du förstör en större del av ditt barns liv än vad du tror, du har redan förstört hans yngre år i barndomen, du kanske tror att han inte kommer minnas för att han är bara 9 år.
jag minns saker min pappa gjorde när jag va som yngst 4 år, ett av mina starkaste minnen inträffade vid 7 års ålder när han glömde bort att komma hem till mig efter att han skulle gå och köpa pizza, jag satt uppe till 4 på morgonen och min barndomskompis mamma lämnade sin 1 åring med min barndomsvän för att se till att jag va okej (tur nog va vi grannar så hon kunde gå över med mellanrum och kolla till sina barn, min kompis skulle upp till skolan på morgonen så hon ville väl hellre att dom skulle sova hemma), och jag minns att det ända jag va orolig över va att jag trodde att min pappa hade dött, jag va helt förstörd och stressad och grät och grät, medan han egentligen satt på pizzerian/krogen och drack öl efter öl med sina fyllevänner, som antagligen i hans huvud kändes som "bara några öl" och "oj va tiden rusade iväg", jag är 21 år och han dricker fortfarande, händer fortfarande när jag är och hälsar på honom (han bor i en annan stad nu) att han ska ta med sig mat hem och inte kommer hem fören ca 4 på morgonen, han hade även vana att vara ute hela natten och supa och komma hem full kl 3 på morgonen (samma tid jag va född) på min födelsedag i jag vet inte hur många år i rad, det hade kanske ingen connection för honom, men för mig kändes det som att han ångrade att jag föddes. min poäng med detta är att du påverkar så mycket mer än vad du tror!
låter kanske brutalt, men din son har tur om han blir borttagen från dig när du är i detta skicket, det kommer fortfarande vara ett stort sår, men inte lika stort som det skulle vara om du fick ha kvar honom, lyckas du bli nykter och hålla dig nykter så kanske han lyckas läka såret du redan skrapat på honom.
det finns inga vettiga sätt att snacka en alkis till att sluta, missbruk är en sjukdom och personen ser inte hur omgivningen påverkas och hur mycket det förstör.
du bryr dig säkert och älskar din son inne någonstans i dig bakom dimman av alkoholen och bersuandet, men seriöst, slå dig själv i ansiktet, vakna, du har en son, du har skapat ett nytt liv tillsammans med en kvinna du älskat/älskar, han är din son, han är ditt ansvar tills han blir myndig, kan du inte ta hand om dig själv så backa och fokusera på dig själv tills du kan det, då har du förtjänat att ta del av ditt sons liv, hans uppväxt, tänk på vad du missar, varje gång du tar en klunk av alkohol förlorar du tid i hans liv och förlänger tiden det kommer ta för honom att förlåta dig, och tro inte att du kommer kunna komma undan och kunna förvänta dig att vara förlåten för att du blev nykter, det är ett bra steg men det är mer för din son att gå över än det, kanske förlåter han dig när han är såpass ung för att han inte fattar riktigt, vänta tills han växer upp och då kan du börja hoppas på den riktiga förlåtelsen. vad det än är för demoner du har som fått dig att ta till alkoholen, fixa det, för både din sons skull, och alla andra i ditt livs skull.
inse att det här är fel, acceptera det, det är okej att man har fuckat up och gjort fel - om man inser det, och rättar till det så gott man kan, och inte förväntar sig att alla ska glömma och stryka. säg ifrån och sök hjälp.
