Bonusfamilj - behöver råd

Min sambo har 2 barn, 5 och 7 år, och vi har ett gemensamt (1år). För oss har det funkat helt okej.. tills vi fick vårt gemensamma och jag slutade jobba. Då blev plötsligt alla barnen mitt ansvar. Jag ska städa efter hans barn, tvätta deras kläder och se till att det alltid finns mat då de kommer. "Du är ju bara hemma hela dagarna!" Han tar såklart hand om dom när han kommer från jobbet men jag skulle så gärna slippa allt extra arbete som dom för med sig. Har ändå fullt upp med vår 1:åring. Hur blir det sen när jag ska börja jobba igen liksom?

Nattningen brukar jag ta hand om med 1:åringen, han tar de 2 andra.

Vi kramas inte speciellt mycket jag och bonusarna, känns inte bekvämt.

Min sambo har 2 barn, 5 och 7 år, och vi har ett gemensamt (1år). För oss har det funkat helt okej.. tills vi fick vårt gemensamma och jag slutade jobba. Då blev plötsligt alla barnen mitt ansvar. Jag ska städa efter hans barn, tvätta deras kläder och se till att det alltid finns mat då de kommer. "Du är ju bara hemma hela dagarna!" Han tar såklart hand om dom när han kommer från jobbet men jag skulle så gärna slippa allt extra arbete som dom för med sig. Har ändå fullt upp med vår 1:åring. Hur blir det sen när jag ska börja jobba igen liksom?

Nattningen brukar jag ta hand om med 1:åringen, han tar de 2 andra.

Vi kramas inte speciellt mycket jag och bonusarna, känns inte bekvämt.

Be som man köpa presenter/resor till dig,för att du tar hand om hans barn.Han ska allafall betala mest för hemmet,så du kan spara pengar.

Hallå unkna könsroller!! ;)

TS, ni måste helt enkelt gå igenom en fördelning. Det funkade ju förut? Visst, du är hemma, men det är inte automatiskt bara ditt ansvar för det. Slänga in extra köttbullar i pannan när man ändå lagar mat ok. Men att alltid ha övergripande ansvar kring hemmets funktioner och extrajobb från barn på det, inte ok!

Jag tror man gör sig och familjen en björntjänst att tvinga sig på att natta barn som inte vill bli nattade av en, anstränga sig en hel massa fast man inte vill osv. Just nu är ni två familjer i samma hus och det är inget fel i det, visst kan man bli en familj men det tar sin tid. Även för barnen är det nytt detta med att bo ihop och att du är en del i deras "praktiska vardag". Det kan vara annorlunda och ovant, jag gissar på att det är därför de vänder sig till sin pappa, gråter över att de vill att pappa skall natta och inte du. Jag tänker att det blir fel och forcerat att gå in som "mamma" (med lika mycket ansvar) på en gång. Just nu är det pappan de tyr sig till i en osäker och ny situation vilket jag tycker de kan få göra. Jag tror alldeles säkert nu kan bli en familj men att det tar tid, låt pappan ta huvudansvaret över sina barn och finns där när de orkar, kommer till dig eller ber dig, behöver de oroa sig för att du skall tex natta fast de inte vill tror jag bara det skadar relationen mellan er. Du blir någon som "tar pappa ifrån dem" istället för en go och trygg extravuxen. Är du dessutom slutkörd är det ännu mer viktigt att du får vila och att pappan låter dig vila när du kan och att han tar huvudansvaret över sina barn. Vad jag förstår är du lite "samma typ" som jag, som är ambitiös och vill göra saker noga och på ett bra sätt vad det än gäller, men riktigt så kan man nog inte tänka om bonusbarnen där relationen måste få växa fram på deras villkor. Har även varit utmattad (ordentligt) och ibland måste jag verkligen säga åt mig själv att jag inte måste vara sådär några och hjälpsam utan det är okej att slarva och vara lite lat ibland. Detta tror jag dessutom är ett bra tillfälle för dig att träna på det. Nu är jag ingen bonusmamma men lever med en bonuspappa sedan 10 år tillbaka. Vi är en familj idag MEN att köra på och låta honom ta en papparoll och dela ansvar hade inte fungerat hos oss. Det tog snarare några år innan det blev så. Han gick mer in som "mammas kompis", kunde gå och köpa en glass tex med barnet när de kände varandra, passade någon stund när jag var borta men jag tog huvudansvaret till den dagen då barnet själv valde att han skulle natta och vara en del av vår familj på riktigt och var lika trygg med honom som med mig. Att bli en familj kommer men det måste få växa fram i små små steg tror jag.

