Hur bemöta den andre föräldern?

Jag skulle nog helt ärligt fråga rakt ut hur det är? Om allt är ok? Om jag kan hjälpa till och underlätta för föräldern? Om ni kan ses hemma hos er kanske om barnen mår bättre av det? Men nu framgår det ju inte om det var en smutsig skilsmässa eller ej.

Jag tänker att om skolan uttrycker oro så är det ju något som inte stämmer. Det är väl en jättebra idé med samarbetssamtal. Om du är rädd för en konflikt med den andra föräldern angående det så kan du säga just att skolan har rekommenderat det. 

Kan ni prata med varandra? Kan du gå direkt till en andra föräldern och berätta vad du har sett och vad barnen säger? 

Jag är rätt orolig för hur mina barn har det hos sin andra förälder - ena säger precis som din att den andra föräldern blir arg ofta och skriker, och dessutom är ledsen och gråter ofta. De vill helst inte åka dit och är glada att komma hem till mig igen, men verkar ändå ha det okej. Och jag tänker att så länge skolan inte reagerar så är det nog bara min oro och saknad och längtan som talar.

Det är tyvärr så att det är väldigt mycket bittra känslor från den andre förälderns håll, och jag vet av erfarenhet att en "konfrontration" direkt öga mot öga kommer få denne att gå in i försvarsposition. Detta brukar innebära att föräldern pratar i munnen på mig, höjer rösten och slår ifrån sig med båda händerna.

Därför vill jag ha hjälp av familjerätten, så att det inte ska bli som anklagelser utan en erbjudande om stöd ifall det behövs.

Har tänkt som så att jag lägger fram det från förskolans synpunkt först och främst, och sen kopplar ihop det med vad jag själv märkt gällande barnen.

Vi har tyvärr en väldigt dålig kommunikation och föräldern har även alltid dragit sig i det längsta för att bekänna ev problem.

Har du tagit upp det direkt någon gång eller är det samma för er?

Här har ju förskolan börjat reagera, men de tycker inte att det är nödvändigt att agera (det utläste jag som att pedagogerna inte tycker det är så oroväckande att en anmälan är på sin plats). Men jag känner ändå att situationen borde kunna förbättras, men då måste vi bena ut vari problemen ligger.

Främst är det nog att barnen får ansvaret för känslor de är för små för att hantera som är boven, att föräldern pratar för mycket och allvarligt om sitt mående med dem.

Ja du vet ju bäst själv men du kanske bara kunde fråga hur det är, om du kan hjälpa till med något och sen nämna att förskolan nämnt att era barn inte verkar må så bra och att ni behöver hjälpas åt för att förändra det? Börjar personen skrika och höja rösten så bara gå därifrån då har du iaf försökt.

Tänkte uppdatera lite...

Konfronterade pappan över telefon med allt detta. Detta efter att de ringt upp honom om samtal på familjerätten. Han menade på att allt var överdrivet uppmålat och att de hade det fullkomligt normalt hemma. Att han blir extra granskad och tvivlad på för att han är pappa.

Han såg inte några fel och brister i deras hem i alla fall, och jag tjatade inte utan lyssnade mest och kom med lite inlägg då och då. Bland annat hur han kanske kunde försöka ge barnen tid att varva ner efter dagis osv.

Efter ett par dagar hörde de av sig från familjerätten att han avbokat mötet då han tyckte vi hade löst det själva. Jag blev paff och sa att jag i te direkt höll med men att vi kunde se hur det går under sommaren och avvakta med möte.

Efter detta har det framkommit fler saker från barnen, b land annat har sonen härmat "om jag bara kunde sluta vara pappa" och på ett så klockrent sätt framställt rösten under exets panikångest att jag får rysningar! Sen sluter sig sonen ögonblickligen och försöker skratta bort de han precis sagt. De berättar även att touch plattan på pappas dator är trasig, jag frågar om den slutat funka för datorn är gammal. Men nej, pappa slår så mkt på datorn när den inte funkar så den sprack.

Sonen har även sagt till mig att "mamma, visst är det inte bra att ha hemligheter?". Varpå jag försöker förklara skillnad på hemligheter man blir ledsen och får ont i magen av och roliga, skojiga hemlikheter. Tyvärr sluter han sig snabbt igen och inget mer kommer, och jag pushar inte.

Dottern bryter som vanligt ihop dagen innan och samma dag de ska åka, vill inte åka. Båda barnen klagar ofta på ont i magen.

Vad fan ska jag göra? Eller läser jag in för mycket?