Hur lugnar jag ner mig?

Det är ett mycket gott råd, tyvärr har jag redan tänkt så de gångerna jag faktiskt väntade missfall vilket gör att det enbart känns jobbigt att tänka så. Tack för din omtanke!

Vad glad jag blir för att det jag skrev hjälpte lite i alla fall:)

Blir så provocerad när jag hör att människor säger att man ska akta sig för att stressa annars kan man få missfall. Vad är det för sätt att stötta liksom?! Dessutom stämmer det inte. Jag letade upp klippet om missfall, om du kollar vid 13:38 så pratar hon om just stress.

Tack! Nu har jag sett klippet och allt kändes väldigt självklart när hon berättade och förklarade. Ett mycket bra inslag! Ska kika tillbaka på det när jag känner mig orolig.

Ja det är märkligt hur en del människor tänker. Hur kan de tro att det ska få mig att slappna av när de kommer med ett sådant påstående. Ungefär som att någon går, utan att spilla, med ett fullt glas med vatten över golvet när någon ropar "Akta, spill inte!" Vad händer? Jo man spiller givetvis. Samma sak här: "Stressa inte, för då fäster inte ägget/du kan få missfall!" Klart man blir mer stressad då...

Att vänta barn och ha barn är extremt oroande. Jag har lätt att bli gravid och vara gravid och föda barn och vi har fått två fina barn men jag ta mig F-N helt ett nerv vrak hela tiden. Magkatarr, muskelsmärtor har bland annat kommit. Senast igår cykla jag i panik mot sjön för jag hörde rytas om att dottern hade gett sig av dit olovandes. Paniken steg verkligen mig rakt upp i huvudet. Oron kommer nog aldrig gå att lösa men jag jobbar på det.

Jag känner igen mig i det du skriver, TS. Här är en till f.d. kämpare, dock några år yngre. Vi blev efter många om och men med barn via IVF. Det var första gången någonsin som jag plussade när vi gjorde tredje återförandet. Samma dag som plusset kom blödde jag lite. IVF-kliniken sa att jag inte skulle oroa mig, det var vanligt att blöda lite under graviditet. Det fortsatte att blöda smått fram till VUL där de konstaterade att det var missfall. 

Där och då fick jag en tankeställare. Jag hade varit gravid. För första gången i mitt liv hade jag burit ett litet liv i mig. Tiden blev kort, och tiden slösade jag bort på oro och ångest. När missfallet konstaterades var jag inte bättre förberedd på det ändå. Det gjorde fruktansvärt ont och jag var redan utmattad av all oro innan jag ens visste att det gått åt fanders. Och framförallt: jag slösade bort de enda dagarna i mitt liv som jag med säkerhet visste att jag varit gravid på oro. Tänk om jag aldrig mer skulle vara gravid och inte njutit till max av mina få dagar? 

Nästa återförande plussade jag igen. Samma sak då - jag började blöda dagen före TD. Jag var övertygad om att jag inte hade sån tur att jag var en av de som blödde under graviditet och ändå fick ett barn i slutänden. Jag ska inte påstå att det var enkelt, men den gången såg jag till att njuta mer än gången innan. Och på VUL fanns där ett hjärta. Nu är den lilla bönan tre månader gammal. Världens vackraste lilla dotter <3 

Jag oroade mig ändå under graviditeten. Ända fram tills jag kände henne röra sig mycket varje dag oroade jag mig. Även fast jag försökte undvika alla skriverier om missfall så fann jag dem överallt, där jag minst anade det. Och varenda ord gick in i hjärtat och etsade sig fast. Det fanns alltid någon som fått missfall i den veckan jag var i, hela vägen fram. Aldrig var man säker. Jag tog hjälp av kuratorn på MVC som när jag berättade detta la huvudet på sned och konstaterade att folk som är med om ovanliga saker har en benägenhet att samlas i flock på nätet. Bara för att de varit med om missfall och liknande i en viss vecka betyder det inte att det är vanligt och framförallt - det betyder inte att du kommer vara med om det. 

De flesta missfall "i vecka 9" eller senare händer egentligen inte då. De allra flesta embryon har varit döda länge, men de stöts inte ut omedelbart. Ser man ett hjärta slå är risken väldigt liten. Jag vet att "väldigt liten" inte hjälper så mycket när man är orolig, men om du vänder på det så är chansen att det går bra enormt mycket större. 

Jag vet hur det är. Det är svårt att släppa oron. När man tänker tankar många gånger, som i ofrivilligt barnlösas fall att de aldrig kommer få ett barn, går vissa nervkopplingar snabbare i hjärnan. Det innebär att man per automatik tänker invanda tankar i vissa situationer. Så det är klart att du har svårt att släppa oron, det är inte konstigt alls. Tack och lov är det inte den typen av stress som skulle kunna tänkas orsaka missfall, så det är ingen fara att känna så. 

Jag tror att du redan nu kan söka hjälp hos kurator/psykolog på MVC. Vänta inte för länge att be om hjälp om din oro är jobbig. Jag väntade till en bra bit efter halvvägs så 4 veckor före BF insåg jag tillslut att jag faktiskt skulle få ett barn. Det var lite väl kort tid att förbereda sig på ;) 

Sorry för långt inlägg, jag bara känner med dig. Önskar att det fanns något jag kunde säga för att lugna dig. Stort lycka till och GRATTIS :D 

Känner igen detta med oro. Har ingen historik av MF, men har lätt för att oroa mig. Oro för missfall, oro för att något ska gå fel i graviditeten, oro för för tidig födsel, oro för förlossningen, oro för att barnet ska vara sjukt och sedan - oro för att barnet ska trilla, sätta i halsen osv... Klart inte bra när oron tar över och blir som förlamande, kanske kan du få prata med kurator på MVC?

