Struktur, Planering och ordning eller kämpa hårt

Vad jag menar med kämpa vs planera är exempelvis att lägga fram kläder till barnen på kvällen innan för att slippa leta fram allting samtidigt som ungarna är uppe och skall äta frukost eller att med några dagars varsel försöka byta en körning till fritidsaktivitet med en annan förälder för att slippa ta en träning med 3 ungar och en bebis när den andre är på tjänsteresa. Jag hatar verkligen när man måste kämpa i onödan bara för att man struntade i lite smart framförhållning och planering. 
 
Tyvärr får jag nog säga att jag gör mest här hemma, dels för att jag just nu är föräldraledig men även för att jag mår så dåligt över att inse att det kommer köra ihop sig när det väl är dags så jag tar automatiskt tag i det betydligt tidigare än min fru.

Jag tror det handlar om olika personligheter. Finns människor som inte har något problem att fixa saker och ting i sista minuten, och ibland skiter det sig och då är de trots allt lyckliga. Tror precis som du inte det handlar om att någon annan fixar det för dem.

Jag är oerhört kluven om jag skall försöka anamma en mer avslappnad inställning till alla måsten i vardagen eller köra på ännu hårdare med ordning och reda. I det korta perspektivet så mår jag så mycket bättre när huset är städat, tvätten är tvättad, disken är diskad och jag inte har några viktiga "att göra saker" som hänger i luften. Men om min livspartner inte uppskattar det utan hellre vill att jag lever i nuet så blir det kanske en livslång kamp som jag får köra helt själv. Hade varit annorlunda om vi båda hade uppskattat detta sätt att leva men nu är det inte så.

Du kan inte kräva att hon ska ändra sig, den enda man kan ändra på är sig själv och bara om man verkligen vill. Däremot kan ni kanske kompromissa fram nånting som funkar för er båda.

Det har jag aldrig gjort, om det inte varit något speciellt. Redan som tre-åring så kunde mitt barn hämta både tröja och byxor på morgonen, frukost åt han på dagis, så där hade vi inte heller någon stress.
Fritidsaktiviter som varit bundna har vi inte heller haft, passar ingen av oss. Själv presterar jag bäst med kort framförhållning.

I vår familj är det jag som gärna planerar i förväg, har det viktigaste inskrivet i familjekalendern för att båda ska ha koll, gör ett tidsschema vid behov, skriver packningslistor, packar åt mig och barnen samt lakan till alla. Däremot tänker jag inte påstå att jag är ute i god tid, utan även om jag börjar i god tid får jag ändå fixa det sista när det börjar bli bråttom.  

I torsdags skulle vi iväg och min plan är att jag packar en timma när barnen är på förskolan och när de kommer hem tills sambon kommer från jobbet. Dagen innan meddelar sambon att han har ledigt från jobbet, så vi kan åka tidigare. Jag var helt slut den kvällen, så behövde vila och tvättade bara det nödvändigaste samt hade framplockat en del till mig och de 3 barnen. På förmiddagen var jag iväg med äldsta på simskolan samt lämnade på förskolan (föräldraledig). Under tiden hade sambon visserligen dammsugit köket och diskat lite, men inte packat en pinal ... så även sådant som är självklart som matsaker till bebisen fick jag ta medan han bara packade sitt. Han tyckte inte det gjorde något, men det är ju sådana saker som bidrar till att man blir senare då ingen började packa in vagnen i bilen o s v.
Likaså igår när vi skulle till Liseberg bad jag honom borsta tänder och hår på barnen medan jag duschade, då jag sett till att 2 klätt sig innan. När jag är klar hör jag honom påbörja uppdraget och jag får klä bebisen också. Tja, lite sur blir jag, men vi fick ju en toppendag ändå, även om vi glömde några saker hos kusinen då jag inte hade full koll samt missade en timma på Liseberg ...

I hans värld räcker det nog att han möjligen har koll på tiderna även om det kan kollidera med resten av familjens planer. Hans packning går ju snabbt, tycker han och förvisso, men det stjäl tid att få med det sista och tiden att bara hinna kolla av vad som är med.

