Det kan vara pest och pina med bonusliv.RÄTT tråd

Startar om tråden för att jag glömde tillåta anonyma svar. Ett otroligt dumt system...

Jag ska försöka förklara varför bonuslivet kan vara pest och pina ibland. Varför man kan vilja spy galla på nätet. Alla förstår inte skillnaden mellan att spy galla på nätet jämfört med att göra det i verkligheten.

På nätet = man får ur sig en massa skit och kan ta på sig den glada masken som man visar mot bonusbarnen.
I verkligheten = bonusbarnen får ta skit.

Nåväl. Här kommer utdrag ur mitt liv som bonusförälder och hur det kan vara. Detta är de senaste umgängena som sett ut så här. Det är något varje gång och har varit i stort sett sen bonus lärde sig prata.

Bonushelg så jag har dukat med finglas och gjort bonus favvorätt. Reaktion: 

Bonus: Varför har vi de här konstiga glasen? 
Jag: Jag dukade med finporslinet för att fira att du skulle komma.

Bonus: Jaha. De är ganska fula.

Pappan: Så säger man inte.
Bonus: Wuäääääääääääääääääääääääääääääääääääää

Pappan: Lägg av. Bonus vrålar en stund till. Pappan går till slut iväg en stund för att inte börja skrika han med.
Sen tittar bonus på maten och säger: Jag tycker inte om det här.

Jag: (med tillkämpat lugn) Du vet vad som gäller, man äter eller så låter man bli.
Bonus ser trulig ut men äter. Två portioner. Vägrar sen dricka sin mjölk. Bonus har problem med att dricka, om man inte säger till så dricker hen inte på flera dagar. Hen erbjuds alltid vatten eller mjölk till maten och hen älskar eg mjölk, så det är inte så att vi tvingar på hen att dricka något som hen inte gillar. Pappan som är tillbaka säger bara: DRICK! Bonus dricker med ett glatt ok.

Nästa gång bonus kommer är det dukat med vanligt porslin/glas. Reaktion:
Bonus berättar för mamman att vi inte är glada när hen kommer. Mamman ringer fly förbannad till pappan och skäller.

Bonus, som är 6 år, får bre mackor själv hos oss. Hen får hjälp om det tex är nästan slut i kaviartuben. (Hen äter alltid kaviar, ett pålägg som avskys av mig pga lukten, men jag hjälper hen ändå om hen behöver och inte pappan är där just då) Reaktion:
Berättar för mamma att hen får göra ALLT själv hos oss, får inte hjälp med NÅT.
Mamman ringer fly förbannad till pappan och skäller.

Bonus svarar vatten och bröööööö på frågan om vad hen vill äta till lunch. Hen får en knäckeskiva och ett glas vatten till bordet och ögonen lyser av förtjusning. Hen får sen gårdagens spagetti och köttfärssås till lunch. Reaktion:
Bonus berättar för mamma att hen får vatten och bröd hos oss. Troligen dock med förtjusning eftersom hen gillar såna tokerier. Reaktion:
Mamman ringer och är VANSINNIG över hur vi behandlar bonus.

Pappan är inte så road av detta med barn, men har ändå valt att vara en del i hens liv. När mamman tog ut spiralen utan att berätta det och sen blev gravid så gjorde han slut. Mamman är mycket bitter över detta och följden är att hon tar varje chans att gapa och skrika på pappan. Där är pappan en mes och säger inte ifrån. Det gör mig galen, för även om jag inte får ta emot de där samtalen så får jag effekterna av dem i form av en deprimerad man. Pappan kan inte så mycket om barn och är som sagt inte så intresserad av barnsaker.

Detta har gjort att den som bonus kommer till om att gå till lekpark, hämta fram leksaker som hen inte når eller som hen vill ha ut i vardagsrummet men inte kan bära själv osv är mig.
Det är mig som bonus klänger på när jag vill göra annat, det är mig bonus tjatar på och gnäller på. Det är jag som sköter föräldrarollen här hemma.

