Konsekvens för treåring?

Ja, det låter lite för hårt för en treåring som nyss fått ett litet syskon....

Tycker också det låter hårt. Dessutom låter det inte som en konsekvens till det "dåliga beteendet" där och då, utan mer som ett okopplat straff. Lång tid för en treåring att "sköta sig" en hel dag för att belönas/straffas med en iPad/ingen iPad på kvällen.

Jag tycker det låter som straff och inte konsekvens. En konsekvens av att slänga ut saker över hela rummet är att det blir mer att städa. Att inte få åka på utlovat lekland är ett straff. Det är svårt för ett litet barn att uppföra sig en hel dag bara för att få titta på ipaden senare, och inget jag tycker att man kan begära.

Jag tänker att ni kanske kör lite väl mycket med belöningar (svårt att säga hur ni verkligen gör). En belöning i sig för en 3-åring är ju att få vara stor, få hjälpa till och få vara med mamma/pappa. Tex att plocka ur/i diskmaskinen är något vår 3-åring tycker är kul om jag lägger upp det som "du kan få hjälpa mig med detta nu... du kan väl ta de där glasen och ställa i det skåpet... osv". Samma sak med att städa rummet. Då leker vi tex Askungen som bara måste städa jämt, eller så tävlar vi om vem som plockar undan pärlor, kritor mm snabbast (hon får vinna), eller så sätter vi bara på lite musik och har en trevlig stund tillsammans där vi hjälps åt att städa (jag ger förslag på vad hon skall lägga undan och vart det skall läggas).

Tjat är sällan konstruktivt. Bättre att försöka avleda och vända det till något roligt. Det är svårt att vara 3 år, och det är svårt att få syskon. I grunden vill 3-åringen göra rätt, men det blir lätt fel ändå. Bra metod är också att så mycket som möjligt ignorera dåligt beteende och berömma bra saker. Det kan ju kännas som att man låter något gå obemärkt förbi om man ignorerar, men det mesta vet 3-åringen från början att det är fel. Det räcker med ett lugnt "inte så" eller "det är bättre om du lägger skräpet i papperskorgen", eller "jackan gillar att hänga på kroken". Plockas inte skräpet upp eller jackan hängs rätt så kan man göra det själv och inte göra en stor sak av det. Väl striderna, och barn gör mer som vi gör än som vi säger.

Jag hade aldrig ställt krav på en treåring att städa rummet. Jag säger i så fall att nu ska jag städa lite här, kan du hjälpa mig. Men vill barnet inte skulle jag inte komma på idén om något straff.

Och att barnet ska uppföra sig väl hela dagen för att få en belöning på kvällen känns också som för lång tid.

Jag tänker, treåring i trotsålder, nytt syskon. Släpp alla hårda linjer, kör inte så mycket med belöningssystem, straff osv utan försök minimera konflikterna, håll hårt på det som är viktigt för er och släpp resten. Man kan lära dem städa när de blir äldre.

Jo, jag tycker ni är hårda. Jag gjorde likadant med äldsta barnet, och det ledde till oändliga bråk och en fruktansvärt jobbig trotsålder. Sedan insåg jag lite i taget, att en 3-åring faktiskt inte måste städa sitt eget rum (det är liksom ingen naturlag) och framförallt att en 3-åring inte kan ta in så diffusa begrepp som att "uppföra sig" eller att "vara snäll". 3-åringen kan anstränga sig hur mycket som helst och ändå inte nå upp till den där perfekta nivån som föräldrarna kräver.
När dotterns småsyskon kom i den åldern, så började jag med att skippa alla "Om" i början av meningarna. Att börja en mening med "Om" leder på något vis alltid till ett hot eller en muta. Jag började säga "När du har ätit färdigt ska vi ..." eller "När vi har hjälpts åt med att plocka i hop legot, så får du göra ...". Plötsligt så minskade bråken och 3-åringen blev mycket mer lugn och harmonisk (så harmonisk nu en 3-åring kan vara!). Det är väldigt jobbigt att vara 3 år, och det är lite onödigt att lasta på ungen fler bördor än nödvändigt ...

Även jag tycker du/ni är alldeles för hårda o ställer för höga krav. Hon har dessutom nyligen fått ett syskon o hela hennes värld är ställd på ända. Risken är att hennes frustration går ut över syskonet o att det blir bebisens fel. När man får en bebis så verkar det första barnet plötsligt så stort i jämförelse, det är viktigt att påminna sig om att hon inte är så stor o att hon är verbal kan också lura en att tro att hon är äldre än hon är, precis som du skriver. Att hon slängde ut sakerna var hennes sätt att försöka hävda sig själv. I det läget hade hon inte den verbala förmågan att sätta ord på känslorna utan de kom ut i fysisk form. Som vuxna har vi ju en enorm makt o ett litet barn har inte så mycket att sätta emot.