Matplaneringen görs gemensamt inför helgen och kommande vardagar, oftast på mitt initiativ. Vi skriver handlingslista tillsammans och oftast är det jag som handlar. Jag som bokar tvättid i god tid, sambon kommer oftast på att han behöver tvätta kvällen innan vi ska åka iväg. Sambon sköter matlagningen och är mest spontan att tänka nytt om matplaneringen faller om vi glömt handla något viktigt. Så i vissa bitar kompletterar vi varandra, i andra kan vi mest reta oss på behovet/bristen på planering.

I min bekantskapskrets är det enbart kvinnor som upplever sig som projektledare för familjen. Jag kan inte annat än att bli lite glad i jämställdhetens namn att det även finns män med det problemet. Skämt åsido så tror jag att det för det mesta tenderar att bli en som planerar och styr upp och en som glider med i bakvattnet.

Jag håller inte med om detta. Varken jag eller sambon är planerare och i vilket bakvatten glider vi med i.

Dvs det är som någon tidigare skrev. Det finns de som måste planera för att få tillvaron att fungera, det finns de som planerar för att de måste ha kontroll, det finns de som borde planera annars blir det kaos, det finns de som inte behöver planera mer än det absolut viktigast och ändå får vardagen att fungera.

När jag reser bort så kan jag packa två timmar innan jag åker iväg, ingen lista och ändå saknas inget när jag kommit fram.

När jag handlar så har jag aldrig någon lista och det saknas inget när jag kommer hem (och inte behöver vi slänga mycket mat).

Däremot tror många planerare att det fungerar inte om man inte planerar.

Jag tror att båda sätten har sina för- och nackdelar. Ibland måste man planera nitiskt, ibland måste man chilla, och allt däremellan. Båda förmågorna är alltså värdefulla att ha. Men båda kan också gå till överdrift.

Det där låter som jag och min sambo! :)

Han har ingen planering och framförhållning. Jag planerar gärna, tex matplanering. För min del är det för att minska stressen i våra liv. Det är klart vi löser middag ändå utan en matlista - men det är så skönt när planering finns och det har storhandlats. Man slipper åka på affären varje dag efter jobbet på jakt efter dagens middag. (Det är också ekonomiskt att storhandla och man sparar bensinpengar med mindre körning, win-win :)

När det gäller aktiviteter, semester och helger kan jag tycka 50/50. Skönt att ta dagen som den kommer men också nödvändigt med en del planering. Vill vi åka på semester? Planering, bokning, ansöka om semester osv. Vill vi träffa vänner och bekanta? Boka in så det blir av. (Men går såklart bra med spontana inviter och besök också.) Gemensamma kalas/högtider osv. Definitivt planering då det ska synkas med övrig släkt. Barnens aktiviteter, träningar osv - planering så de hinner äta innan, det är klart vem som skjutsar osv. 

?Problemet? för oss är att sambons ex (och mor till deras barn) inte jobbar med planering alls. Många sista minuten-grejer och vi får bara anpassa oss. It drives me crazy!!!! Hon är inte tillmötesgående alls och har ingen respekt för oss rent generellt (men det passar nog in i nån annan tråd ;) ). 

Låter som att ni kompleterar varandra bra, du tar ledarskapet och helhetsgreppet och hon är Doern som får allt att flyta i stunden. 
Sedan behöver hon givetvis få tillräckligt med sömn men det är egentligen hennes ansvar. 

Jag och min sambo är olika på det där jag gillar att planera och han är mer spontan. Så jag är den som,ser till att allt flyter på medans han kan i stundens ingivelse fixa/köpa nåt . Jag brukar vilja planera helgen i förväg medans han har svårt för det utan säger jämt vi får se vad som händer beroende på ork. Men jag brukar preliminärboka saker så vi iaf har en bas att utgå ifrån och inget glöms bort. Ex har vi inte hälsat på hans mamma på jättelänge då han inte planerar in sånt utan åker spontant dit när han känner för det o orkar.så nu har jag planerat in att vi ev. Ska åka dit nästa helg.
Svårt säga vilket sätt som är bra . Semestrarna brukar vi hålla rätt spontana.ibland har vi varit iväg på nåt jätteskojigt men oftast känns det som vi fastnar i soffan hemma om vi inte planerat in nåt