Jag har insett att jag är helt ensam.

Jag förstår hur jobbigt det är,har själv varit i din sits,och är väll där ännu men hanterar det bättre än tidigare. Jag är ensamstående till ett barn och har mitt barn på heltid så därför blir mitt liv väldigt begränsat och möjlighet till att skaffa nya vänner svårare. Och eftersom jag är själv så kan jag inte göra något spontant utan att mitt barn är med. Min önskan är att kunna umgås med en likasinnad i "samma sits" där vi kan umgås under lätta former med våra barn i alla möjliga olika situationer. Men som sagt var hittar man dem..? Är äldre mamma också... Såg föresten en sida singelföräldrar.se som såg intressant ut,där kunde man även söka VÄNNER. Ska kolla där om det finns någon i vår närhet. Som du ser delar vi på samma problem..så jag följer gärna tråden,kram<3

Du är INTE ensam om du har man och barn! Jag har ingen man och umgås inte med min familj. Är sjukpensionär sedan 25 år tillbaka, inga vänner alls. Då är man ensam! 

Håller med!! Känns som ett slag i ansiktet mot verkligen ensamma att skriva ett sånt här offer-inlägg. 

Jag har en nära vän och två systrar som jag sällan hörs med. Och min kille som jag träffar på helgerna. 
Jag är INTE ensam. 

Vilket fruktansvärt HÅN mot oss som faktiskt ÄR ensamma! Skämmes ts!

Men det är väl klart att man kan vara ensam i en tvåsamhet. Det finns mer än en typ av ensamhet och om TS känner sig ensam blir hon väl inte mindre ensam för att någon annan är ensammare?

Man väljer sin lycka.. Du har man och barn men väljer att se dig som ensam och sitter hemma och surar för det. 
Andras högsta önskan är att träffa en man och få barn. 
perspektiv.

Men VA?!

Varför bashar du (och ni andra) ner på ts?!

Att säga att man inte får va ledsen för att andra har det sämre är som att säga att man inte får vara glad för andra har det bättre - det är ett så ytterst korkat argument.

För övrigt - även om man har man och barn kan man va sjukt ensam, mannen kan va iväg med sina vänner å barnet - ja barnet är ett barn, de är inte samma sak som att ha en vänn, inte samma stimulans, inte samma bekräftelse. Man kanske vill ha nån stt prata ut om sin man å sitt barn med - som vänner gör.

Hoppas ni aldrig vart ledsna för ett skit, ja menar, andra har de ju värre.

Inget konstigt alls att inte höras på tre veckor. Folk är upptagna och för egen del kan det gå ett halvår utan att jag hör av mig till en vän. Så döm inte dina nära pga det.

Däremot bör du söka fler bekantskaper så du kan få ditt sociala behov tillgodosett.

Håller med! Man kan vara/känna sig ensam trots att man har människor omkring sig. Sedan kan man känna sig väldigt nöjd med livet trots att man är en ensamvarg.

Jag säger bara att man kan försöka se saker i perspektiv. Klart man kan må dåligt över saker och veta att andra har det sämre, men försöker man bli mer positiv så mår man bättre och har lättare att göra något åt det. 
Jag tänker acceptans- mindfullness. Man kan känna sig ensam men inse att du ÄR inte känslorna, men acceptera att du HAR dem. 
Detta är ett diskussionsforum och det kan vara bra att se andras syn på saken.
ts ska inte känna sig sämre för att andra faktiskt är mer ensamma,
När man mår dåligt är det bara så lätt att bli ett med den känslan och då ser man inget annat.

Visst är det så. Letar man finns det alltid något skäl att vara olycklig. Det man ska göra är att vara glad för det man har. Då blir man lycklig.

Det kan väl inte finnas nåt värre än att vara ensam i ett förhållande?

Dock ska man aldrig jmföra med andra utan fokusera på sin egen situation.

