Hjälp mig förstå..
Hej. Och innan jag börjar, detta kan bli en lång text, men jag hoppas verkligen att någon orkar läsa och kanske ge sin syn och åsikt på detta då jag nu efter 1 1/2 månads tid tröttat ut min familj och vänner med mitt ältande..
Så..det handlar om ett ex.
Vi var tillsammans i tre år, bra tre år, han har dock alltid varit, ja vad säger man..han har aldrig velat prata framtid, utan mer levt på bara, vilket har fått mig att känna mig inte så viktig liksom.
Jag älskade han dock högt och ville spendera all tid med honom.
Flyttade in hos honom för ett år sen, sa upp min lägenhet och sålde alla mina möbler.
Och så i slutet av mars så kom det..jag började prata lite om framtiden, om vi skulle tänka på att köpa hus, kanske en hund? Sånt man ska kunna göra i ett förhållande.
Han tittar på mig och släpper bomben.."ska jag vara helt ärlig så ser jag ingen framtid med dig, jag ser inte dig som mamma till mina barn eller att vara gift med dig. Jag har tänkt länge på att göra slut med dig"
Jag får panik..alltså panik. Aldrig känt mig så lurad dom jag gjorde då. Grät och fick en panikattack.
Han bad mig att packa ner mina saker och försvinna medans han packade en väska och försvann till sina föräldrar. Frågade om han åtminstone kunde hjälpa mig packa? "Det är nog bäst du gör det själv" fick jag till svar.
Och hur jag ens kunde packa vet jag inte, måste varit i chock, men tjugo kartonger senare som jag fick pendla hem till min mamma några mil därifrån så var allt slut.
Befann mig i CHOCK och ILLAMÅENDE, fattade inte vad som just hänt. Att någon som är en snäll person, aldrig bråkat med mig, aldrig varit arg och tro det eller ej, men som alltid satt mig i första rum, att någon kunde vara så elak, hur det bara vände..allt jag ville var ju bara att prata framtid med han jag älskade.
Två veckor gick utan kontakt, levde (lever) som i en dimma..han ringde, lät glad och frågade hur jag mådde, jag ljög och sa "helt okej"..(läs: önskar jag vore död men annars ok)
Han sa att jag hade glömt lite grejer hos honom, sa att jag kunde komma och hämta dom på engång, men det funkade inte, vi tar det en annan dag. Jaha..en vecka gick och jag skickade (det enda jag någonsin har kontaktat honom på under hela denna tid) ett sms, om att jag saknar honom och att jag önskade att jag kunde se att det här var för det bästa, men att jag inte gör de..inget svar. Så på lördagsnatten helgen efter ringde han, dyngfull!!!! Sa att han saknar mig och funderar på om det var rätt, och sa att vi hörs imorgon..på morgonen dagen efter får jag ett sms "förlåt för inatt" jag svarar men får inget svar..
En vecka gick ytterligare..han ringer för att han hade sett mig, lät glad och frågade hur jag mådde, då brast det, jag berättade exakt hur jag kände, att jag saknar honom, allt. Och frågar om vi kan vara kompisar iallafall (vet, inte bästa idén) han svarar jo självklart kan vi det, vi kan väl höras om några dagar, visst svarar jag.
Några dagar gick, jag ser han, han ser mig på stan..och han går iväg, inte ens en vink fick jag?!
Och så nu..tre veckor senare, och han har inte hört av sig, trots att det sista han sa var "vi hörs om några dagar"
Och för att inte glömma..mina saker som tydligen finns kvar hos honom.
Okej..hoppas någon har orkat läsa, men åh jag hatar det här!! Lever som på nått slags hopp, ett livsfarligt hopp för jag hör ju hur allt låter, och det har gått såpass lång tid nu, så jag förstår att han gått vidare..men allt känns så oklart. Han dumpa mig och tio munter senare var han borta och kvar satt jag med tankar/ilska/förtvivlan..allt. Och jag befinner mig fortfarande i dom känslorna!!
Kan inte någon bara ge sin syn på de här, mina vänner och familj säger att de är såhär de går till när man gör slut, ibland får man ingen förklaring..men jag är helt förbluffad!! Kastar man verkligen ut någon man levt med i tre år, han visste inte ens vart jag tog vägen..jag känner mig som en jävla vante som var så lätt att kasta ur sitt liv, som om han aldrig älskar mig, att allt var en lögn!!
Tror ni att han någon dag, kommer på vad de är han gjort, att han känner ånger och att skäms, eller rent utav, vill ha mig tillbaka?
Tack till er som orkar läsa igenom detta..