Men den som får all kärlek är pappan. Och sen undrar folk varför jag inte vill mer? Jag vet att problemet är min man. Jag vet också att jag är rätt så förhoppningsfull och tror att det mesta går att lösa. Umgänget har pågått i fem år, men än ser jag ingen ljusning och nu har jag ledsnat. Jag vill inte mer. Men det är JAG som är problemet får jag höra.
Både här och i verkligheten.
Det är jag som är den elaka, det är jag som inte ger pappan space att växa som förälder, det är jag som försöker ta över föräldraroll, samtidigt är jag en häxa om jag inte gör något alls med bonus utan överlåter allt till pappan.

TRO mig, jag har gett pappan space, resultatet är att inget händer. Bonus får inte ens lunch om hen inte säger till själv. Vilket hen inte alltid gör, för hen blir lätt uppslukad av tv eller lek. Mest tv om jag lämnar över helt till pappan.

Jag har också försökt vara den som styr upp det hela, pappan har som sagt inte direkt någon koll eller intresse av att lära sig heller så lekparksbesök osv planeras av mig, men han har fått genomföra det, med eller utan mig, jag har testat båda. Går jag inte med är de hemma igen efter tjugo- trettio minuter, det tar 10 min att gå fram och tillbaka. Går jag med sätter sig pappan på en bänk och jag leker med bonus. Jag tycker det är rätt kul, men jag vill att pappan är med. Säger jag till pappan att vara med svarar han att han inte orkar, eller så kommer han och står bredvid och tittar på.

Men jag är den som skapar problem där problem inte finns. Att jag ger upp min säng till förmån för bonus och sover i soffan räknas inte. Bonus vill inte sova i egen säng, hos mamma får han sova i hennes utom då hon har pojkvän. DÅ åker bonus ur sängen utan prut, men enligt mamman är vi elaka som inte låter bonus sova hos oss. Jag har gett upp, jag kan inte sova med bonus i sängen och det kan inte min man heller. Men han gör inget för att få bonus att sova i sin egen säng.
Att jag ägnar min tid åt bonus när hen är här räknas inte. Att jag har koll på vad bonus gillar att äta och ordnar lördagsgodis, presenter, julklappar osv, det räknas inte. 
Att jag avbryter det jag gör för stunden om bonus vill prata eller fråga om något och ägnar hen min fulla uppmärksamhet, det räknas inte. Att jag gör det (med undantag ibland då jag säger att jag kommer om fem min, om jag gör något som inte kan avbrytas) är för att hos mamman är det inte så har vi fått veta. Mamman släpper inte sin tfn annat än för nattning och det är sorgligt men inget jag kan göra något åt. Pappan svarar inte ens alltid sitt barn för att han är så upptagen med vad han gör vid datorn. Men jag är alltså problemet...

Min man är tacksam för allt detta, men det räcker inte längre. Vill han inte göra något åt situationen så får det vara. Jag älskar honom men orkar inte leva med honom. Nu ska jag bara ta mod till mig och tala om det också. Jag vet att han blir förkrossad, men jag pallar inte längre. Jag orkar inte med mig själv och mitt längre. Jag har blivit sjukskriven pga utmattningsdepression. NO WAY att jag fortsätter det här livet.

Så, detta är en sida av saken. Många har fantastiska bonusliv och jag är glad för deras skull. Men ibland fungerar det inte och det hjälper ju inte direkt att människor här klankar ner på en vad man än gör, bara för att man är bonusförälder. Tydligen innebär det att helt ge upp sig själv och låta sig förminskas till en tjänsteslav utan egna önskningar om hur livet ska vara. Kan man inte bara försöka se längre än näsan räcker och inse att livet inte alltid är en dans på rosor? Bara för att man blir kär i en man med barn så betyder inte det att man måste köpa hela paketet och ta en föräldraroll.

Man kan mycket väl välja att vara en extra vuxen som är trevlig mot barnet men inte tar det övergripande ansvaret för det. Det gör en inte till en häxa för att man vill det