Svårt att bli gravida, hur går en utredning till?

Hej! 

Det var många frågor du ställde, så tyvärr blir nog detta långt ;) 

Vi gjorde så att vi skickade en så kallad Egenremiss till Sahlgrenska. Det är Sahlgrenska som är vårt närmaste landstingssjukhus som utför fertilitetsutredningar, så det första ni får göra är att kolla upp vilken klinik ni tillhör. Egenremissen fanns tillgänglig på internet, så vi bara skrev ut den, fyllde i den och skickade in den. 

Sen får man vänta. Hur länge beror på hur lång väntetid just din klinik har. För vår del väntade vi så länge som vårdgarantin, alltså tre månader. Vi fick komma på läkarsamtal där de berättade om proceduren och vi fick ställa de frågor vi hade. Därefter togs många, många prover. De tar ett flertal blodprover, en del av dem ska tas regelbundet med flera dagar emellan för att kartlägga hormonerna i din cykel. Man tar även spermieprover och mäter längd och vikt. 

Kvinnan får därefter göra ett så kallat kontrastultraljud där man spolar in kontrastvätska i äggledarna medan man tittar med ultraljud. Då kan man se om det är fri passage i äggledarna eller om det finns en blockering. 

Sen beror det på vad utredningen visar. För vår del fick vi svaret att jag såg bra ut och min make hade mycket dåliga spermier, så vi lotsades direkt vidare till IVF då det inte fanns mer de kunde göra för oss. Jag antar att man i annat fall kan få prova andra behandlingar först, t.ex. för att stimulera ägglossning och liknande om det skulle vara ett problem. 

Tråkigt att ni fick missfall, jag beklagar verkligen. Tyvärr räknas detta som att ni kan bli med barn, och det är ju dessutom ett faktum. Ni kan bli gravida på egen hand. Vi har aldrig plussat på egen hand, trots tre år av försök. Missfall har i nästan 99,9% av fallen med enbart embryot att göra, inte din förmåga att bära ett barn. Så där får ni ta en diskussion er emellan. Jag kan inte riktigt säga om ni bör vara ärliga eller inte, men jag kan nästan garantera att de inte kommer utreda er förrän ni försökt mer än ett år efter missfallet utan att lyckas. Å andra sidan kanske ni inte vill utreda er om ni ändå har en chans att klara det på egen hand? 

Undrar du över något annat får du gärna skriva fler frågor så ska jag svara så gott jag kan :) 

(Om det är till någon tröst är jag gravid i v. 17 just nu efter IVF - trots nästan obefintliga chanser på egen hand :) )

Jag ringde kvinnokliniken själv och fick tid direkt. Grundutredningen är hälsosamtal,VUL,blodprov dag 3 och 21 och spermaprov. Sen får man träffa läkare som går igenom allt. Du kan uppenbarligen bli gravid så jag tror inte det är nåt fel-du hade bara otur och fick m.f.

Tack så mycket för era svar, båda två. :) Det känns skönt att veta lite om hur det fungerar om det nu skulle bli så att vi behöver söka hjälp. Men precis som ni skriver så är ju missfallet ett tecken på att vi kan plussa på egen hand, och det är en tröstande tanke även om det är jobbigt med besvikelse månad efter månad när det inte tar sig. Ett annat bekymmer är också att sexet kring ÄL har blivit så forcerat och inriktat enbart på reproduktion, så det känns som en press både på mig och min sambo, och det har hänt att han inte kan komma pga det, vilket säkert har gjort att vi har missat flera chanser..

Jag förstår dig verkligen. Det är grymt frustrerande när det inte går. Det är fruktansvärt smärtsamt och man undrar så när det ska gå. Jag har allra största respekt för där du är just nu, att det är jobbigt som f*n.

Som sagt tog det oss tre år att få ett varaktigt plus, så sexlivet blev något vi fick prioritera att jobba med. Dels fick vi hjälp av psykolog vid fertilitetskliniken, men framförallt pratade vi mycket om hur vi ville ha det och provade saker vi båda tyckte om. 

Vet inte hur det är för dig/er, men för vår del märks det när jag har ÄL. Inte för att jag känner det direkt, utan för att jag får mer lust. Även maken blir mycket mer sugen. När vi hade koll på att jag ägglossade som en klocka slutade jag testa och vi körde enbart när lusten föll på. Prickade rätt varenda gång, helt oforcerat och okomplicerat. Kanske kan det vara något att prova, åtminstone någon enstaka cykel? 

