bästa råd från bonusföräldrar?

jag har bara en erfarenhet av detta och det fungerade inte. Han hade inga barn och även om mina barn är rätt stora så var det ett hinder även om han sa att det inte var det. När det började pratas om att ev planera för en gemensam framtid blev han alltid så väldig svävande så till slut insåg jag att han inte ville mer än ha det precis som det var, nämligen särbo i olika städer. 

ok än så länge har han inte backat i alla fall. Men vi får väl se. Han är den som är mest på för att flytta ihop och planera en framtid av oss. Men som sagt, vi får avvakta. kanske blir annat när det kommer närmre ;)

Min sambo är inte far till mitt barn så jag antar att jag skulle kunna ge min syn på saken. Min pojke var 7år när vi träffades och det är inga problem alls faktiskt. Tänk såhär. Han måste casha in innan han kan lägga sig i att uppfostra. Alltså eftersom barnet(nen) och din nya inte har någon relation så måste denna byggas upp innan han kan inta någon typ av föräldraroll. Låt honom vara den snälla, roliga kompisen ett tag först. Han behöver ge innan han kan ta ut.
Sen har vi väldigt delat ansvar hemma. Ex. Han tar min pojke till skolan och jag hämtar. Vi har en gemensam syn på uppfostran och backar varandra i regler och vi håller oss eniga. Så länge ni två är eniga och överens så tror jag att det kommer funka utmärkt. Om du vill vill säga.

min var också väldigt på i början, medan vi bara pratade om det mer generellt men när jag tyckte det var dags att tex titta på jobb och sånt,  så förstod jag hur landet låg. 

Nåja, jag mötte sedan en man med egna barn och vi är idag mycket lyckliga :)

Alla är ju dock inte så :) även om jsg förstår att det kan hända :)

Jag är extremt tacksam att min sambo aldrig förväntat sig att jag ska ta en del av logistiken kring hans son. Hade han förväntat sig att jag hämtade/lämnade på rutinbasis hade det nog inte funkat mellan oss. Jag är hemskt gärna en bonusförälder/extra vuxen/viktig person för barnet, och jag investerar både tid och kärlek i hen. Är med och uppfostrar, umgås osv. Men jag hade sparkat bakut direkt om sambon velat "ha hjälp" med sitt föräldraskap rent praktiskt. Vi har bonus halva tiden. Om tagit hälften av hämta/lämna osv hade ju pappan inte ens varit pappa på halvtid..

Därmed inte sagt att jag ALDRIG gör sånt. Jag hämtar tidigt om jag har möjlighet, för att jag vill. Jag lämnar om det kör ihop sig. Självklart ställer jag upp om det behövs liksom! Men huvudansvaret är min sambos, inte mitt. Tack vare min sambos inställning i detta har jag och bonus en finfin relation och allt funkar toppen!

Vi har fö separat ekonomi. Vi delar på alla gemensamma utgifter (hyra/mat/resor/julklappar) men kläder och aktiviteter för bonus delar min sambo med bonus mamma. Det är de som är föräldrar. Min sambo har aldrig väntat sig att jag ska betala för hans barn.

*om JAG tagit

I slutet av andra stycket där..

Nej första stycket!! Herregud, jag är för trött för detta.. :)

Jag håller helt med! Nu är inte jag föräldern utan bonusen, men jag håller helt med om att det krävs att man bygger upp en relation tillsammans som kompis för att kunna få något slags förtroende och sakta men säkert lite mer kunna ta en föräldraroll. Jag har inte haft särskilt svårt för att bygga upp en kompisrelation med detta barn då vi har väldigt roligt tillsammans och hela familjen har någorlunda liknande intressen, barnet har även haft en väldigt öppen approach från början. Jag kan tänka mig att det blir betydligt svårare att bygga upp en relation om barnet redan från början har en dålig känsla eller är negativt inställd på något sätt. Detta som jag skrivit är helt enkelt utifrån hur jag upplevt det i denna specifika situation.

Jag är lite i samma sits. 
Jag har träffat en ny man. Han har inga barn och jag har tre. 
Han och barnen går väldigt bra ihop. 
Vi har försökt att prata om ekonomi och ansvar hemma, men kommer inte direkt fram till något. 
Ekonomi är på ett sätt lättare. Där har vi kommit fram till att vi delar på boende och sånt, medan jag tar en större del av maten plus allting som är barn-specific (intressen, kläder, leksaker osv). 
Men ansvar... jag vet inte hur vi ska göra där. Jag känner inte att jag har någon rätt att kräva honom på något ansvar (hushållsansvar tänker jag på, inte föräldraansvar). De dagar jag har barnen är det full rulle för mig, känner jag, från dess att jag hämtar dem, till klockan 21-22 nångång då alla har somnat och jag har städat bort det sista. 
Han har än inte flyttat in, men är hos oss väldigt mycket. 

Jag har barnen drygt 50%, så de är hos deras pappa också.

Men när jag har barnen lyfter denna man inte finger för att hjälpa till med något. Jag lagar mat, städar bort, städar, fixar med barnen, leker, läser osv.

Han gör inget.

När det bara är vi två, hjälper han till med maten och städar bort. Inget städade eller tvättande, om jag inte explicit ber om det.

Jag tar också gärna emot tips och råd hur jag ska hantera detta. 

Jag är sambo med en man som har två barn från en tidigare relation, en på 12 och en på 14. 

Helt ärligt är mitt bästa råd att vara helt säker på att den andre förstår vad det innebär att ha barn, hur det påverkar ens liv. Svårast för mig har varit att min inkomst plötsligt räknas på hur mycket underhåll och liknande han får, men jag har inga "rättigheter" i övrigt. Jag har blivit indragen tvister med hans ex, blivit ombedd av min sambo att vara med på möten i skolan, bara för att bli utslängd i samma veva av hans ex.

Jag skulle tro att kommunikation är allt. Vilket ansvar vill ni att er nya ska ha? Vad vill er partner? Hur löser man det när man inte har samma värderingar kring barn och uppfostran?

Istället för att han hjälper till när du inte har barnen, så kan han ta hela hushållet den veckan, och du tar hela när du har barnen.

Nu ska man väl inte jämföra situationer rakt av men jag kan ju bara säga hur jag upplever det . Jag bor med en man med två barn. För mig är det självklart att han fixar barnen och städar efter dem. Jag vill inte göra dubbelarbete för att han inte vill lära sina barn hålla ordning eller plocka undan efter sig. För mig är det en självklarhet att man hjälps åt så det blir en ganska stor krock när man kommer in i en familj där barnen inte ens klarar av att plocka undan sina egna grejer från bordet eller ens gör en antydan till att plocka upp något de tappat/spillt. Vill han inte lära sina barn såna självklarheter får han faktiskt göra det själv.

Jag tycker heller inte att det är jättekul att laga mat till hans barn eftersom varenda (bokstavligt talat) gång vi åt tillsammans första halvåret gnällde det vid matbordet och han la inte ens märke till det. Det ÄR inte kul att laga mat till ll otacksamma människor.

Det är så jag har upplevt det hemma hos mig. Vad gäller läsning och lekar kanske det bästa är att fråga om han vill,eller att låta barnen själva fråga honom om DE vill. Som icke förälder vill man ju inte gärna klampa på heller om det är någon "förälder-barn" grej.