• Anonym (Mami)

    Bonusföräldrar - hur blev det när ni fick gemensamma barn?

    Jag har varit tillsammans med min sambo i sex år. Sambon har två barn sedan ett tidigare förhållande och nu väntar vi vårt första gemensamma barn. Jag är överlycklig över detta, men lite nyfiken på hur dynamiken kommer bli i vårt hem med det nya barnet.

    Vill ni berätta lite om hur det blev för er då ni fick gemensamma barn? Ändrades relationen till bonusbarnen? Hur blev det mellan syskonen? Hur gjorde ni med ekonomi, resor, semestrar?

  • Svar på tråden Bonusföräldrar - hur blev det när ni fick gemensamma barn?
  • Anonym (Mami)
    Anonym (Svårt) skrev 2015-09-01 12:30:03 följande:
    Jag har varit tvungen att ta tag i uppfostran annars hade mitt liv blivit ohållbart. Ingen har någonsin ställt ett krav på de där barnen innan jag kom in i bilden. Det tog ett tag att få min karl att fatta det, att de var två bortskämda kungligheter, kan fortfarande behöva säga till ibland att " nu borde du nog göra så här... *åtgärd efter situation*"

    Hålla sockerintaget på minimal nivå och supertydliga rutiner med läggning osv har gjort vårt liv enklare. Men i början var det väldigt mycket tragglande på basnivå, typ " tvätta händerna, inte käka snor, inte måla på väggar eller klättra på bokhyllan"...
    Det är ju bra att du kunnat delta i uppfostran, men samtidigt trist att du tvingats göra det. Det är ju trots allt inte din uppgift. Vad är det som gör att din karl inte klarar av den uppgiften själv?
  • Anonym (Svårt)
    Anonym (Mami) skrev 2015-09-01 12:34:52 följande:

    Det är ju bra att du kunnat delta i uppfostran, men samtidigt trist att du tvingats göra det. Det är ju trots allt inte din uppgift. Vad är det som gör att din karl inte klarar av den uppgiften själv?


    Jo då nu gör han det. Han är egentligen väldigt kapabel. Men det var ett fruktansvärt olyckligt förhållande han och mamman befann sig i. Destruktivt för dem båda och jag tror helt enkelt de höll på att drunkna ( jag kände dem båda på den tiden, litegrann)

    Jag tror inte någon av dem mäktade med. Även mamman har tagit tag i saken sedan dess.

    Det är fina barn som fått massa kärlek och blivit bortskämda av någon sorts dåligt samvete, men de har haft nada krav och disciplin:)
  • Anonym (gick ok)
    Anonym (Mami) skrev 2015-09-01 12:07:33 följande:
    Tack för ditt svar! Intressant att läsa att du blev bättre på att sätta gränser och uttrycka dina egna känslor efter att du fått egna barn. Ofta blir det ju så att man blir lite irriterad på bonusbarn, men man vågar inte riktigt ryta till eftersom man inte är dess förälder. Kanske det ändrar då man får barn. Man är ju ändå inte bonusens förälder, men man är förälder i det hemmet och då har man på något sätt mer rättigheter, kanske.
    Positivt neutral är absolut en känsla jag kan godkänna, och kanske en bra känsla att sträva efter! Det är ju naturligt att bonusen favoriserar sin pappa, men jag tycker inte att du behöver tillåta att hen drar med ditt barn i det. Det går bra att säga att så pratar vi inte här i huset.
    Gällande det där med att sätta gränser. Det kan nog ha lite med att göra att jag också är förälder men mest med att jag själv hamnade i en livskris och behövde gå i terapi när jag fick ett eget barn. Det var oerhört utvecklande och jag har höjt min självkänsla vilket gör det mycket lättare för mig att interagera med andra.

    Men ja, borde nog ta ett snack om att jag inte gillar när någon i familjen skall öppet favoriseras. Det blir lite som mobbing.
  • Anonym (gick ok)
    Anonym (Svårt) skrev 2015-09-01 12:30:03 följande:
    Jag har varit tvungen att ta tag i uppfostran annars hade mitt liv blivit ohållbart. Ingen har någonsin ställt ett krav på de där barnen innan jag kom in i bilden. Det tog ett tag att få min karl att fatta det, att de var två bortskämda kungligheter, kan fortfarande behöva säga till ibland att " nu borde du nog göra så här... *åtgärd efter situation*"

    Hålla sockerintaget på minimal nivå och supertydliga rutiner med läggning osv har gjort vårt liv enklare. Men i början var det väldigt mycket tragglande på basnivå, typ " tvätta händerna, inte käka snor, inte måla på väggar eller klättra på bokhyllan"...
    Jag är imponerad att du orkat hålla ut. Tror inte jag hade klarat med bonusbarn som var så pass vilda. Jag hade definitivt inte tagit tag i det själv utan ställt stenhårda krav på pappan.