Det kommer många tips till TS här,det är bra! Jag vill även säga att självvald ensamhet är något helt annat än den ofrivilliga. Såsom någon sade " man kan känna sig mer ensam i tvåsamhet". Jag har varit i många av dessa variationer av ensamhet och det jag kan säga med MIN erfarenhet att känslan är lika stark oavsett. Och jag förstår även känslan TS får när telefonen är tyst. Det är lätt att känna att ingen bryr sig om man finns till eller inte. Poängtera,jag säger "känna sig". Det ÄR jobbigt att se på när ens man har sina vänner kvar och har en aktiv fritid med dem och man själv inte har det längre...Man missunnar inte mannen till det,absolut inte! Man får så mycket mer glädje och energi av att ha ett aktivt liv tillsammans med vänner som man tar med in i sitt liv med sin respektive. Man får så mycket mer att prata om som man och kvinna vilket är viktigt i en relation. Så jag tycker att vi ska vara väldigt ödmjuka mot TS som bär denna känsla. För övrigt så skall INGEN behöva leva i total ensamhet,inte ofrivilligt i alla fall! Det är ett stort samhällsproblem idag! Det är bara att se på alla sajter som dyker upp på nätet. Det stora problemet är att det ännu är väldigt mycket skam i att vara helt ensam,det måste vi ta bort! Saker och ting har ändrat sig under det senaste decenniet i våra liv och allt fler hamnar i ensamhet pga olika skäl. Vi flyttar mer,arbetar mer,har större krav på oss,fler singelhushåll,ensamstående föräldrar mm. Vi prioriterar annorlunda helt enkelt. Så tragiskt.

Suck.

Självklart vet jag att det finns de människor som är bra mycket mer ensamma än vad jag är. Som varken har partner, barn eller annan familj.

Det är också därför som jag skriver: "Jag är förvisso gift och vi har ett barn som jag älskar högt på jorden så jag är inte ensam på det sättet men man behöver såklart även andra relationer."

Vad jag saknar är människor, förutom mitt barn och min man, som bekräftar min existens. Min man och jag gör saker tillsammans och vi hittar på saker tillsammans som en familj. Men vi har också ett varsitt eget liv, han har sitt och jag har mitt. I mitt liv är det helt tomt.

Jag har säkert mig själv att skylla eftersom att jag har svårt att knyta nya kontakter, jag får prestationsångest, är rädd att människor inte ska tycka om mig och därför blir det pannkaka av alltihopa. Men det gör inte att jag känner mig mindre ensam för det.

Om min man och jag bråkar har jag ingen att vända mig till för att berätta om mina problem, eller för att få råd eller bara stöttning.

Om något händer min son så har jag ingen att bolla mammatankarna med.

Kort och gott, jag har ingen att bolla mina tankar och känslor med över huvud taget.

Meningen med min tråd var inte att trampa på andra, ni måste sluta upp att analysera på detta sättet. Det kommer alltid att finnas de som har det värre oavsett vad du mår dåligt över.

Jag är i ungefär samma sits som du TS! När man var ung fanns det vänner överallt hela tiden. Nu är man 45 och har tappat kontakten helt med nästan alla.
En flytt dit, skaffa familj och vips så har en massa år gått. Man inser nu att man skulle vårda sina vänner bättre för nu är dom borta! Inte borta som döda, men själva relationen är död. jag har försökt att få tillbaka relationen med ett par stycken men insett att vi inte har ett dugg gemensamt längre och att det inte är så roligt att endast prata om gamla minnen hela tiden.
Man har sig själv att skylla helt enkelt för att man prioriterat pengar och ytliga bekantskaper genom jobbet mer. Det är mycket sorgligt! Inga pengar i världen kan ersätta den känslan av att ha en riktigt nära vän som man nästan kan ge sitt liv för och som man vet alltid finns där.

Känner igen mig! Är gift och har tre barn, men det finns ingen utanför familjen. Har alltid haft få kompisar, men sen barnen kom och vardagen äter upp all tid så har de sakta men säkert försvunnit. Min storasyster och en tjej jag pluggade med är de jag har kvar. Syster och jag hörs kanske en gång varannan månad och då är det jag som hör av mig. Ringer inte jag så blir det inget. Studiekompisen smsar jag med nån gång i månaden, men samma sak där - hon tar inga initiativ utan det är bara jag. Känner mig ledsen över detta, har tappat självförtroendet och undviker andra föräldrar i barnens skola (det är de vuxna jag träffar förutom min man). Förr kunde jag bli glad och hoppfull om någon förälder småpratade med mig, men de vill ju bara småprata för att vara artiga, jag fantiserade om en möjlig vänskap. Vi kanske skulle börja med nån aktivitet?