Jag kan tyvärr inte svara på dina frågor, men jag tror mycket på det du skrev om press. Jag och min man försökte 1år där ÄL räknades och sexades på ;) men det var först nu i maj som vi sa vi skiter i det i sommar så kan vi söka hjälp efter sommaren så får vi se vart det leder..

Jo, vi hade sex en gång i juni. Blev gravid. Nu i v 12 så håller tummarna. Lycka till.

Jag menar inte att låta otrevlig, men jag hävdar bestämt att det inte har något med press att göra om man blir gravid eller inte, om man gör undantag för att man måste klara att ha sex vid rätt tillfälle (vilket kan vara svårt under just press). Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att det skulle ha med saken att göra, inga som helst.

Vi har försökt mer än 36 månader att bli med barn, och vi lyckades när jag hunnit bränna ut mig fullständigt, jag är sjukskriven på heltid för detta. Överläkaren på IVF-kliniken intygade att stressen inte påverkade chansen att bli gravid, med undantag för när man behöver ägglossning och den uteblir pga stress. Jag ägglossade inte på grund av stress, men blev ändå gravid med FET (frozen embryo transfer). 

Man har inte sämre chans att bli gravid för att man känner sig pressad eller "vill för mycket". Såna tankar gör bara att man mår sämre än man redan gör och pressar ännu värre. Uppenbarligen klarar svältande människor samt människor i krigsdrabbade länder av att bli gravida, och jag kan inte tänka mig att "pressen att bli med barn" eller "vilja för mycket" stressar mer än risken att svälta ihjäl eller att se människor bli avrättade framför ens ögon. De flesta som försöker bli med barn vill extremt mycket och gärna, och de lyckas uppenbarligen ändå. 

Så oändligt många gånger jag fått höra det... "Slappna av så händer det". Och det hände aldrig. Det berodde nämligen på maken, inte mig. Och hans problem skulle inte förbättras av mindre stress heller. Det är bara så det är. 

Det här är en hjärtefråga för mig, för jag upplever att det är så stor "shaming" på de som inte får barn lätt. Man säger att kvinnan ska ändra hela sin livsstil för att hon på något sätt kan påverka sin förmåga att bli gravid, både fysiskt och med tanken, vilket är bisarrt. Men det är verkligen inte sant. Det bara gör att man mår ännu sämre psykiskt. TS - lova att du inte utsätter dig för det här. Låt inte såna kommentarer nå dig. Det är inte ditt "fel" att det tar tid, och du kan inte påverka det. Ta inte på dig "skuld", för det finns ingen. Det bara råkar vara jäkligt oturligt. 

Tack igen för svaren. :)

Jag tror väl egentligen inte heller att "att känna sig stressad" eller "tänka på det för mycket" borde ha en inverkan på huruvida man blir gravid eller inte. Det är ju en fysiologisk process och jag tror det är mycket som ska till innan man känner sig så stressad att ägglossning eller spermier slutar fungera. Jag kobbar inom lantbruk, och tänker ibland på vår veterinär som när jag ondgjorde mig över ett par suggor som inte blivit dräktiga trots att jag gjort "allt rätt" vid inseminerinhen ryckte på axlarna och sa: "Ägget och spermierna har inte connectat, helt enkelt." Så självklart, och det är ju likadant för människor. Men faktum är ju att många vittnar om att de blivit gravida när de "slutat tänka på det". Slump? Jag vet inte.

Det känns iallafall smått bisarrt att jag hela min ungdomstid var livrädd för att bli gravid och gjorde allt för att skydda mig, och trodde som så många andra att det var självklart att man blir gravid när man önskar bli det. Nu vet jag bättre...

Jag tycker det är synd att det är belagt med tabu och skam att ha svårt att få barn. Inget man pratar om och inget man frågar om, utan glada graviditetsbesked dyker bara upp utan att man har en aning om vilken kamp, hur många försök, tårar och besvikelser som det föregåtts av.

