade med att jag fick en dom för ringa misshandel, efter att ha gett henne en lavett (har inga problem med att erkänna detta, då hon först spottade mig i ansiktet och sedan slog mig med näven.)

Jag erkände detta för polisen vid förhör några månader senare, och fick en ringa misshandel samt dagsböter i mitt register. Det skall sägas att jag absolut inte har någon historik med våld tidigare, och inte heller är någon våldsam person. Har tidigare blivit tagen för doping och har en prick för detta också.

Vid separationen skulle vårdnadsfrågan upp, och då jag jobbade mycket var det naturligt för oss att hon skulle bo hos mamman, iallafall dem första åren i livet. Jag gick självmant med på att skriva över vårdnaden så att hon fick ensam vårdnad, efter hennes önskemål. (detta har visat sig vara jävligt korkat i efterhand, och jag önskar jag kunde få det ogjort) löftet var att vid 2-3 års ålder skulle hon kunna börja vara hos mig.

Ett och ett halvt år har gått och situationen är nu jävligt dyster.

Har träffat min dotter ett tjugotal gånger sedan oktober 2015, och helvetet började på riktigt för 3 månader sedan.

När jag tog upp i ett telefonsamtal att jag var redo att ta ett större ansvar och ha henne mer själv (jag får inte ens lov att gå till lekplatsen med henne ensam) började saker och ting sättas i rörelse. Jag fick inte träffa min dotter på 3 månader helt plötsligt. Argumentet var att jag inte hade skött mig, och att en rättegång var det bästa om jag ville ha umgänge. Inget annat accepterades och mina argument möts med burop och skrik.

Har försökt sedan dess att utarbeta en lösning, men varje gång jag ens nämner att jag vill kunna ha henne själv, havererar allt och vi återgår till ruta ett. Bråk, och att hon håller henne ifrån mig, umgängessabotage vore rätt ord. Jag känner att vår relation tar skada av detta, hon kanske glömmer bort vem jag är?

Jag har tagit itu med mina problem och min enda avsikt framåt är att vara en exemplarisk pappa för min lilla flicka, just nu känns det dock som att jag förlorar henne mer och mer för varje dar som går.

Vad skall jag göra?

Vad har jag för rättigheter?

Vad har min dotter för rättigheter?

Alla tips uppskattas och även hänvisningar till eventuella paragrafer!

En mycket förtvivlad pappa,

A