Du har fått många kloka svar. Håller med, som någon skrev, att hon inte fick iPad o lekland är straff (två st dessutom) o inte konsekvens. O att "uppföra sig" en hel dag för detta o så raseras allt plötsligt i ett ögonblick bara för att du bestämde det. Förstår att hon i ren frustration o sorg slängde leksaker. Barn har inte vår tidsuppfattning så även om du tyckte att du "påminde" så handlade det om oerhört lång tid för henne. O "uppföra sig" är för diffust. Hur ska en treåring veta vad du lägger i det begreppet. Du behöver uttrycka dig mer konkret o begränsa vad som omfattas.

Reagerade även på att du skriver att hon gillar att hjälpa till i köket o att ni "jobbar med belöningar". Det att hon gillar att hjälpa till i köket om något är väl positivt. Uppmuntra det o låt henne hjälpa till med det hon tycker är kul. Ställ det inte i relation till att hon först måste göra något (plocka ur diskmaskinen) som hon inte vill. Det förtar ju glädjen om allt kul (men i sig positivt) måste föregås av något tråkigt. (F ö kan ju en treåring tycka det är kul att plocka ur diskmaskinen om man hjälps åt o gör det lustfyllt. Utgångspunkten hos barn är alltid att de vill samarbeta så utgå från det o att hon gör sitt bästa

Läs gärna på den här bloggen nedan (OBS inte min blogg) o klicka dig vidare bland inläggen. Jag tycker det är bra o tänkvärt. Fundera över vad du/ni vill uppnå i er uppfostran på sikt inte bara just nu. Man behöver inte "köpa" allt som står men fundera på vad hon skriver.

petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/

Personligen så tror jag det är bra med lite regler och belöning så som du skriver.

Hemma är det i stort sett bara min Sambo som uppfostrar vår 3åriga flicka och där curlas det hela tiden. Hon säger att det blir inte padda om hon inte äter upp maten nån gång tex men då går hon och hämtar den ändå osv.

Hon är helt bedrövligt jobbig och anaträngande. Tar all plats och är den som bestämmer totalt hemma.

Jag jobbar ganska mycket så jag har inte möjligheten och göra så mycket. Försökte lite och har även sagt till sambon men då blir hon bara sur för att jag klagar på hennes uppfostran.

Jag är ju lite omodern med det här med ungar men jag tycker man borde ha ordning på dom :/

Jag tycker oxå ni är för hårda. Enda gången jag kör med "muta" är om de (3 och 5 år) exempelvis ber mig sätta på TVn, Då kan jag säga att jag gör de om de plockar undan i rummet först.

Eller om de vill ha mer av något gott (typ oliver) på matbordet och de knappt rört den "riktiga" maten. Då säger jag att du får mer oliver om du äter en potatisbit först.

Osv. Att förvänta sig att en 3-åring ska kunna uppföra sig en hel dag för att få gå på lekland på em är att ställa väl höga krav. Det är tveksamt om jag ens skulle förvänta mig det av min 5-åring som ändå är väldigt "snäll" och skötsam. Barn är barn, de måste ju få göra fel ibland.

OT, men om du har ideer om hur du vill uppfostra ditt barn som du inte omsätter i praktiken då du prioriterar annat framför denna uppfostran (och allmän tid med barnet), så förstår jag att din sambo blir sur.
Du tycker uppenbarligen själv inte att det är såpass viktigt att du skulle kunna tänka dig att göra det själv. Men hon ska följa dina ideer? (som antagligen har låg verklighetsförankring då du inte själv har erfarenhet)
Ja, det är omodernt att inte vilja delta i sina barns omhändertagande och uppfostran.

Hänger med att ni är för hårda, väldigt hårda. Det är en tre-åring det rör sig om som nu har fullt upp med att växa nu.
Trotsålder skulle jag beskriva är att barnet trotsar mot sig själv inte så mycket mot andra.
Mitt tips att hantera trotsåldern är att välja sina strider, inte fastna i eget trots och släppa alla överambitioner.

Jag tror att belöningarna och konsekvenserna är för långt ifrån varandra för en treåring och ibland för ologiska som ni gör nu.

Ingen av mina barn (eller jo möjligen äldsta) hade fixat att uppföra sig en hel dag med Ipad-motivering på eftermiddagen. Det är för lång tid.

Jag skulle säga, lova inga belöningar som inte kommer i direkt anslutning till det hon ska göra. Och presentera det inte som ett straff (som inte hänger ihop) om hon inte gör det.

Man får alltid fundera på vad som är alternativet.

Tex, barnet ska städa sitt rum nu. Om hon är snabb kan hon även följa med till Ica Maxi, men vad är alternativet? Är det att hon inte får följa med trots att du inte åkt när hon är klar? Är det att hon får städa senare på kvällen eller är det att pappan och hon städar medan du åker och handlar. I det sista fallet blir det iaf logiskt för barnet. I de första två inte, hon städar ju ändå inte när du är borta.

Varför spara på Ipaden tills pappan kommer hem? Då om något har ni ju möjlighet att faktiskt ägna er helt åt henne också. Jag hade personligen satt en rutin med padda när bebisen behöver sövas/ammas och så försökt att få med henne på hushållssysslor utan belöningstänket. De flesta 3-åringar tycker det är jätteroligt att sortera strumpor, fylla tvättmaskiner och annat så länge man gör det med dem.