  • Anonym (mim)
    Anonym (gick ok) skrev 2015-09-01 08:25:31 följande:

    För egen del så har det gått rätt bra. För det första så vill min sambos barn ha syskon så det var ju ett stort plus. (Väntar för övrigt ett andra barn nu som också är önskat av sambons barn).

    Innan jag fick egna barn så hade jag svårt för sambons barn. Främst tror jag för att jag inte klarade att uttrycka mina egna behov utan höll allt inom mig till jag blev som en liten koktryckare. Barnet ifråga är helt normalt så det handlade inte om hen utan om mig. Nu när jag har egna barn kan jag mer förstå hens beteende för jag vet mer om barns beteende generellt. Jag ser även att mitt barn och sambons barn leker fint tillsammans och att mitt barn ser upp till sitt stora syskon. Det gör att jag uppskattar storasyskonet mer. Jag har nu också lärt mig att sätta gränser mot hen vilket gör att jag inte bygger upp irritation.

    Jag skulle dock inte sträcka mig så långt som att säga att jag har några starkare känslor för barnet utan är mer positiv neutral. Jag lägger mig inte i barnets uppfostran alls utan det enda gång jag säger åt hen är om jag tycker hen går över mina personliga gränser. Jag kan dock ibland märka att jag blir ledsen över att hen så starkt favoriserar sin pappa. T.ex. kan hen tjata på vårt gemensamma barn att hon skall säga att pappa är bäst. Dock tänker jag att det är helt naturligt att hen favoriserar pappan eftersom jag har en så passiv roll i hens liv så vill jag ändra på det så är det upp till mig att engagera mig mer. 


    Jag känner igen mig mycket i det du skriver förutom att jag är mindre positiv, men det att ha svårt att säga ifrån men sen blev jag tvungen.

    Det du skriver i slutet har jag också upplevt tendenser av, jättesvårt att bemöta tycker jag men det är en del av det där att dra med mitt barn i att känna mig utanför. Men när jag läser ditt exempel blir jag arg. Är det inte en form av passiv aggresivitet? Man blir ju dubbelt ledsen. Vilket syskon sitter egentligen och försöker förmå sitt småsyskon att favorisera en förälder? Det är ju elakt. Jag vet faktiskt inte om man ska ställa sig alltför förstående för sådant beteende även om man förstår att för henne är pappa bäst. Eller hur ser hon på sin egen mamma, är pappa bäst då också?
  • annananonym
    Anonym (gick ok) skrev 2015-09-01 08:25:31 följande:

    För egen del så har det gått rätt bra. För det första så vill min sambos barn ha syskon så det var ju ett stort plus. (Väntar för övrigt ett andra barn nu som också är önskat av sambons barn).

    Innan jag fick egna barn så hade jag svårt för sambons barn. Främst tror jag för att jag inte klarade att uttrycka mina egna behov utan höll allt inom mig till jag blev som en liten koktryckare. Barnet ifråga är helt normalt så det handlade inte om hen utan om mig. Nu när jag har egna barn kan jag mer förstå hens beteende för jag vet mer om barns beteende generellt. Jag ser även att mitt barn och sambons barn leker fint tillsammans och att mitt barn ser upp till sitt stora syskon. Det gör att jag uppskattar storasyskonet mer. Jag har nu också lärt mig att sätta gränser mot hen vilket gör att jag inte bygger upp irritation.

    Jag skulle dock inte sträcka mig så långt som att säga att jag har några starkare känslor för barnet utan är mer positiv neutral. Jag lägger mig inte i barnets uppfostran alls utan det enda gång jag säger åt hen är om jag tycker hen går över mina personliga gränser. Jag kan dock ibland märka att jag blir ledsen över att hen så starkt favoriserar sin pappa. T.ex. kan hen tjata på vårt gemensamma barn att hon skall säga att pappa är bäst. Dock tänker jag att det är helt naturligt att hen favoriserar pappan eftersom jag har en så passiv roll i hens liv så vill jag ändra på det så är det upp till mig att engagera mig mer. 



    Tycker inte du ska bli ledsen över det eftersom det är ditt eget val att "bonusen" gör/tycker så. Förstår barnet fullt ut i just detta.
  • Anonym (gick ok)
    Anonym (mim) skrev 2015-09-01 13:56:28 följande:
    Jag känner igen mig mycket i det du skriver förutom att jag är mindre positiv, men det att ha svårt att säga ifrån men sen blev jag tvungen.

