Jag kommer aldrig ta studenten

Förstår din sorg, fast nånstans tror jag det är bra om man kan släppa det där med o jämföra sig med andra. Var själv 27 när jag fick gymnasiebetyg från en folkhögskola, tog aldrig studenten men det kändes ändå skönt o få betygen. Jag hade turen o hitta en jättebra folkhögskola med en härlig kurator och lärare som stöttade nåt otroligt, det var aldrig problem med att jag var trött och/eller deprimerad för det fanns så mycket förståelse och hjälp att få. Men jag har haft sjukt mycket tur när jag tänker tillbaka, när jag var 24 träffade jag en psykolog som gjorde en ordentlig utredning och gav rätt medicin, terapi och stöd och sen hittade jag som sagt folkhögskolan och så har jag en snäll, välmenande familj (även om de inte lyckats så bra så menar de väl). 

Jag hoppas bara du har samma tur som jag till slut. Kramar!

Ta studenten går ju inte men du kan fortfarande utbilda dig. Jag skulle rekommendera folkhögskola. De har en lite annan filosofi som ibland passar bättre än kommunala skolan. Jag kan rekommendera Mora folkhögskola. Nu var det länge sen jag gick där men jag trivdes väldigt bra. En allmän linje på folkhögskola motsvarar gymnasium och är högskoleförberedande. Men stirra dig inte blind på högskola. Hade jag valt idag hade jag kollat upp Yrkeshögskola som är närmare arbetsmarknaden.

Allt är inte kört men du har det jobbigare än andra. Kolla vad som finns för hjälp och be om den. Det kan bli bra om du vill. Lycka till!

Tack så mycket för era svar! Jag har funderat på att gå på KOMVUX när jag fyllt 20. Vad jag har förstått så kan man ta allt lite i sin egna takt där. Kommer ju aldrig kunna varken jobba heltid (8timmar) eller studera heltid.

Det trodde inte jag heller så döm om min förvåning när jag hittade ett heltids-gigg jag orkar med (nästan iaf, tar lite sjukdagar då o då men det är ju lugnt). Är dessutom förälder (!). Så man ska inte tänka alltför svart om framtiden, dessutom är halvtid rätt bra det med :) Bara man inte blir uttråkad :) Lycka till!!!

KOMVUX är väldigt mycket eget ansvar och inga klasser. Jag tror mer på en bra folkhögskola så du får det sociala också. Just det tyckte jag var bra men jag bodde på internat på skolan också, då blir det ju väldigt intensivt.

Nu är detta mycket senare, men du kanske ändå läser. När jag först såg trådtiteln ifrågasatte jag mig själv om det kanske var jag som hade skrivit den, haha.

Jag är 20 år, 95:a. Var sjukskriven sammanlagt 2 år från gymnasiet (pga. typ samma som du, flera självmordförsök och inläggningar på psyket på det, läkarnas senaste teori är bipolaritet, men läkare suger och utreder inget). Gick dessutom pga. detta om ett år. Sjukskriven då med. Tog inte studenten. Saknade nästan hälften av alla betyg, och ville inte heller vara med på nåt utspring ändå. Kände ju inte min klass.

Jag mår så otroligt dåligt över det här. Alla säger/sa då att studenten var bästa dagen i deras liv. Jag känner att jag missat en enorm händelse, och att jag ligger efter i livet. Som om jag inte kände mig onormal nog. Dagen då mina klasskompisar var så lyckliga och sprang runt i sina vit hattar och tjoade så gick jag ensam hemma i pyjamas, med min fina, skräddarsydda studentmössa (varför köpte jag den?) på otvättad hår. Grät framför spegeln. 

Min poäng är i alla fall att jag nu är ute ur det mående för denna gång (episoder, förhoppningsvis borta för alltid, känner mig friskare än nånsin), och studerar upp gymnasiet på komvux, distans. Det funkar. Jag har 6 månader kvar, sen kommer jag vara i fas i livet igen. Skönt att plugga distans och "slippa skämmas" också. Satsa på komvux, tycker jag. Och vet att du inte är ensam.