Om du vill muta med något när pappan kommer hem, för sista timmen innan den andra föräldern dyker upp brukar sällan vara munter :) Så hitta då på något som ni ska göra tillsammans. T ex tvätt, diskmaskinen, matlagningen, dammsugning eller liknande. Säg då att om hon hjälper till med det så att inte du/pappa behöver göra det när han kommer hem då kan ni göra något hon får välja då. T ex ut och åka pulka eller annat. Det har mina barn köpt rakt av, att hjälper de till att göra något som vi annars måste göra, då blir det tid att leka. Men presentera inte det här 10 på morgonen och att det ska räcka hela dagen utan gör det som en punktinsats på em när du ser vad som behöver göras och på vilket humör du och barnet är på.

Med kanske 200-230 hotelnätter per år så är det inte många dagar jag har tid att uppfostra vårt barn. Jag har försökt när jag är he a men det slutar ju bara i att vi får en sämre relation eftersom hon går till mamma och får precis som hon vill.

Vi har nog alla olika syn på hur barn bör uppfostras men tyvärr är ju aldels för många idag helt odrägliga (delvis min dotter också).

Ja, men då får du acceptera att ditt val att prioritera det jobbet framför familjen har konsekvensen att du inte är med och uppfostrar ditt eget barn. Det är ett aktivt val du gör, jobb med många resor framför delaktighet i barnets uppfostran. Det är bara att vara tacksam för att sambon tar hand om barnet och inte kritisera hennes metoder, då du faktiskt inte vet hur det är att ta hand om ditt barn hela tiden. Att komma hem lite då och då och slänga ur sig någon teori du tycker låter bra är ingen hjälp.

Jovisst jag har accepterat det. Men jag måste väl få tycka att hennes sätt är fel att uppfostra? Det tycker du säkert också även fast det inte är du som uppfostrar henne :).

Sluta upp med bestraffningar. En treåring har inget konsekvenstänk. Ge hellre positiv förstärkning och undvik det negativa. Bygg upp hennes självkänsla genom att säga "vore så kul om du ville laga mat med mig!", istället för att säga att hon får vara med OM hon hjälper till med diskmaskinen.

Du kan tycka vad du vill, men eftersom du struntar i uppgiften har du ingen rätt att vara missnöjd eller klaga. Det är inte lätt att uppfostra barn ensam.

Jag vet alldeles för lite om just ditt barns uppfostran för att kunna uttala mig, men generellt sett är det inte någon höjdare att sätta tomma hot i system, nej. Men att du tycker barnet är odrägligt beror antagligen mer på vad du inte gör än vad din sambo verkligen gör. Barn som beter sig "illa" mår inte riktigt bra. Hon kanske saknar sin pappa?

Nja, Vi har nog olika sätt att se på det. Absolut inte lätt att uppfostra ensam men man väljer ju vilket sätt iaf.

Jo det är klart att det i det är fallet beroe på vad jag inte gör efter som jag inte griper in.

"Barn som beter sig illa mår inte riktigt bra" Ja eller så är dom dåligt uppfostrade.

Har en syster som curlar hennes dotter och hon är också helt ohyfsad medans brorsans kids har haft det mer yppstyrt och dom är väldigt väluppfostrade.

Jag hade givetvis försökt uppfostra henne på ett bra sätt om jag haft möjlighet (och om min sambo inte hade satt sig på tvären).

Ni är helt fel ute o ni behandlar barnet så fel.
Via bvc o även förskolan kan ni få utbildning.
Vår förskola erbjöd alla föräldrar att gå kursen*aktiva småbarnsföräldrar* o den hade varit bra för er.
3-åringen är fortfarande bara ett litet barn så sluta straffa barnet för att det är litet.

Ja, jag tycker du är för hård och dessutom borde tänka lite på vilka signaler du skickar till ditt barn. Jag har också en treåring som ska bli storasyskon snart. Han har ingen förmåga att göra såna abstrakta långa kopplingar som de du beskriver, typ "vara snäll" för att få ipad, och jag vill heller inte motivera honom med att göra saker enbart för belöningar. Han är ju ingen hund jag klicktränar. Han är en person som har egna känslor och problem, faktiskt. Jag skulle heller aldrig ta bort/belöna med något som "få vara med och hjälpa till i köket". Vad säger det? Vill inte jag ha med mitt barn i matlagningen? Är det en uppoffring från min sida att han får hjälpa till?

Jag lovar inte saker som lekland mot prestationer i förväg, men jag kan absolut överraska med det. Typ "Jag vet att det var jobbigt att gå till doktorn och lysa i öronen, men du stod still ändå. Nu tycker jag att vi går och köper glass!"

Du får ursäkta, men det mesta tyder på att ditt sätt kommer att leda till en extremt jobbig och långdragen trotsålder, och möjligen en dålig start på syskonrelationen. Jag rekommenderar Med känsla för barns självkänsla av petra krantz lindgren och Siblings without rivalry av Faber och Mazlish i bokväg. Tänk lite på vad du vill ha för resultat långsiktigt, när din dotter är vuxen istället för just nu.