    Det du skriver i slutet har jag också upplevt tendenser av, jättesvårt att bemöta tycker jag men det är en del av det där att dra med mitt barn i att känna mig utanför. Men när jag läser ditt exempel blir jag arg. Är det inte en form av passiv aggresivitet? Man blir ju dubbelt ledsen. Vilket syskon sitter egentligen och försöker förmå sitt småsyskon att favorisera en förälder? Det är ju elakt. Jag vet faktiskt inte om man ska ställa sig alltför förstående för sådant beteende även om man förstår att för henne är pappa bäst. Eller hur ser hon på sin egen mamma, är pappa bäst då också?
    Nej,det är inte jättekul men jag hade blivit mer ledsen om hen hade fått med vårt gemensamma barn men än så länge så säger vårt barn i replik att mamma är bäst vilket jag tänker inte är jättekul för min sambo men det blir iallafall inte alla mot mig.
  • Anonym (Mami)
    annananonym skrev 2015-09-01 15:03:16 följande:

    Tycker inte du ska bli ledsen över det eftersom det är ditt eget val att "bonusen" gör/tycker så. Förstår barnet fullt ut i just detta.
    Vad menar du med hennes eget val?
  • Anonym (mim)
    Anonym (gick ok) skrev 2015-09-01 15:17:00 följande:

    Nej,det är inte jättekul men jag hade blivit mer ledsen om hen hade fått med vårt gemensamma barn men än så länge så säger vårt barn i replik att mamma är bäst vilket jag tänker inte är jättekul för min sambo men det blir iallafall inte alla mot mig.


    Det var jag jätteorolig för i början, att mitt barn skulle "välja" dom, nu känner jag mig mer trygg som förälder men det tog lång tid att komma dithän.
  • Anonym (gick ok)

    Hur jag känner är svårt att påverka. Stod oftast utanför klassgemenskapen som liten så alla sammanhang där jag känner mig bortvald är svåra att inte ta till sig på något sätt. Men håller helt med om att jag har bäddat för det själv.


    annananonym skrev 2015-09-01 15:03:16 följande:

    Tycker inte du ska bli ledsen över det eftersom det är ditt eget val att "bonusen" gör/tycker så. Förstår barnet fullt ut i just detta.


  • Anonym (Svårt)
    Anonym (gick ok) skrev 2015-09-01 13:43:02 följande:

    Jag är imponerad att du orkat hålla ut. Tror inte jag hade klarat med bonusbarn som var så pass vilda. Jag hade definitivt inte tagit tag i det själv utan ställt stenhårda krav på pappan.


    Ja självklart. Både jag och mammans nya talade om rakt ut för föräldrarna att deras barn var rent ouppfostrade. Så de fick allt ta tag i saken, men de fick ju hjälp av oss.
  • Anonym (mim)
    Anonym (gick ok) skrev 2015-09-01 16:36:30 följande:

    Hur jag känner är svårt att påverka. Stod oftast utanför klassgemenskapen som liten så alla sammanhang där jag känner mig bortvald är svåra att inte ta till sig på något sätt. Men håller helt med om att jag har bäddat för det själv.


    Förstår inte hur du skulle bäddat för det?
  • Lucifer123

    Bara läst TS. :)

    Sambon har en 15-åring sen innan och våran gemensamma dotter blir snart 2,5 år.

    Tycker att det mesta blivit bättre sen vår gemensamma föddes. Speciellt min förståelse och känsla för saker och ting som har med föräldraskap att göra. Jag har en starkare familjekänsla idag. Syskonen har en fantastisk relation och bonus och jag har en bra relation. :)

  • Anonym (Mami)
    Lucifer123 skrev 2015-09-19 00:28:33 följande:

    Bara läst TS. :)

    Sambon har en 15-åring sen innan och våran gemensamma dotter blir snart 2,5 år.

    Tycker att det mesta blivit bättre sen vår gemensamma föddes. Speciellt min förståelse och känsla för saker och ting som har med föräldraskap att göra. Jag har en starkare familjekänsla idag. Syskonen har en fantastisk relation och bonus och jag har en bra relation. :)


    Skönt att höra! Det är ju precis så jag hoppas att det ska bli för oss också! Glad
  • Anonym (undrande)
    Anonym (Stella) skrev 2015-08-30 18:54:32 följande:

    Det är ert (ditt och pappans) barn och dina bonusars syskon. Du har inte ensamrätt på barnet.

    Tycker det låter oroväckande att du måste jobba med den känslan redan nu. Om du vet att de är syskon, varför behöver du fokusera på det? Det är väl självklart att de vill vara med barnet, och varför skulle du känna att det är ditt barn i samband med det? 


    Lite nyfiken på om du har barn och/eller bonusbarn.
  • Ess

    Saker o ting började drivas mot sin spets när mannen inte hade samma tid att skjutsa och tjäna dem. Jag började tycka mer och mer illa om speciellt den som inte alls kunde leva upp till sin ålder, och ta minsta egna ansvar utan bara gnällde.
    Även efter så pass många år så tål jag fortfarande inte den människan.

  • FrökenJensen

    Hej mamma/bonusmamma.

    Min sambo hade två barn innan vi fick vårt gemensamma sommaren 2016.
    Det har varit oerhört påfrestande med bonusbarnen, och vissa stunder vill jag bara lägga mig ned och gråta. '

    Om någon annan bonusmamma därute behöver någon att prata/skriva med, så är ni välkomna att skriva till mig. jensen_blomquist@hotmail.com

    Vi kanske kan hjälpa och stötta varandra så att det blir bra för alla.

    Kramar!

Svar på tråden Bonusföräldrar - hur blev det när ni fick gemensamma barn?