Vill inte vara här när hans dotter är på besök

Läste en gång till och såg att ni knappt känner varann än  
Håller med övriga om att det gåt alldeles för fort och att era problem förmodligen har med det att göra. Försök sova hos kompisar de helger hon är hos sin pappa så att de har en chans att få ordning på sin relation. 
Att bygga upp en relation och en känslomässig koppling med ett femårigt barn i sorg kan ta flera år, det är galet att tro att du skulle lyckats med det på mindre än ett halvår!
Om jag var du skulle jag kraftigt ifrågasätta varför pappan ville flytta ihop så snabbt, låter som att han ville ha en hushållerska mer än en flickvän.
Backa!

Inte alls konstigt att barnet har det jättejobbigt med dig. Hon känner inte dig och det har gått alldeles på tok för fort!

Flytta isär och dejta nåt år och bo sedan eventuellt tillsammans i ett boende där ni alla tre får plats!

Stackars barn!

Jag bad endast om råd i en jobbig situation som jag och min pojkvän vill lösa på bästa sätt. Dom separerade för 1 1/2 år sen då hans exfru bad honom att flytta ut. Min pojkvän hade inga planer på att träffa någon när vi träffades utan hade personligen bestämt sig att vänta några år med att skaffa en ny partner då han hade varit i ett väldigt dåligt förhållande. Hans ex däremot är den som träffade en ny partner snabbt och blev gravid inom ett år. Jag själv har inga planer på att bli gravid på flera år utan det får komma naturligt längre fram.

Anledningen till att vi bor ihop är utav praktiska skäl då vi inte bor i samma stad tekniskt sett. Jag pluggar på annat håll och har därför pendlat under veckorna men alltid varit här 4 dagar i veckan. På så sätt var det även oundvikligt för oss att vänta med att introducera mig för hans dotter eftersom att vi båda var här samtidigt. 

Jag tycker det är mycket tråkigt att du dömer mig när jag ser mig om för att få hjälp med att lösa mitt problem. Det enda jag bad om hjälp var handfasta tips för att göra vår vardag enklare och inga andra elaka kommentarer. 

Du har träffat dottern ca 10 ggr och är HELT NY i förhållandet med pappan, självklart ska du inte "gå in och korrigera" någonting!

Det är inte ditt barn!

Du kan korrigera dina egna ungar om du får några nån dag, men låt pappan sköta fostran av sitt barn!

Backa!

Sen skulle jag personligen aldrig kunna tänka mig en relation med en karl som inte vill vara mer med sitt barn... i vissa fall finns det en förklaring som faktiskt håller men oftast inte. Det tycks också vara dessa "helgpappor" som släpper mest ansvar på en ny partner.

Alltså inte helt vuxna människor med dålig förmåga att knyta an eller förstå andras känsloliv..

Tack för snabbt svar!
Ja vi bor ihop i hans nuvarande lägenhet. Jag förstår hur du menar och jag önskar givetvis att vi kunde ha det så. Jag anser däremot inte att det ena behöver utesluta det andra utan att man kan ha roligt tillsammans men att det inte gör ont att bli tillsagd av en vuxen när man beter sig illa, det antar jag att hon även blir på dagis. 

Min pojkvän vill gärna att jag hjälper till med det praktiska kring henne dvs. att göra ordning henne för kvällen, morgonen, duscha, fixa håret, laga mat etc. Jag hjälper gärna till men känner då att jag måste få något tillbaka dvs. åtminstone en rätt att hantera just den situationen och säga ifrån om hon försöker dominera mig. 

Det är en svår situation som är laddat med mycket känslor. Min pojkvän och jag är vanligtvis så bra på att lösa problem men när det kommer till det här ämnet så känns det som att han tar henne i försvar, när det inte är meningen från min sida att rikta någon kritik mot henne.

Jag känner att vi måste komma fram till någon överenskommelse på något sätt för såhär kan vi inte ha det. Är det för dramatiskt att frånsäga mig dessa praktiska uppgifter och låta honom köra föräldraskapet fullt ut? 

Jag och min pojkvän har en fantastisk relation. Vi är alltid öppna med varandra och bra på att komma fram till lösningar på problem. Det finns däremot ett dilemma som vi tyvärr inte lyckas lösa och jag hoppas därför kunna få stöd och fasthanda råd från någon som varit i samma situation. Jag ska försöka hålla mig kort. 

Min pojkvän och jag träffades för drygt 8 månader sedan. Han har en dotter på snart 5 år från en tidigare relation, själv har jag inte några barn. Hans ex har, sedan hon lämnade min pojkvän, träffat en ny man som hon är förlovad och väntar barn med. Trots detta gör hon allt i sin makt för att separera oss och ta tillbaka kontrollen över min pojkvän. Hon har skrikit i telefonen att jag ska försvinna ut ur deras liv, berättat hur ful folk tycker att jag är, kallar mig Volvo osv. Det är uppenbart att hon är avundsjuk men hennes beteende blev ett praktiskt problem när hon, varje helg vi har hans dotter, försöker förstöra vår dag genom att försvåra överlämningen. Detta har gjort mig obehagligt stressad inför varje gång att jag längre inte känner någon glädje att ha hans dotter här.  

Mitt första möte med hans dotter skedde tre månader efter att vi träffats. Jag som själv varit i samma situation som henne med separerade föräldrar försökte göra allt för att hon skulle känna sig bekväm i min närvaro. Med tiden har jag däremot börjat tröttna då jag känner att hon börjat ta till en prinsess-attityd som gör mig ännu mer illa till mods. Jag har givetvis förståelse för att en 5 årings beteende inte är något hon själv kan ta ansvar över. Jag försöker därför gå in och korrigera. Min pojkvän tycker däremot att jag är hård vilket jag kan förstå då han själv, pga. osäkerhet, gör allt för att sin dotter ska tycka om honom. Han tycker inte att vi kan sätta upp regler då vi har henne så sällan (varannan helg + en dag i veckan), medan jag anser att ett barn behöver veta vad som gäller för att kunna känna sig trygg. Han tycker däremot att jag ska lämna över föräldraskapet åt honom och låta honom vara den som säger till. Det får mig däremot att känna mig som tredje hjulet och jag är rädd att hans dotter inte kommer att hysa någon respekt för mig i framtiden. 

Vi har haft denna diskussion flera gånger och verkar inte kunna komma fram till en lösning. Detta får mig att helst vilja lämna rummet när hans dotter är här vilket jag inte kan då vi fortfarande bor i en etta. Jag har försökt intala mig själv och honom att saker kommer att bli bättre bara man ger det tid och att det kanske är okej att jag och hans dotter inte kan knyta an till varandra. Detta gör givetvis min pojkvän väldigt ledsen och jag är orolig att det kommer påverka vårt förhållande. 

Jag hoppas att det finns någon som kanske varit i en liknande situation med facit i hand såhär efteråt och som kan ge oss lite stöd.