Jag har BIM nu på lördag och försöker såklart att inte hoppas, men det går sådär, som vanligt. Kan ju inte låta bli att känna efter extra i kroppen och undra om varenda liten avvikelse kan vara ett tecken, och jämföra de tecknen med hur det kändes innan jag plussade förra gången. Samtidigt vill jag inte jämföra för mycket med förra gången heller iom att det slutade i MF. Angående missfallet förresten, jag fick göra ett vaginalt UL när jag kom till gynakuten. (Jag ringde dit för att få tips och råd, och de ville att jag skulle komma in så de kunde utesluta utomkvedshavandeskap eftersom jag hade ganska mycket ont.) På UL sa gynekologen att hon inte kunde se några tecken på att där funnits en graviditet, inga förtjockade livmoderväggar osv. Just då funderade jag inte så mycket över det, men efteråt har jag undrat vad det kan tänkas innebära? Visserligen var det tidigt, bara i v 6, men jag hade plussat på fyra olika graviditetstester, så en graviditet måste ju ha påbörjats, men varför syndes inget i livmodern?

Skönt att höra :) 

Jag tror så här: de som "slappnar av" har försökt länge. Varje gång har man ca 30% chans att lyckas, vilket innebär att man rent tekniskt kan ha noll problem att lyckas bli gravid, det bara råkar inte hända. Om man försöker tillräckligt länge tar det sig oftast förr eller senare. Eller så har man problem, som i vårt fall med spermierna, och plötsligt en månad så är det en simmare som är tillräckligt bra. Så mitt svar: ja, slump och/eller tålamod. 

Instämmer med den där jäkla tabun. När jag väl började berätta om våra svårigheter kröp det fram både här och där att det dröjt för folk. Känner få i samma sits som jag (IVF) men många som behövt det där året och kanske lite till. Det är väldigt, väldigt vanligt, ca 20% av alla par har svårt att få barn. Vi som är här får väl försöka så gott vi kan att vara "ambassadörer" och inte skämmas för hur det är. 

Usch, du är inne i den jobbiga tampen nu alltså. Var inte för rädd att hoppas, för det gör lika ont att inte hoppas, kanske mer. Jag tappade hoppet fullständigt, och det gjorde att jag många gånger tänkte på att avsluta mitt liv. Det är inte farligt att hoppas, så länge som du inte planerar eller räknar med att det kommer gå vägen exakt just nu. Lite hopp är sunt :) 

Du kan ha haft ett väldigt, väldigt tidigt MF. När jag fick det dog förmodligen embryot bara ett fåtal dagar efter att det fäst, alltså redan i v. 3-4. Ändå plussade jag starkt i v. 5 ända fram till v. 8 eller 9. Hormonerna var kvar, men embryot levde inte längre. I så fall antar jag att livmodern inte byggt upp sig ordentligt heller, för det fanns inget att bygga upp för. 

Hej!

Vi påbörjade vår utredning i feb i år efter stt ha försökt i knappt ett år.

Jag hade turen att få kontakt med en bra barnmorska som, trots att vi "bara" försökt knappt ett år bokade in vårt första försök. Min sambo hade gjort ett cb fertilitetsspermatest som visade på "låg spermieproduktion" och vi var jätteoroliga. Barnmorskan plockade snabbt ner oss på jorden och berättade att de testerna är ganska opålitliga.

Hur som, vi fick en tid för provtagning, sköldkörtel och äggreserv har jag för mig. Sambon lämnade spermaprov som visade helt ok, dock något låg koncentration på spermierna. Alla mina prover var bra!

Sen har jag gjort vul, allt såg bra ut och i april tog jag första kuren pergotime. Jag fick det för att min cykel är oregelbunden min läkare sa att vi nog har svårt att pricka mina äl.

Till saken är att jag plussade i januari men det slutade i ett väldigt tidigt missfall. Jag har många gånger funderat om det var fel på testerna men jag tog både stickor och digitalt som visade "gravid".

Jag tycker att du ska kontakta närmaste fertilitetsmottagning och förklara er situation och åtminstone ställa frågan. Vi fick komma på utredning antagligen lite "för tidigt" men det är jag väldigt glad för idag.

Intressant att läsa det du skriver. Känner så väl igen mig i "tänk inte på det så mycket, försök att fokusera på annat". Hur lätt är det liksom?

Stort grattis till ert efterlängtade plus! :)