Är jag helrutten om jag inte närvarar?

Ja det är han

Din enda orsak att stanna hemma är att det inte känns bra, inte att du måste avstå från något ifall du går på konfirmationen. Så jag tycker inte att du kan tala om "egna intressen".

"I lust och i nöd" säger man. Om du inte klarar av att stå vid din sambos sida när det är "lust", hur blir det om det blir "nöd"? Då kommer det verkligen inte att kännas bra. Vad gör du då?

Om du inte tycker att din sambo och hans dotter är värd besväret så ska du givetvis avstå. Men som partner/förälder/bonusförälder etc. så gör man ibland saker som inte är allt för roliga, för sina när och käras skull. Sen blir det säkerligen en jobbig sits för din partner, när alla ifrågasätter vart du håller hus, det är ju en familjetillställning. Ett alternativ ör att gå på konfirmationen i kyrkan, hålla masken och heja på alla. Och sedan avviker du och skippar festen.

Nu måste väl ungen vara konfirmerad.
Hur gick det? Hur gjorde du?

Konfirmationen är i september. Har inte bestämt hur jag skall göra än.

Ja hade ett ex som inte följde med på saker, det slutade med att min mormor kallade honom för spöket, trodde inte på att han fanns för hon träffa honom aldrig.

Han hade alltid nån dålig ursäkt som ja glömde att vi skulle dit, ja måste jobba osv...

Det enda det visar är storleken på ditt ego, kan du bry dig tillräckligt mycket om konfirmanden att du vill göra henne glad, eller är det bara det ego som gäller?

Ingen annan kan svara på hur rutten du kommer känna dig (skulle gissa på ganska eftersom du frågar här så har du nog en känsla av att det är fel, men ja kan ha fel)

I sommar skrev du, september är höst.

Ha ha....tänkte precis skriva det

Gud va grälsjuka ni är ...

Spela roll när det är.

Är inte din sambo din familj?! Är han bara din älskare/du hans älskarinna, några som roar sig tillsammans ibland men som inte vill ha nån vardag ihop, än mindre bry sig om varandras släktingar?

Klart både han och dottern hör till din familj när ni flyttat ihop. Dottern vill ju själv ha dig med, hon har tydligen inte fattat att du bara ser dig som hennes fars älskarinna, inte som någon riktig bonusmamma.

Förstår inte hur du resonerar. Är det för att ni inte är gifta som du tycker att du inte behöver bry dig? För de flesta är samboende i princip samma sak som äktenskap rent känslomässigt (även om det inte alls är samma sak rent juridiskt).

Det är klart det spelar roll när det är. Ska vi diskutera om du ska gå el inte fast konfirmationen redan varit?

Den har inte varit än

Står du fast i din inställning och vet dottern det nu? Vad sa hon i så fall?

Nej jag velar fortfarande i mitt beslut

Jag tycker du ska dressa upp dig så du känner dig riktigt snygg (bra för självförtroendet), gå dit och håll dig nära din man hela tiden. (som stöd om det känns jobbigt)

Bit ihop och bara le. Tror det kommer kännas jättebra efteråt! Din man och din bonus kommer vara glada och ni kommer alla tre blir mer sammansvetsade som familj.