Älskade Styvföräldrar, vill inte leva utan er *långt*

Hej! Jag har läst ganska mycket i denna tråden, både om hur det är att vara styvföräldrar men också om hur man ska kunna bli accepterad. Därför tänkte jag dela med mig om min (långa) upplevelse av att ha skilda föräldrar, styvföräldrar och även 5 styvsyskon :)

Mina föräldrar skilde sig när jag var 16-17 (19 nu) och jag är yngst av 3 (två bröder- 25-23) Skilsmässan var väl ganska lugn och så, men jag kände direkt att jag var okej med att min pappa träffade en ny, men inte mamma. Jag skulle bo hos både, men bor nu permanent hos min mamma (min ena bror bodde först permanent hos pappa men bor här nu också) I alla fall så började mamma nästan direkt när vi flyttat med att leta efter en ny kille. Jag avskydde det, och det skapade mycket konflikter oss emellan. Jag ville verkligen inte ha en ny person i vårt liv. Vi hade väl det bra som de var, eller?

I alla fall, min pappa träffade direkt en ny tjej som hade tre söner (28, 26 & 23) och dom flyttade ihop, men eftersom jag då hade en dålig relation med min pappa så träffade jag aldrig någon av dem, så det blev ännu känsligare när pappa började anklaga mig för att jag inte accepterade henne osv...

I November 2014, ca ett halvår efter skilsmässan träffade mamma en ny kille (han hade två barn: tjej 15 & kille 12) som verkligen kände skulle kunna vara den rätta. Först var jag ganska hatfull mot det, men sen hände det magiska: första gången vi träffades hälsade han vänligt och sa vad han hette, sen var det liksom bra. Han var inte på, frågade massa eller försökte få mig att gilla honom (hatar när folk är på och inte låter mig få komma till dem) Detta gav mig tid till att vänja mig vi tanken av att ha honom i vårat liv (inte för att jag hade kunnat förneka mamma att vara ihop med han) Jag träffade hans barn ganska så snabbt, vi åkte och bowlade tillsammans. Först tyckte jag det gick bra och jag gillade den båda, men med tiden började jag har svårt för att umgås med dem, men utöver detta har mamma + styvpappan tagit med oss båda (jag och styvsystern) på konsert och till Ullared för att få umgås med "våra tjejer". Jag träffade inte mina andra 3 styvsyskon förrens ungefär en vecka sedan (jag har social fobi så det blev väldigt utdraget)

Iaf nu till slutet: för ca 2 månader sedan började jag vara hos pappa och min styvmamma, och hon å jag klickade direkt. Nu fattar jag inte hur jag kan ha missat vilken underbar person hon verkligen är. Vi kan prata om allt och det märks att hon verkligen bryr sig om mig och mina bröder, plus att jag aldrig har sett min pappa så här glad och lycklig. Jag har varit där flera gånger bara för att få umgås med henne (slog mig hur underbar relation vår var när vi låg i varsin sida i deras soffa och snackad om allting typ), sovit hos dem och även åkt med dem för att hälsa på min bror. Hon är så lik min mamma, och jag känner verkligen att hon är som min mamma också, fast jag skulle aldrig vilja att hon ersatte min mamma. Samma hos min styvpappa. Han finns alltid där, ställer upp för mig och kommer ihåg viktiga saker (prov, läkarbesök, fester & annat jag ska göra - samma med styvmamman) jag har verkligen accepterat honom och han gör min mamma så otroligt glad. Han får henne att må bra igen, och att tro på riktigt kärlek. Jag hade gärna sett att dem gifte sig och att dem senare kommer flytta ihop och tillsammans med min pappa+styvmamma kommer vara morföräldrar åt mina framtida barn. Plus så fixar dem tillsammans med mamma och styvpappa min student till sommaren. Det känns som att vi är en stor familj.

Om någon skulle ge mig valmöjligheten att få välja mellan att ha allt som det är nu eller gå tillbaka till när mina föräldrar var gifta så skulle jag utan tveka välja att ha det som nu. Min styvföräldrar är två av de viktigaste människorna i mitt liv och jag skulle aldrig vilja leva utan dem igen!!

Ursäkta för lång tråd men jag ville så gärna dela med mig. Att vara styvbarn är inte alls lätt, men man lär sig leva med det. Jag vet att om jag sagt till mamma att jag inte gillade hennes nya och att jag inte accepterar dem tillsammans skulle hon utan tvekan göra slut med honom, men jag kommer ALDRIG göra så. Men vetskapen om att hon alltid kommer sätta oss först gör att man vågar gilla den nya, man vågar acceptera och man vågar inse att vissa människor har så mycket kärlek att ge. Jag har numera 4 människor som älskar och bryr sig om mig, vilket är mer än vad många andra har! Så tips till alla styvföräldrar: ta vara på ditt styvbarn! Våga ta din plats, våga vara som en förälder, våga visa att din kärlek är lika villkorslös som bio föräldrars är. Och tips till biosar: istället för att känna sig undanknuffade, försöka förstöra eller vara orolig över att hen försöker ta din plats, var istället glad att det finns någon mer som vill älska och vara en del av ditt barns liv, att det finns någon som kan finnas där för barnet om du inte skulle kunna det.

TACK FÖR MIG!