Men oro i rimliga doser kan vara bra också. Det räddade faktiskt livet på min son - åkte in för extra kontroll när jag kände för lite fosterrörelser och blev förlöst med urakut snitt. Hade jag varit "coolare" hade han förmodligen inte klarat sig... Nu gravid igen (9+6) och orolig igen, men försöker tänka att jag blir inte mindre ledsen om något går fel även om jag är glad så länge allt är som det ska. Och skulle det gå fel kan jag iaf ändå inte påverka det. Så när oron kommer smygande "avleder" jag mig själv med att klappa magen och tänka inåt, typ, säga hej till bebisen. Låter flummigt, men funkar för mig!

Tack för att du delade med dig!

Tack så jättemycket för att du berättade din historia som faktiskt ledde fram till en fin dotter. Grattis till dig med!

Det känns något lättare nu, men jag kan ändå bli alldeles överrumplad ibland av att hamna i ett mörkt svart hål av oro och negativa tankar.

Det är verkligen precis som du säger. Det står om missfall precis överallt! Vill man tjuvkika lite på babyskydd till bilen, så nog fasiken dyker det upp någon som fick missfall precis när de var på väg att köpa babyskydd, osv... Man blir knäpp till slut! Men det är klart att allt samlas på samma ställe, man söker väl sig till folk i samma sits.

Jag har en tid hos barnmorskan imorgon bitti, och jag ska ta upp det här med henne då tänkte jag.

Du har helt rätt, jag behöver be om hjälp för att oron inte ska ta över för mycket. Ska prata med barnmorskan imorgon vid inskrivningen.

Ska testa ditt råd med att avleda mig!

Du är ju dessutom så himla van vid katastrofbesked. Du har vant dig vid tankar om att det aldrig blir barn. Istället för att tänka att du aldrig plussar så handlar tankarna istället om vad som kommer att hända barnet. Det är helt förståeligt med tanke på vad du har med dig i bagaget. 

Jag var orolig ända tills dottern låg i min famn för saker som skulle hända henne, och i ärlighetens namn var det inte alls något bra. Jag vågade inte planera för att bli förälder, så i v. 34/35 insåg jag för första gången att det verkade bli min verklighet inom en nära framtid. Plötsligt skulle mycket planeras och inhandlas, för att inte tala om att förbereda mig mentalt. Ingen bra grej alls ;) 

Det låter toppen att prata med din BM imorgon! Hoppas att hon tar din oro på allvar och att hon kan hjälpa dig på något sätt. Lycka till!! 

Jag känner igen din känsla. Jag är inte gravid nu, men jag har ett missfall bakom mig. Även jag kämpar med ivf, så jag byar verkligen inte beredd på att man , till råga på allt med
Ivf även skulle få ett missfall. Det tog otroligt hårt på mig och jag mådde verkligen jättedåligt den närmsta tiden efter missfallet.

Jag ruvar just nu på en blastocyst som vi hade i frysen från förra försöket och jag är inte längre rädd för att kanske aldrig kunna bli gravid igen, utan att vi ska drabbas av missfall igen.
Måste ändå säga att det inslaget som TV4 gjorde gällande detta gav mig supermycket hopp. Bara repliken "du kan ALDRIG framkalla ett missfall, är det ett friskt embryo som vill stanna så kommer det göra det". Det gav mig mycket tröst och hopp och den dagen jag blir gravid igen och oron kommer krypandes kommer jag titta på det klippet igen :)
Jag blir också helt galen på folk som ska hytta med fingret och säga att "så eller så får man ABSOLUT inte göra,'för då kan man få missfall!" Men bara för att det hände just de så är ju risken egentligen minimal att det ska hända dig också!

Har du även fått se ett pickande hjärta brukar det ju betyda att fostret mår bra och då fortsätter ju graviditeten i de flesta fallen :)
Men man får ju inte glömma att det kan hända, men man kan ju också bli påkörd av en bil om man går ut utanför sin dörr, men man går ju ut i alla fall :)

Cyanea sa ett klokt råd till mig i en tråd som jag skrev i precis efter jag hade fått missfall - tillåt dig att ha dåliga dagar de dagar du har det, försök inte tränga undan känslorna för det är viktigt att få ut de också :) ta till vara på de bra dagarna du har också och försök njuta extra mycket av de :)

Jag förträngde min graviditet mer eller mindre helt och hållet. Har två misslyckade graviditeter bakom mig. Vi sökte aldrig hjälp så den stressen vet jag inget om. Fick se pyret (som visade sig vara två) i v7+3 första gången. Sen blev det KUBen (där vi fick veta att det gått åt skogen igen vid andra graviditeten) i v12-13 där båda pyrena mådde bra. Först efter RUL började jag glädjas åt graviditeten och inse att det sannolikt skulle gå vägen denna gång.

Så mitt råd är, tänk inte!

Tilläggas bör att vi började försöka 2008, fick första missfallet hösten samma år. Nästa graviditet dröjde till 2011, då fick vi veta det på KUB-ultraljudet att liten dött. Levande barn blev det först hösten 2013, på tredje graviditeten.