19-åring med missbrukande förälder
Hej! Jag tänkte bara vädra lite om min pappa och höra vad ni tänker kring situationen. Ledsen om inlägget blir lite långt och rörigt. Jag känner att jag ändå har lyckats bli hyfsat skyddad från de flesta av hans eskapader under min uppväxt, så antingen är det, förträngningar eller någon sorts godtrohet hos mig som hans barn som gör att jag har lite svårt att ta in vad han har gjort.
Förra veckan tog jag studenten och hörde inte ett ljud från honom, varken innan, under eller efter dagen. Trots flera påminnelser tycktes han jämt glömma av vilken dag, eller ens vilken vecka det skulle vara. Det var heller inte populärt hos övriga familjen när de hörde att han valde att jobba istället för att delta på min dag.
Han har alltid varit sexfixerad, otrogen, haft problem med alkohol och en tendens att behandla kvinnorna i sitt liv (flickvänner/fruar, döttrar, etc..) som smuts och nu har jag fått höra gamla och nya rykten om att han använder och säljer kokain eller annan narkotika. Bland annat ska han också ha drogat en av sina ex-flickvänner och det är visst flera som är oberoende av varandra som har berättat liknande saker. Jag är alltid kritisk till rykten och skvaller, men samtidigt har jag vissa skäl att inte avvisa just de här.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till honom. Mina föräldrar skildes när jag var runt 7 och jag har många barndomsminnen av träffar med min pappa som förstördes av att han har varit arg och så packad att han knappt har kunnat stå upp. När jag besökte honom och hans dåvarande fru på min 14-årsdag hade hon slitit i köket hela dagen för min skull medan han låg och sov. Detta skyllde han på stark tandläkarbedövning, men det köpte ingen av oss, särskilt inte då tandläkarbesöket var några dagar tidigare. När han väl vaknade när jag kom sluddrade han och uppträdde vad vi upplevde som aggressivt och ilsket.
När jag har varit med honom och den dåvarande styvfamiljen på "semester" har det visat sig att han har stuckit iväg för att jobba och inte ens på hans egen smekmånad klarade han av att vara trogen.
Tack vare honom har jag också under alla år känt att min familj och släkt på hans sida har varit ovilliga att ha en relation med mig. Min farmor var den enda jag kände att jag hade en fast och bra relation med på den sidan. När farmor, eller hans "så kallade mamma" som han kallar henne, gick bort i cancer när jag var 12 vägrade han också låta mig gå på hennes begravning. Hon betydde verkligen allt för mig och bodde på andra sidan av landet, så när jag fick höra att hon hade gått bort kände jag att hela min värld rasade samman. Att han hindrade mig från att ta farväl av henne ordentligt kommer jag aldrig att förlåta honom för.
Trots att jag stundvis har varit den enda av hans barn som inte har brutit kontakten med honom vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Han är (eller ska åtminstone föreställa) min pappa. Jag vill inte ha en alldeles för nära relation med honom, men jag vet inte vad som kan hända om jag också kapar banden. Med hans andra barn har han betett sig lugnt och menat att de snart kommer tillbaka igen. Å andra sidan tänker jag på när jag som ca 14-åring fick springa ner till garaget efter att ha hört att han, fullständigt dyngrak, hade sagt att han skulle ta livet av sig. Även där var det jag som fick agera förälder istället för tvärtom.
Jag funderar också på att byta efternamn från hans tagna namn till det ursprungliga släktnamnet som han bytte bort.
