Söker ni som fått barn genom äggdonation

Ja jag antar att allt blir lättare med tiden också. Och visst är gener bara en petitess egentligen, men det är något man tagit för givet och jag tror det är därför tankarna börjar. 

De nämnde på RMC när jag var där sist att man vid ÄD gör igångsättning vid fullgången graviditet för att lättare kunna kontrollera allt. Bl.a. så sa de att man lättare förlorar mer blod vid förlossningen med ÄD osv. Gjorde de igångsättning på Huddinge också?

Jag har en son som är ett år. Han har också kommit till genom äggdonation i Huddinge. Under graviditeten tänkte jag en del på att han inte har mina gener och oroade mig lite för hur han skulle se ut, tänk om vi skulle vara jätteolika... Idag tänker jag aldrig på att vi inte delar gener. Han är helt och hållet min och jag skulle aldrig vilja ha någon annan! Folk (som inte vet att det är äd) brukar säga att vi är lika, men man ser väl det man förväntar sig att se. Jag tycker att han till utseendet är en blandning av min man, mig och en tredje person (donatorn, som jag ju inte vet hur hon ser ut). Han är nog mer lik mig än min man till personligheten. Lycka till!

Jag har vetat sedan jag var ca 10 år att jag inte kan få biologiska barn så det där med gener har liksom varit av underordnad betydelse, snarare kom det som en stor möjlighet när äd blev tillåtet i Sverige. Men visst måste det komma som en chock att bli ställd inför sånt faktum i vuxen ålder när man håller på att försöka med barnaskapande. Och precis som du säger blir det mindre och mindre viktigt ju äldre dottern blir.

Jo visst blir man igångsatt vid fullgången graviditet vid äd i Stockholm. Det för att moderkakan inte ska hinna börja fungera sämre. Jag blev igångsatt i v. 40 +6 på Karolinska Solna, var aldrig prat om något annat på spec mvc. Tror det anses att KS har den bästa kompetensen vid riskgraviditeter som äd räknas som. Ska inte säga 100 men tror inte igångsättningar görs i Huddinge. Att man lättare skulle förlora mer blod vid äd har jag aldrig hört förut.

Tack för ditt svar! Hur har ni hanterat att prata om att din son kommit till genom äd? Jag förstår självklart att man ska ta det med sitt barn men jag tänker mer på omgivningen. Endera tänker jag att man borde berätta för omgivningen, hålla det öppet och avdramatiserat men sen tänker jag att man kanske bara ska berätta för de närmsta för att det kanske är barnets val att avgöra hur många som ska veta?

Vår utgångspunkt är att det inte ska vara någon hemlighet att han kommit till via äd. För oss tog det 5 år att få vårt älskade barn. 8 IVF och 2 ÄD-återföringar. Så för oss har det varit en lång process. Under den tiden visste så klart många att vi försökte få barn, men vi berättade endast detaljerna för de allra närmsta. Vi har valt att berätta för familj och nära vänner att han kommit till via äd och vad det innebär. Andra, som inte är så nära, som tex arbetskollegor, har vi inte berättat för. Inte för att det är någon hemlighet, utan för att det känns lite privat att prata om "hur han kom till". Om ämnet skulle komma upp på jobbet har jag inga problem att berätta, men jag känner inte att jag måste redovisa det för alla. Vi kommer att berätta för vår son om hur han kom till i tidig ålder, på hans nivå. Jag vill inte att han ska minnas det som någon stor grej att vi berättade, utan att han alltid ska veta hur han kommit till. Jag har sett att det finns flera fina barnböcker om ämnet.

Vi har nu fått kallelse till samtal med en beteendevetare inför ÄD-kö.

Har ni varit med om ett sådant samtal? Vad går det ut på och hur kändes det?

Ett sånt samtal vid äd är standard.

Vårt samtal gick mycket ut på hur jag såg på min barnlöshet, hur vi såg på att bebisen inte skulle ha mina gener. Hur öppna vi var mot släkt och vänner, hur vårt kontaktnät såg ut. Mycket handlade också om hur vi såg på att berätta för dottern om hennes tillkomst och att hon vid vuxen ålder har rätt att få veta donatorns identitet.

Det handlade inte alls om att bedöma oss som föräldrar som jag först tänkt, tyckte att det var en positiv upplevelse och ett trevligt samtal.

Jag var jättenervös innan, men det släppte snabbt. Kuratorn vi fick träffa var jättetrevlig och det kändes inte alls som någon bedömning. Hon frågade om vi bearbetat att det inte blir barn med mina gener, hur och när vi planerar att berätta för barn och omgivning, vår sociala situation, nätverk, arbete, alkoholvanor, vårt förhållande, vilka egenskaper vi uppskattar hos varandra, intressen mm. Nervös som jag var babblade jag på, så min man fick nästan inte en syl i vädret... Så var inte nervös, det kommer gå bra!

Okej tack för era svar!

Allt det här kom så plötsligt så jag och min sambo får nog se till att sätta oss och diskutera dessa saker lite mer ingående innan samtalet med beteendevetaren. Det är också så speciellt i vår situation då vi inte planerar att försöka skaffa barn precis nu, så allt blir hypotetiskt i framtiden. Men precis som vår läkare på RMC sa, så är det lika bra att vi har genomgått allt och kan ställa upp oss på kö så att tiden rullar på.

Har en dotter, nyligen fyllda 4 år, genom ÄD i Tartu i Estland. Jag startade min resa i Danmark med 3 inseminationer, 3 IVF:er och ett FET men sen övergav jag mina ägg trots fina embryon då jag trots allt var 43 år. För mig var det en naturlig steg att gå över till ÄD. Lyckades på första ÄD:n, jag hade en stark oro hela graviditeten och kunde tyvärr inte njuta full ut, detta pga graviditeter 15 år innan som ej gått bra alls. Läkare på kliniken i Tartu sa att missfallsrisken låg på 25 procent men denna siffra har inget att göra med att man gjort ÄD. Oron släppte egentligen vid förlossningen.

Att hon inte har mina gener är inget jag tänker på hon är ju min. Men mina tankar går ju till donatorerna att jag är tacksamma att de valde att donera och sen att hon är ju så söt så de måste ha väldigt fina gener ;)

Kan tillägga att inför ÄD i Estland var det ej något samtal med kurator.

Hej! Jag fick diagnosen POF när jag var 34 år och försökte bli gravid. Det kom som en fullständig chock och det var enormt jobbigt. Nu 6 år senare har jag fått två barn via Äd på Sahlgrenska! En flicka som precis har fyllt 4 år och en liten kille som fyller 2 i maj. Jag ska inte sticka under stolen med att det har varit väldigt jobbigt under hela denna process. Många frågor och tankar. Nu när jag tillslut har mina barn här är de inte heller ngt annat än mina! Helt å hållet mina och jag tänker mer å mer sällan på att de inte har mina gener!

Vill bara tillägga att jag är så otroligt tacksam mitt i detta. Om jag inte hade behövt gå igenom allt detta hade jag ju inte heller haft mina barn. Och nu finns ju inget annat än att det var meningen att det var just dessa barn som skulle bli mina (våra).