mor beklagar inte förlusten

Jag vet inte. En del har jättesvårt att prata om sånt. Jag är sån. Det är inte av känslokyla snarare osäkerhet.

Om nu du vet att din mor är så känslokall, varför förväntade du dig något?

Eller så är det så att hon har svårt att prata om känslor, det kan ju uppfattas som känslokallt. 

Varför trodde du att din mamma skulle agera annorlunda just nu? Om hon alltid agerat "kallt" innan?

Jag har själv en mor som är känslomässigt småknepig (misstänker nedsatt empatisk förmåga). Ja, det var dåligt av henne att inte kort säga "jag beklagar sorgen". Hon kanske hade svårt att få fram orden, men som andra säger: ni får nog anpassa era förväntningar efter vad ni redan vet om henne.

Sedan rättar ett fel inte ett annat fel. Vad har hennes framtida begravning med hans fars bortgång att göra? Okej, han är i sorg och kanske inte inser vidden av sitt resonemang, men det där var väldigt onödigt sagt. Vem går inte på svärmors/svärfars begravning? Det gör man ju om inte annat för att stötta sin partner och visa delaktighet med henne/honom och partnerns familj.

Min pappa är sådan,jag tror det beror på att han inte kan hantera känslor alltid,bara jobbigt.Men jag har aldrig haft ont av det eftersom jag accepterat det.

En del människor är sådana. Jag tror att de väljer att inte prata om sånt som är hemskt. Nämns det inte så finns det inte.

Tråkigt att hon inte skärpte till sig ens för sin dotter och måg. Osäkert om hon bryr sig även om ni "säger till henne en gång för alla". Hon blir nog snarast sur, tror jag.

Jag tycker det beror lite på hur beteendet var överlag. Ibland kan ansiktsuttryck och andra gester förmedla mer än tusen ord. Det är inte alltid vad man säger.

Jag förstår inte riktigt. Du skrev att svärfar gick bort för några dagar sen. När ni tog farväl, menar du då på dödsbädden innan han gick bort eller var det nån dag senare och ni tog ett sista farväl av kroppen?

Du skrev att pappan dött bara ett par timmar tidigare när ni träffade mamma. Jag tänker att om det var så nytt, är du säker på att ni informerat henne? Kanske inte det första man tänker på att göra när en älskad familjemedlem gått bort och svårt att hålla reda på vem man ringt när man är uppriven.

Om hon visste säger jag som andra - hon har nog svårt att prata om det. Hon var barnvakt, praktiskt stöd är kanske mera hennes grej. Låter som min mamma fast jag tyckte om det och visste att det var hennes sätt att visa omsorg, att komma med mat, passa barn osv. Inte prata känslor.

Det är sådana giftiga människor man bryter kontakten med..