Hur vet jag om jag vill ha barn?

TS, jag tror inte att man kan väga logiska argument för och emot och sen komma fram till om man vill ha barn eller inte... 

Jag tycker mig läsa mellan raderna att din man är den som pushar och verkligen vill, vilket kanske gör att du tvekar. Så var det för mig, jag levde med en kille i 6 år som verkligen ville ha barn och pratade om det hela tiden och det gjorde mig jättestressad. Då kände jag att jag absolut inte ville. Sedan tre år tillbaka har jag en kille som visserligen vill ha barn men han pressar mig inte och han tycker att vi kan vänta flera år och han kan till och med tänka sig att inte skaffa några. Nu känner jag istället en stor längtan. Tror att det hänger ihop med att jag fått komma fram till det själv, utan yttre krav...

Vet inte om det var svar på din fråga men kanske kan hjälpa lite i ditt analyserande. 

Ett annat tips är ju att vara barnvakt åtnån kompis eller släktings barn nån dag och känna efter lite :)

Ja det är inte onaturligt alls att tänka såhär, det är ju ens livs största beslut. Just nu är jag dock mer rädd att jag inte ska kunna få några barn. Men det är klart att de tankarna kommer ibland ändå. Det låter som att du liksom jag är väldigt högpresterande personer, allt i livet ska liksom vara tipptopp, eller så nära det går i alla fall. Dina katter och din man kommer definitivt komma i andra hand. Barnet kommer alltid att komma först tills den dagen du dör. Så den tanken kan du nog lägga åt sidan direkt och bara konstatera att Det är så det är. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Livet stannar ju inte bara för att man skaffar barn.

Vi planerar inte direkt barn men skyddar oss inte längre och har sagt att det är välkommet om och när det blir. Men samtidigt vet jag att jag kommer få panik när och om jag någon gång testar positivt. Men jsg hoppas att nio månader kommer vara en tillräckligt lång mental förberedelsetid. Mycket tankar som snurrar i huvudet. Det som fick mig att bestämma mig var egentligen från en dag till en annan, när jag slutligen velat som du fram och tillbaka i flera år så kunde jag bara konstatera att jag aldrig kommer bli mer redo än såhär. Så det är bara att köra på.

Man kan älska många på en gång - barn, man och katter. Tror du förmänskligar katterna lite väl mycket. Djur är fantastiska på att anpassa sig. Jag har en hund som är världens galnaste men blir lugn som en filbunke när mina syskonbarn kommer på besök, han blir då väldigt försiktig och det känns att han är mån om dem :) men katter går ju inte runt och tänker "fy fan nu får vi INGEN kärlek". I slutänden är det ju ändå du som får se till att de får sin dos med kel :) och kel till mannen också ;)

Ok, för att leka djävulens advokat här då...

Varför vill du ha barn? Det låter som att du menar att enda sättet att "utvecklas som familj" är att skaffa barn, stämmer verkligen det? Jag vill inte heller ha det exakt som jag har det nu i all evighet, men det finns otroligt många fler sätt att utvecklas tillsammans med sin partner än att skaffa barn.

Jag är själv 38 år och har brottats ENORMT mycket med barnfrågan, men känner mig mer och mer bekväm med att nej, jag ska nog inte ha barn. För min del hade jag troligen aldrig ens funderat över att skaffa barn om det inte var för den starka barnnormen i samhället (inget konstigt med det eftersom de flesta faktiskt vill ha barn, men för oss som inte vill tror jag att det många gånger är enormt svårt att palla att stå emot trycket).

Jag tycker också att det är konstigt att många verkar skaffa barn tämligen lättvindigt. Med tanke på oroligheterna i världen, att jorden redan är alldeles för överbefolkad, och kommande klimatkatastrof har jag också fruktansvärt svårt att förstå hur man kan motivera att sätta barn till världen. Men det har jag insett är ett väldigt ovanligt sätt att tänka på...

Att inte ångra barn stämmer inte, det gick en spännande artikel serie i SvD om det för något år sen, med föräldrar som ångrade sina barn...

Men sen finns också de som inte trott att föräldraskap är för dem som är så nöjda och förälskade i sina barn och sina nya liv som föräldrar, de skulle vara just sådan som säger att de aldrig ångra sina barn. jag känner några sådana.

Det jag vill säga är att du ska fundera varför du vill skaffa barn, utifrån det du skriver så vill du ju vänta, enda anledningen du tänker på att skaffa nu är för att din man vill ha barn nu. Vad är anledningen att han känner att han inte kan vänta, för medicinskt finns det väl inga större hinder för honom att kunna producera barn? är det att han snart känner sig för gammal för småbarnstiden?

Att få barn förändrar en själv och ens relation, så är det bara. Det blir et annat fokus och livet blir annorlunda. Du själv, din partner, era katter och er gemensamma relation kommer inte vara nummer ett längre, för där kommer barnet och er relation med barnet och ni som familj med tre medlemmar plus katterna med på ett hörn att vara. Den förändring som föräldraskapet innebär kan vara svår att föreställa sig i förväg, den är totalt omvälvande. Relationer kan gå i kras av många skäl, men statistiken pekar på småbarnsåren som en period då många par skiljer sig. Så behöver det inte gå för er, men jag skriver det för at peka på att det är en tuff och omvälvande tid i livet. 

