Sverige går sönder - och Löfven tittar på.
Sverige går sönder - och Löfven tittar på
Europa genomlever just nu flera parallella kriser. Ovanpå flyktingkrisen lägger sig ett akut terrorhot. Sverige är i flera avseenden särskilt drabbat och särskilt illa rustat att möta de påfrestningar som samhället står inför.
Det är inte bara styrkan i kriserna som är oroväckande, utan att de kommer samtidigt och tävlar om samma begränsade resurser. Terrorhotet är nu det högsta i modern tid. Flyktingmottagandet är det största någonsin. Och i bakgrunden pågår mer utdragna stresstester mot statens hårda kärna såsom det försämrade säkerhetsläget runt Östersjön, den organiserade brottslighetens tillväxt i utanförskapsområdena och olagliga bosättningar.
Även samhällets mjukdelar är hårdare belastade än någonsin. Den senaste veckorapporten från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, är isande läsning. Krisen inom verksamheter som skola, socialtjänst och vård har i delar av landet gått så långt MSB varnar för risker för "liv och hälsa samt samhällets funktionalitet". I klartext står alltså liv på spel på grund av det ansträngda läget.
Sverige är numera ett land där asylsökande kan tvingas sova på gatan mitt i vintern och där kommuner anmäler sig själva för att utsatta barn riskerar att fara illa. Landets tredje största stad blöder och Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) förklarar uppgivet att "staten har abdikerat".
Än så länge har dessa kriser inte fortplantat sig i ekonomin. Men även där finns sårbarheter i form av en bolånebubbla som kan spricka om oron sprider sig i samhället. Och mer långsiktigt kommer kostnadstrycket att bli svårt att hantera, inte minst ute i kommunerna.
Sverige är helt enkelt illa ute. Vi har tappat kontrollen över utvecklingen. Ändå sitter regeringen på händerna och den ena debattören efter den andra manar till fortsatt passivitet. Vi ska inte vara oroliga och rädda, heter det. Inget får göras som skulle kunna tumma på den personliga integriteten. Nu är det viktigare än någonsin att stå upp för öppna gränser och framtidstro. Eller med Anders Lindbergs ord på Aftonbladets ledarsida: "Jag vill fortsätta kunna vara naiv" (AB 20/11).
Men det är ju just denna brist på allvar som har lett oss in i dagens akuta situation. Inte på något krisområde har Sverige agerat i tid och med kraft för att möta utvecklingen. Tvärtom har vi bekymmerslöst rustat ner, blivit en fristad för jihadister och öppnat gränserna.
Här faller ett tungt ansvar på den förra regeringen. Moderaterna struntade i larmsignalerna om det växande jihadisthotet och lyfte inte ett finger för att stoppa svinnet med svenska pass. Lika sval var man inför det utbredda missbruket med arbetstillstånd och kommunernas rop på hjälp om flyktingsituationen.
Sverige har varit naivt, slog Stefan Löfven fast i veckan. Man skulle också kunna uttrycka det som att såväl högern som vänstern har varit förblindade av ett ideologiskt projekt för öppna gränser och minimal kontroll och övervakning. Resultatet bevittnar vi nu. Den djupa staten sviktar och välfärdssystemen är under stark press. Det sista vi behöver är mer förnekelse kring situationens allvar. Tvärtom måste vi inse att det nu krävs radikala åtgärder för att vända utvecklingen.
Staten måste göra comeback. I debatten ställs hela tiden öppenheten i motsats till den djupa staten, som i FRA-striden eller de återkommande protesterna mot kameraövervakning, hemlig dataavläsning med mera. Det är en grund analys. Tvärtom är ett öppet och mångkulturellt samhälle i större behov av en effektiv polis, säkerhetstjänst och försvar än andra samhällen. Utan den tryggheten slås tilliten lätt sönder och misstänksamheten börjar gripa omkring sig.
Storbritannien har förhindrat sju terrorattacker bara det senast halvåret. Hur skulle stämningen vara i London eller i det likaledes mångkulturella USA om flera av dessa attentat hade slunkit igenom i öppenhetens namn?
Regeringen signalerar nu att den är beredd att ge rättsapparaten mer muskler i kampen mot extremismen. Det är ett sent, men välkommet uppvaknande. Däremot står regeringen fortsatt handfallen inför den okontrollerade flyktingsituationen.
I en månads tid har regeringen förklarat att dagens nivå på runt 10 000 asylsökande i veckan är ohållbar och riskerar att leda till systemkollaps. Ändå händer nästan ingenting. Det är lika häpnadsväckande som oförsvarligt.
Stefan Löfven sätter Sveriges framtid på spel. Nu måste han fatta de avgörande besluten - att uppmana Miljöpartiet att lämna regeringen och sedan lägga om svensk migrationspolitik 180 grader tillsammans med Moderaterna.
Det finns ingen mer tid att spilla och det finns inga försiktiga kompromisslösningar som kan rädda Sverige ur dagens situation. Sveriges oansvariga politik har fört oss till en punkt där vi måste fatta smärtsamma beslut. Hela vår självbild måste omvärderas.
Löfven kan inte fortsätta ducka medan Sverige går sönder.
www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/sverige-gar-sonder--och-lofven-tittar-pa/
