Sörja närstående som lever (demens)

Det är jättesvårt, jag vet. Har jobbat 5 år inom demensvård och haft en morförälder som utvecklade demens efter operation för hjärntumör. Det låter kanske klyschigt, men fokusera på de stunder då han minns. Ju längre sjukdomsutvecklingen går desto färre blir de stunderna. Kanske han inte längre kan uttrycka sig i ord eller tycks ha glömt sina närstående helt. Men så ibland kan man se att den demenssjuka personen får något i blicken, en medvetenhet om omgivningen och en närvaro som verkat bortblåst, och de stunderna är fantastiska att uppleva.

Självklart behöver man sörja att man förlorar någon till demenssjukdom, den personen har också sörjt förlusten av sig själv. Exakt hur du går tillväga vet bara du, inget är rätt eller fel. Går du och pratar med någon? Det finns ju anhöriggrupper med demensinriktning. Det kan vara oerhört betydelsefullt.

Mamma dog i alzheimers och det är klart man sörjer. Den sjuke dör ju långsamt framför ögonen på en. Fading away. Du frågar hur man sörjer, finns inget svar på det, sorg är så individuellt. Tillåt dig att sörja, att vara ledsen. Ta stöd av dina syskon, om du har några. Ta stöd av din mamma. Ta vara på de stunder som är kvar med din pappa.

Jag tror det viktigaste är att man tillåter sig att sörja. Att bedöva sig med medicin är nog ingen bra idé. Känslor är inte farligt, men nog så jobbigt.

Hur du sörjer vet bara du. Själv vältrade jag mig i gamla fotografier, grät i skogen när jag joggade, läste allt jag kom över om Alzheimer för att försöka förstå. Men utåt sett var jag den starka som fixade allt praktiskt med äldreboende, bankaffärer, klädinköp mm. När min mamma till slut dog var det ledsamt, men jag hade sörjt klart så det var mest en lättnad, för mig men också för henne. 

Det är olika när sorgearbetet sätter in. För vissa tar det längre tid. Tror man sörjer när det passar. Kanske du behöver vara stark just nu och ta hand om din pappa medans han fortfarande är i livet? Sorgen kommer då senare. Det är också ok. Alla hanterar det olika för att överleva. Ibland kommer chocken först och då sörjer man inte. När min mamma dog helt plötsligt grät jag inte. Det var så smärtsamt att jag inte vågade känna. Det tog ett tag innan jag orkade ta itu med det. Jag var nog i chock också. Låt dig själv hantera det som du behöver. Släpp fram lite känslor i taget när du orkar. Inget är fel.