Jag skulle råda dig att gå och prata med någon terapeut, inte för att denne ska bestämma om du ska skaffa barn, utan för att du kan få hjälp med att reflektera över frågan. 

Jag vill avsluta med att skriva att jag älskar mina barn och jag har alltid längtat efter barn, men det har funnits stunder under småbarnsåren där jag längtat efter mitt förra liv och den jag själv var innan barnen. Jag skulle aldrig välja bort dem, men det finns stunder där jag tänkt: "om jag vetat att det var så här jobbigt så kanske jag aldrig skulle skaffat barnen". Sen får jag naturligtvis ångest och dåligt samvete när jag tänker så, men ja, jag vill vara ärlig...

Bara du kan bestämma hur du vill ha det. Känn dock ingen press på att behöva bestämma dig just idag, eller ens i morgon. ta tid på dig, känn efter för vad som blir rätt för dig. 

Nej självklart tycker jag att man kan utvecklas på flera sätt som familj och det tycker jag vi gjort sedan dagen vi träffades. Jag menar mer att föräldrarollen och allt vad det innebär "tvingar" ju en att utvecklas på plan man kanske inte annars kommer uppleva.

Jag vill ha barn för att sätta ett liv till världen som enbart jag och min man delar, för att jag tror att uppfostran är något jag skulle tycka var väldigt roligt, för att "återuppleva" barndomen och ens barnsliga sidor, känna en annan kärlek än den man känner till partner/familj, få följa ett barns utveckling, för att ha en familj även när jag blir gammal och för att jag har otroligt mycket kärlek att ge.

Det är några anledningar. Och anledningar till att jag tvekar är de jag skrev i trådstarten.. det är inte lätt detta. Håller med dig att det är mycket märkligt att inte fler tänker efter mer..

Jag är kattägare, husägare och har två barn.

Jag tror att om du har svårt att omfamna förändring (i relation till relationer, perspektiv, värderingar osv) och har behov av kontroll så kan omställningen till att bli mamma vara tuff.

Att bli fler i familjen innebär inte att det är fler som delar på samma mängd kärlek, så att man älskar sin make eller sina djur mindre om det kommer barn. Kärleken utökas - och den förändras på sätt och vis. Jag älskar fortfarande vår katt lika mycket nu som innan. Han har sin plats i vår familj. Den enda förändringen är att jag inte har lika mycket tid att ägna katten som innan. Han får sitt, men det är inte kattbilder som fyller mobilen längre om du förstår mig rätt (det är f ö en mycket lycklig utekatt vi pratar om).

Kärleken till barn knockar nog det mesta skulle jag säga. Men ja, som vissa har sagt så har det ett pris: allt tar längre tid (om man har projekt att förverkliga), man har fler att oroa sig över, ett helt nytt ansvar, sömnen är en bristvara under småbarnsåren och samvaron med maken blir utsatt för fler påfrestningar. Jag har inte kontroll över saker på samma sätt som innan, men med acceptans kommer man långt.

Jag tycker att det är fantastiskt att bli och att vara mamma. Det som inte kommer genast det växer man in i.

Återigen ts... jag tycker att du redan svarat på din egen fråga...

Med din inställning tror jag du kommer att vara en underbar mamma!

Jag är kattägare, husägare och har två barn.

Jag tror att om du har svårt att omfamna förändring (i relation till relationer, perspektiv, värderingar osv) och har behov av kontroll så kan omställningen till att bli mamma vara tuff.

Att bli fler i familjen innebär inte att det är fler som delar på samma mängd kärlek, så att man älskar sin make eller sina djur mindre om det kommer barn. Kärleken utökas - och den förändras på sätt och vis. Jag älskar fortfarande vår katt lika mycket nu som innan. Han har sin plats i vår familj. Den enda förändringen är att jag inte har lika mycket tid att ägna katten som innan. Han får sitt, men det är inte kattbilder som fyller mobilen längre om du förstår mig rätt (det är f ö en mycket lycklig utekatt vi pratar om).

Kärleken till barn knockar nog det mesta skulle jag säga. Men ja, som vissa har sagt så har det ett pris: allt tar längre tid (om man har projekt att förverkliga), man har fler att oroa sig över, ett helt nytt ansvar, sömnen är en bristvara under småbarnsåren och samvaron med maken blir utsatt för fler påfrestningar. Jag har inte kontroll över saker på samma sätt som innan, men med acceptans kommer man långt.

Jag tycker att det är fantastiskt att bli och att vara mamma. Det som inte kommer genast det växer man in i.

Tack det värmer! Jag har bestämt mig nu och har precis påbörjat försök nummer 1 ?

Tack det värmer! Jag har bestämt mig nu och har precis påbörjat försök nummer 1 ?