Anonym (Fattar ej) skrev 2015-08-01 21:43:50 följande:
Jag håller med dig om att det kan se olika ut och vara bra/dåligt ändå. Absolut. I min TS menar jag att jag läser många negativa rubriker och trådar som är skrivna av just styvföräldrar som verkligen verkar tycka illa om sina bonusar. Klarar man inte av en bonus så tycker jag inte att man ska ge sig in i leken överhuvudtaget.
Jag tycker att den sista meningen
"Klarar man inte av en bonus så tycker jag inte att man ska ge sig in i leken överhuvudtaget." är väldigt intressant. Jag antar att du tänker likadant om alla familjer och förhållanden. D v s om du inte kan ta hand om ditt barn ska du aldrig skaffa ett ... Så alla familjer där det blir en separation måste det finnas minst en eller två olämpliga föräldrar då? För annars har du ju inte insett vad du gett dig in på ...
Jag håller definitivt inte med dig. Jag visste inte innan vad det innebar varken att ha ett bonusbarn med dagumgänge eller ett eget barn innan jag stod där. Bonusbarnet var en bra kille och jag saknar att jag inte har någon kontakt med min dotters bror eller knappt hon heller för den delen p g a pappan. Att pappan var ett totalt rötägg som fråntog sig allt ansvar efter två veckors gullande med bebisen hade jag inte heller lyckats räkna ut på förhand heller. Att leva med bonusbarn med helgumgänge är också något helt annat och dessutom förändras barnet med åren, precis som alla andra barn, så det barn som kom med i paketen kan ha ett helt annat beteende flera år senare.
Sedan hur det blir i en bonusrelation har så många fler aspekter, för där finns inte tid att växa in i familjelivet på samma sätt som med en bebis där båda upptäcker individen tillsammans, utan där har man oftast en smekmånad då allt flyter på och alla är trevliga mot varandra, utan det är först när vardagslivet gör sig påmint som problemen kan dyka upp. Som andra nämnt kan det bestå av många sidor:
- bonusbarnet vill inte dela sin förälder med en ny partner
- den andre bioföräldern accepterar inte relationen eller stör i tid och otid
- bioföräldrarna har olika syn på uppfostran och omställningen tar tid varje gång
- umgängesföräldern vågar inte agera lika tufft och ställa krav på barnet som mot heltidsbarnen i familjen av rädsla för att barnet inte vill komma på umgänge eller att det ska bli extra guldkant hela tiden för att ta igen missad tid
- föräldern tar inte det ansvar som åligger h*n utan lämpar över ansvar på bonusföräldern utan att fråga eller förväntar sig att kunna göra saker med sin dotter utan att ens påtala det i förväg även om det drabbar övriga familjen
- bioföräldrarna diskuterar och planerar barnets kalas eller andra evenemang under umgängeshelgen utan att påtala med bonusföräldern om det fungerar med familjens planer utan självklart ska barnet med två familjer sättas på pedistal och aldrig missa något
- den andra bioföräldern kan inte fatta beslut om semestrar och dylikt eller sätta en lämningstid som leder till irritation
- bioföräldern och bonusföräldern tänker olika om uppfostran, vilket man upptäcker efter ett tag. Bioföräldern går lätt in i försvarsställning gentemot sitt eget barn eller anser det behöva lägre krav bara för att det är så litet även om det kanske är många år äldre än syskonen
Så sammanlagt ställs det MYCKET större krav på kommunikationen för att en familj med bonusbarn ska fungera med 3-4 inblandade personer mot en kärnfamilj med två vuxna. Så har man inte levt med skillnaden är den nog svår att förstå.
Att älska sina bonusbarn är lika lite en självklarhet som att du älskar dina grannars eller syskons barn. Däremot kan man både uppskatta eller ogilla till avsky barnets olika sidor, då barnet kan ha samma dåliga sidor som man stör sig på hos sin partner. Försvarar då partnern dessutom sitt barns dåliga agerande är det inte konstigt att irritationen växer.
Här är det min skyldighet att hålla efter mitt barns saker i första hand (4 år), vårt ansvar för det gemensamma barnet (2 år) och hans ansvar om hans barn (10 år) skiter i det som är avtalat med t ex tvätt och undanplockning i rummet. Brister då båda blir irritationen såklart större då jag får ta ansvar jag inte skulle behöva om jag inte vill ha hennes saker drällandes överallt i två veckors tid. Att plocka saker när man påmint barnet ett flertal gånger är inte särskilt kul, sedan om det handlar om ovilja, skjuta upp-fenomen eller rent trots i kombination med att föräldern låter bli att hålla efter sitt barn är en annan femma.
Sen finns det ff saker som jag inte håller med om, men så kommer det att alltid vara, som sagt så är vi olika 
Jag önskar alla en fortsatt bra helg och tack för att ni medverkat i tråden. Adjö! 