Du har fått många bra svar i tråden! Släpp på era "måsten" och hur du/ni tror att en familj måste fungera för att vara lycklig och fungera.

Natta barnen tillsammans - gör det till en mysig stund för er alla istället för en kamp, gör utflykter tillsammans men låt barnen välja sin egen förälder om de vill gosa, mysa, prata.

Ha inte så bråttom - ni kommer hitta formen för er familj och hur den än blir så kommer den vara helt rätt för er. Och det är väldigt få som älskar andras barn lika mycket som sina egna. Och det är inte bara helt ok, utan också helt naturligt. 

En nyfamij fungerar väldigt sällan som en kärnfamilj. Också helt naturligt. Man är två enheter som emellanåt, med tiden oftare och oftare, är en enhet. Men trots att vi levt i vår nyfamilj i en herrans massa år nu så är det självklart att jag har ett närmare band till mina egna barn än till makens. Det är oftare mig de vänder sig till om det är problem eller de är ledsna. Därmed inte sagt att min man inte finns där för dem om de vänder sig till honom, men det är liksom ingen katastrof om våra barn väljer respektive förälder. Vi har närmare band till varandra, liksom han har det till sin dotter. Det är inget som jag tar illa upp för.

Men visst borde det bli enklare för en nyfamilj att bli mer lik en kärnfamilj, om båda parter har med sig lika många barn in i förhållandet samt att båda parter har sina ban på heltid?

Ni borde separera. Det där funkar ju inte för dig och måste vara ännu värre för honom som aldrig slipper din unge.

Tack för era kloka svar. Jag och min pojkvän bråkar inte lika mycket längre även om jag har kvar mina känslor. Jag känner mig stressad hela tiden. Har glömt bort hur man kopplar av. Jag känner att jag aldrig riktigt får vila och återhämta mig oavsett om jag är ledig i några dagar och borde känna mig utvilad. Jag känner mig pressad från alla håll. När bonusbarnen är här så är jag sjukt stressad. Det blir som kaos här hemma. De ska ha uppmärksamhet och klänga på sin pappa hela tiden och de skriker och lever om. De kan nästan aldrig roa sig själva utan de ska hela tiden få uppmärksamhet och bekräftelse av sin pappa , vilket gör mig så trött. Jag kan aldrig tex sitta och titta på tv i lugn och ro utan de ska hela tiden vara överallt. Och är de i sitt rum så ropar dem på pappan hela tiden "bara-för-att". Allt ljud gör mig så stressad och irriterad. Mitt barn blir också helt uppskruvad då dem är här. De busar och skriker hela tiden. Och de bråkar och tjafsar hela tiden. Och nästan alltid så blir min sambo arg på mitt barn och tycker att det är mitt barn som bråkar. Och då blir sambon i sin tur arg på mig och tycker att jag måste sätta in en massa konsekvenser, men när hans barn gör något fel så ska det daltas och vara pedagogiskt. Sedan när jag kommer med förslaget att vi kan dela upp oss ibland - han tar sina barn och hittar på något och jag tar mitt barn - då blir han irriterad på mig och tror att jag inte vill umgås med han och hans barn fast det egentligen är en bra lösning då inte alla orkar med varandra eller har tålamod hela tiden. Jag blir så stressad över att höra hela tiden "du vill inte vara med mig". Det känns som att jag bor med fyra barn som hela tiden vill "se mig, hör mig". Jag känner att jag vill vara ifred och ha lugn och ro men det är uppenbarligen för mycket begärt? Är det fel av mig att tex stänga in mig i sovrummet när jag känner att det blir för mycket ? Är jag en dålig mamma mot mitt barn då? Måste man vara upp i barnen hela tiden? Måste man orka umgås, ha sex och visa uppskattning mot sin partner varje dag? Jag får den känslan av min sambo iallafall. Bara en massa press och måsten. Han är så osäker att han måste ha bekräftelse av mig hela tiden, annars tror han att jag älskar honom längre. Hur svårt kan det vara att förstå att man är trött och kanske behöver få vila/egentid? Han beter sig likadant som sina barn som måste ha uppmärksamhet hela tiden. Blir så trött.