Hur få honom att försvara mig inför barnet?

Men varför låter du någon, barn eller inte, säga elaka saker till dig? Du får väl tala om för barnet att du inte accepterar att bli tilltalad på det sättet.

Personligen hade jag inte haft en karl som var inkapabel att vara en bra pappa. Men om jag ändå ska ta ställning till ditt problem och vad man kan göra åt det så hade jag - i din sits - själv bemött barnet. 

Nästa gång barnet tex vill spela spel så säger du nej att du inte har lust för att hen bär sig så illa åt.
Det är din sambos uppgift att uppfostra barnen, men upp till dig att se till att inte dina personliga gränser trampas över.

Jag vet precis hur du menar. Men, kan inte du säga till? Kanske skulle det ge barnet mer att det är någon annan som säger ifrån, att barnet lyssnar då och fattar att man inte kan trampa på dig? Min sambo håller också på så att jag ska säga till barnet om barnet beter sig illa mot mig. Ibland gör jag det, och då fattar barnet. Ibland säger jag till pappan att lösa det, och sen drar jag därifrån. Du måste visa för båda att du inte accepterar att de behandlar dig illa. För din egen skull.

Javisst kan jag också säga till men jag vill också han ska reagera på det och visa att han inte accepterar det. Han gör det i andra fall så jag förstår inte varför han inte kan göra det för mig?

Antagligen för att han tycker att du är en vuxen människa och får göra det själv. Han förstår inte att hans barn = hans ansvar. Ansvaret ligger på föräldrar att deras barn inte ska bete sig dåligt mot andra, men föräldrarna fattar inte det. De har inte uppfostrat barnen väl och tror inte att barnet kan bete sig dåligt eller att andra kan tycka illa om barnet. Så han förstår väl inte att det är ett problem för dig att barnet är otrevligt och ohyfsat. Föräldrar förstår inte hur det är att inte vara förälder.

Skulle det vara vem som helst annan som barnet skulle vara elakt mot så skulle han ju reagera. Om barnet skulle bete sig dåligt mot en kompis så givetvis säger han, eller om barnet skulle reagera så mot annan vuxen.... Jag känner mig nedvärderad av honom. Inte av barnet men av min partner. Men han anser att jag överreagerar.

Men varför kräver du att han ska reagera, när du inte reagerar själv? Hur ska han kunna veta att du inte accepterar att bli tilltalad på det sättet om du inte själv säger ifrån?
Han kanske själv tycker det är helt ok att barnet pratar så hemma, men inte till andra utanför familjen så och det är därför han säger till om de tilltalar en "främling".

Om du däremot tydligt talar om var din gräns går, för honom och för barnen, så har du all rätt att börja kräva att han backar upp dig om det skapar en konflikt.

Jag har berättat åt honom att jag vill att han säger till men han vill inte göra det, tycker inte det är hans sak. För mig är det obegripligt sätt att agera på som förälder. På vilket sätt kan man tycka det är ok att ens barn tilltalar ens partner så? Och om jag uttryckligen ber honom att säga till i sådana situationer tycker jag att han bör reagera och visa att han bryr sig om hur jag känner.

OK, men för mig är det obegripligt att du inte säger ifrån själv. Först. Och sen kräver att han backar upp dig. 

Jag säger också ifrån, men jag är inte arg på barnet. Kanske jag borde vara arg och mer bestämd. Jag vill att han ska säga ifrån för då lyssnar barnet mer plus att han ska visa att det inte är ett ok beteende. . Eftersom han reagerar på alla möjliga småsaker i vardagen och säger till för allt förstår jag inte varför han inte reagerar då hans barn är elak i mun mot mig.

Ok, det har inte framkommit att du säger ifrån själv också, utan det har låtit på dig som att du stillatigande har inväntat att han säger ifrån.

Tja, om han inte backar upp dig så anser han väl inte att det är värt det. Respekterar han dig i övrigt? I sånt som inte har med hans barn att göra menar jag.

Barnet kommer aldrig börja lyssna på dig om du inte säger ifrån. Det du beskriver är ju enbart en konsekvens av att du framstår som att du står ut med vad som helst. Ska ni alla leva tillsammans så kan du inte kräva att han ska stå upp för dig, du måste stå upp för dig själv hur mycket du än tycker att det är hans ansvar som förälder. Det är DU som ska säga ifrån. Barnet är ju inte elakt mot sin pappa utan mot dig, hur ska barnet förstå att man ska respektera dig om inte DU säger ifrån? Hävda din rätt till plats i hemmet som en självklar medlem och inte som något bihang som man kan trampa på.

Du säger att du säger ifrån alltså, men säg ifrån på riktigt. Visa känslor och att du blir arg och ledsen. Lita inte på att någon annan ska backa upp dig.

Jo jag kan säkert bli bättre på att säga ifrån men jag anser också att mannen ska säga ifrån och visa att HAN inte accepterar sådant beteende från sitt barn.

Jag håller helt med dig. Men han anser tydligen inte det.  Och det du nu har att ta ställning till är om du är OK med att han inte gör det? Låter inte som om han tänker ändra sig.

Tro mig ts, jag förstår precis vad du menar. Går igenom samma sak med min sambo. Mitt råd till dig, är som jag sagt tidigare, att ge upp tanken på att han ska anpassa sig till dig och istället bara köra ditt eget rase. Tycker han du är elak eller orättvis mot hans unge om du säger ifrån på det sättet som du tycker är lämpligt, så får ni komma till någon slags kompromiss där och då. Jag har haft otaliga bråk med min sambo om att det är han som har uppfostrat ungen, att jag inte accepterar att ungen beter sig si och så och att jag tycker att han ska säga ifrån och visa att man ska respektera alla vuxna, mig inkluderat. I slutändan är det trots allt hans unge, och antagligen kommer de alltid ha ett speciellt band, kanske kommer ungen alltid lyssna lite mer på sin förälder än på dig/mig/oss, antagligen kommer föräldern vara väldigt känslig för kritik om sitt barn, och antagligen kommer föräldern inte vilja se när ungen gör fel (så länge inte ungen begår fel mot föräldern). Visa för dem båda att du inte är någon man är respektlös mot, sätt hårt mot hårt. Kanske blir du betraktad som hård/sträng eller dylikt, men du gör det inte för deras skull utan för din egen skull. Du kan inte hjälpa att du råkade bli kär i en man som har en odräglig unge. Du kan aldrig förlora något på att stå upp för dig själv, men du kan förlora på att tro att någon annan ska stå upp för dig. Förhoppningsvis respekterar din kille dig som person och allt sånt, men som sagt, det är svårt att förändra någon annan än sig själv.

race*

Du kan ju inte leva i samma hushåll med andra (oavsett om det handlar om barn eller vuxna) utan att bygga egna relationer till dem. Och lära känna varandra och bygga en relation innebär att visa vem man är vilket också innebär att visa var ens personliga gränser går.

Nu verkar ju pappan varken vara den bästa föräldern eller partnern. Men oavsett är det ohållbart i längden att han tar ansvar för alla relationer i familjen. Du måste själv börja ta ansvar och visa vem du är och dra dina gränser.