Vårdnadstvist om inte allt går som hon vill
Hej!
Sedan 15 månader tillbaka bor jag ihop med min sambo som har 2 döttrar sedan tidigare (6,5 och 12år) med två olika mammor. Den storas mamma bor ett stenkast bort. Vi är hur bra vänner som helst, umgås mycket och kan prata om allt! Min sambo och hon kan prata med varandra på ett normalt sätt också utan problem o krig. Denna sidan är helt problemfri så jag kommer specialisera mig på den andra sidan där alla problemen ligger och finns.
Den lillas mamma bor 2,5 mil härifrån. Vi har inte träffats sen jag flyttade in hit men vi är värsta ovänner utan anledning. Tidigare har vi kunnat träffas, vistas på samma plats och spendera tid ihop utan problem men sen jag flyttade in så har hon bara taggarna utåt och gör allt för att jäklas. Min sambo och hon har legat i vårdnadstvist sen barnet bara var någon månad och det har varit problem hit och dit. Barnet är här varannan vecka och bytena sker på fritids på måndagar.
Barnen har jag absolut ingenting emot. Jag älskar dem lika mycket som om de vore min egna. Den yngstas mamma tycker däremot om att jävlas och min sambo måste alltid göra allt som hon vill annars hotar hon med vårdnadstvist och ensam vårdnad. Och han dansar alltid efter hennes pipa i ren rädsla av att mista barnet.
Så fort hon fått lite för mycket att dricka kan hon börja skriva eller ringa till min sambo och jävlas. Det stora måloffret numera som hon ska tjafsa om är jag. Jag är både det ena och det andra enligt henne. Hon kan dricka och hålla på även när det är hennes vecka och hon har barnet och barnet har berättat för mig att mamman låst in henne. Ibland kan hon även kontakta mig och skriva saker som att jag ska ut och jag ska flytta och att jag inte är bra. Det är tur att jag finns så att hon har någon att hata. Ambulansen har även fått hämta mamman hemma när det varit hennes vecka för att mamman skurit sig i armarna. När hon haft dottern hemma.
Barnet är pigg och glad men väldigt speciellt. Hon är en person när hon är med mig och en person när hon är mig. När hon är med mig gör hon mycket mer men så fort pappa är hemma så ber hon pappa om allt och får han till att serva henne konstant. Hon kan inte vara ensam någonstans, hon kan inte torka sig själv när hon varit på toaletten, inte ens när hon bara kissat utan hon skriker att hon är färdig och väntar tills han kommer. Hon kan inte sova i sin säng på sitt rum själv utan har alltid sovit i hans säng och han måste ligga kvar hela tiden efteråt. Hon kan inte starta tvn och han ska alltid hämta eller göra allt hon vill ha. Hon äter jättelite för att vara 6år, ingen frukt, inga grönsaker och praktiskt taget inget annat än yoghurt, pannkakor, nutellamacka, pasta, potatis, ost, falukorv och köttbullar men absolut ingen sås. Ketchup och lingonsylt utan bitar går bra. Och det enda hon dricker är vatten.
Jag har försökt att få henne att äta annat och testa nya saker. Det mesta vägrar hon att prova och börjar gråta eller nästan spy för att slippa. För att försöka lura i henne annat utan att hon ska märka det och som har funkat har hon fått bl.a. bananpannkakor, palsternackstrips, köttfärssås, mjukost med chokladsmak m.m. Men hon behöver aldrig prova några andra alternativ för sin pappa och när hon säger att hon är mätt så slipper hon äta mer direkt. Även fast hon knappt rört någon mat.
Är det bara jag som är konstig och tycker att han bör vara lite mer hård och visa, lära och tvinga henne till att göra vissa grejer själv istället för att servera henne allt eller är det normalt att det ska vara såhär? Att han ska försöka börja lära henne sova själv så att vi kan få lite tid ihop på kvällarna istället.
Barnet berättar även allt som händer här för mamma så om hon inte får sin vilja igenom så säger hon till mamma så hotar hon med att han aldrig ska få träffa henne mer. Jag har pratat med min sambo om att vissa grejer måste ändras och hon har börjat äta lite mer och de sover numera båda på deras rum konstant istället men han vågar inte göra något för att han inte ska få problem med mamman. Så allt är likadant som det varit i flera år. Hon får göra som hon vill och vad hon vill. Med andra ord så ska allt vara på hennes sätt annars så drar helvetet igång! Och det har det gjort nu.
I söndags vaknade jag av att min sambo panikslagen packade ihop en väska med kläder och grejer och stack och hämtade sina barn och åkte till fjällen. Han kunde inte säga vad som hänt eller varför utan han var bara tvungen att fly och rädda det som räddas kunde. Vips så var han borta och jag förstod ingenting men jag antog att mamman hade börjat igen! Jag flippade ut totalt och grät liggandes i sängen länge. Det kom en massa vänner som skulle lugna mig och efter ett tag så small det till riktigt och jag uttryckte mig på x antal olika dåliga sätt i ren frustration så alla försvann fort och ett litet tag senare stod polisen i huset och jag blev gripen och anhållen för stämpling till mord och olaga hot. 2 dygn senare blev jag släppt och nu har det kommit in orosanmälningar.
Jag och mamman har kontaktförbud vilket jag inte har några som helst problem med, tvärtom. Det är alltid hon som kontaktar mig så det ska bara bli skönt att slippa höra från henne. Och samtidigt spännande att se om hon klarar av att inte kontakta mig.
Så nu kommer hon garanterat försöka få ensam vårdnad igen och göra allt för att förstöra för oss. Som alltid. Så länge jag bor kvar eller är folkbokförd i samma hus som han kommer han inte få träffa sin dotter. Sen vem som säger det vet jag inte.
Vad gör man och hur? Hon borde inte kunna få honom att bli förbjuden vårdnaden för han har inga anmärkningar men det har ju hon.
Jag har tagit emot nog med skit nu och hon har skapat tillräckligt med problem för oss.
