Min ensamstående mamma dog – jag fick ingen hjälp

Det är inte alla som vill ha hjälp, så det är inte konstigt att ingen "tvingade" dig till det.

Det är sitt eget ansvar att säga att man behöver hjälp, för ingen kan läsa tankar.

Kära TS, vilken raw deal. All min sympati! Tycker absolut att någon i din omgivning borde ha försökt fånga upp dig och se till att du fick prata ordentligt/ta tag i sorgen. 19 år gammal är man sällan särskilt rustad att hantera sånt där. Ledsamt att du blev övergiven i det! Superbra att du börjat prata med någon nu. <3

Hej ts! 

Först vill jag bara säga att du inte ska fästa så mycket avseende vid vad personen som skrivit första svaret säger. Är man 19 år och mister sin enda trygga punkt i tillvaron, då är det faktiskt omgivningens skyldighet att försöka finnas där och stötta. Det är i alla fall min bergfasta åsikt. 

En bekant till mig miste båda sina föräldrar när han var 20. Hans räddning blev att han hade en några år äldre syster som han kunde dela allt med. Det hade inte du. Om någon i min omgivning mist båda, eller sin enda närvarande/levande förälder, vid så ung ålder.. Ja, då hade jag absolut sträckt ut en hand. Men jag tror att många är rädda. Vågar inte tränga sig på. Vet inte hur de ska hantera någon annans sorg. Det har jag själv sett vid dödsfall i min omgivning. 

Och visst, man är myndig när man är 19 år. Man förväntas kunna bo på egen hand och ta hand om sig själv. Men de allra flesta av oss har i den unga åldern fortfarande ett stort behov av stöttning på vår väg in i vuxenlivet.

Ser jag på mig själv, så var jag absolut inte mogen att leva mitt liv utan föräldrastöd så pass tidigt i livet. Om jag ändå tvingats till det, vet jag faktiskt inte alls hur det hade gått. 

Med det sagt, vill jag ändå säga att jag är imponerad över hur väl du ändå klarat dig på din väg mot vuxenlivet . Trots att du stod i princip ensam i världen vid 19 års ålder har du lyckats få ett fungerande tillvaro och inte gått ner dig i missbruk eller dylikt.
Jag tycker du ska ge dig själv en klapp på axeln. Tala om för dig att du har klarat det här bättre än många andra skulle ha gjort. Att du gjorde vad som krävdes för att själv överleva känslomässigt och praktiskt, och att du gjorde det bra. 

Men nu är det dags att ta hjälp av andra, som du också är inne på. Att våga ta dig tillbaka till det som hände. Sorgen över mamman, och säkert också vreden över att ingen förstod hur du mådde efter hennes bortgång. Får du möjlighet att bearbeta det tror jag att du kommer känna dig helare som människa och kunna försonas med det som hände på ett djupare plan. 

Kramar
P

Fast vaddå omgivningens skyldighet att finnas där? När inte ens psykiskt sjuka får den hjälp de behöver. Hur ska då en fullt frisk person få nån hjälp? Det ska ju möjligen vara att man klappar ihop helt då och åker skytteltrafik in på psykakuten, då kan man möjligen få nånting men annars är det ju bara privata alternativ som gäller och då är det ju upp till en själv.

Min sambo förlorade sin mamma när han var 7år och sin pappa när han var 17år. Jag tror inte han känner sig övergiven . Däremot utelämnad till ett samhälle, utan hjälp. Inte myndig men fick klara sig själv ändå. Usch! Jag tycker han har varit så väldigt stark. Men fick växa upp direkt . Vuxenansvar , jobba, jobba .

Tack för alla svar, jo jag vet att många haft det värre, jag har klarat mig bra. Men jag ångrar att jag inte tillät mig själv att sörja. Kanske hade det funnits hjälp att få om jag vågat fråga, men jag vågade inte. Jag har aldrig vågar be om hjälp, utan klarat allt själv. Det är en svaghet...

Kan bara tala för mig själv, men när jag säger "omgivning" menar jag i det här fallet släkt, vänner, närstående. Jag anser definitivt att människor har ett ansvar för varandra, och SÄRSKILT för en 19-åring som just förlorat sin mamma och inte har någon annan familj att tala om.

Du har ju din pappa kvar. Fattar inte varför du gnäller. Kom närmare din pappa då.