Hur orkar ni med småbarn?

Jag ser att du får många svar där dom ej förstår. Jag antar att vi är olika som människor och att barn är olika.

Vi har en son på snart 1,5 år och både jag och min flickvän försöker bara överleva dag för dag. Lillkillen sover dåligt på nätterna så vi har valt att den ena tarnatten så byts vi av vid 6 tiden på morgonen (om jag inte jobbar) så får den andra sova på dagen.

Men ändå så är vi heöt mentalt slut och väntar bara på lunchsoven för att få sova lite själva. Eller fram till 19.30då vi går och lägger oss.

Det har varit extremt tuffa 1,5 år där allt bara handlat om att ta sig framåt dag för fag och både jag och min sambo som fick en graviddepression faktiskt har varit inne i suicidala gångar när det varit som tyngsten vi har alltid försökt bita ihop och avlasta den andra hela tiden.

Mycket negativ text här men det hjälper också oss att få höra att det är andra som har problem med barn.

Allt är inte som på Instrgram eller till viss del forum likt dessa där ensamstående mammor till 3 barn dessutom driver eget företag och allt är prima 🤷?♂️....

Kämpa på och försöka stötta/avlösa varandra så kommer ni klara er igenom den här tiden också.

Jag är så glad att mina barn är stora nu och längtar tills det flyttar.Men tröst till dig är att tiden går
fort,det kommer inte att fortsätta så här för er!

Jag tyckte också det var jobbigt. En räddning var ju att ta sig ut, utomhus, så tidigt som möjligt på dagen. Yes, mina grannar skrattade nog åt att vi ibland var ute med sonen vid 8 en lördagmorgon. Utomhus blir små barn liksom mer hanterliga. 

Sedan går man bara in för att äta och sova middag och sedan ut igen. 

Barn är i alla fall lättare än husdjur, eftersom de växer upp och blir roliga små kompisar som man kan göra allt möjligt kul med utan att behöva jaga dem och passa dem hela tiden. 

Jag är verkligen ingen småbarnsförälder och har därför inte skaffat mer än 1 barn. För jag orkar verkligen inte åldern 1,5- 5 år en gång till. Tycker att större barn är mycket, mycket roligare och skönare att ha att göra med.
Mitt barn har alltid varit väldigt lugn, men klart det har varit skitjobbigt med sömnlöshet, trots, skrik och matningar på nätter när hon var bebis... Pappan var inte till så mycket hjälp då han jobbade borta i veckorna och jag var ensam, vilket såklart tär på relationen om inte annat. Men det är en annan historia.

Vi körde med att ha varsin sovmorgon på helgen, då visste man iaf att "på söndag får jag sova". 
Någon gång ibland så hade vi farmor/farfar eller min mamma som barnvakt men det var max en natt varannan månad. Har ni möjlighet till någon avlastning av mor/farföräldrar någon gång? Kan ni försöka göra som någon annan föreslog att få ett par nätter i rad där ni får sova?

Vi gjorde det enkelt för oss. Sonen samsov, vi fick sova hela nätter, han sov hela nätter. Städade minimalt. höll undan det värsta. Sedan gjorde vi saker som vi gillade. En dagsutflykt till innerstan roade både sonen och mig t.ex
Nu var jag morgonpigg, så det gjorde inget att sonen var morgonpigg (om han sov efter 05:30, då var man tvungen att kolla om han var frisk typ, somnade aldrig före 20)

Ja ut ur huset är ju ett måste. Bilen har ju kommit till räddning extremt många gånger och jag vet inte hur många tusen mil jag bara kört i onödan det här 1,5 året för då får man åtminstonde lite lugn och ro.

Problemet är ju dock om kl är 2-3 på natten och man ska ut och köra 3-4timmar för att ta sig till morgonen så är man ju en trafikrisk till slut efter några månader utan riktig sömn.

Ibland kan jag tycka att det är märkligt att det inte finns mer hjälp att få i Sverige när situationer likt dessa blir för tuffa.
Man är bra hjälplös 😑.
Det är ju utan tvekan en rejäl prövning för ens pannben.

Att vara separerad och ha 2 barn med bara lite mer än året emellan varannan vecka räddade mina småbarnsår.... Vi separerade när yngsta var 12mån.

Hade jag fortsatt leva i äktenskap med deras mor och ha dem omkring mig varje dag så hade jag nog brutit ihop fullständigt.

Att istället ensam gå "all in" och köra föräldraläget fullt ut ena veckan och sen få vila ut andra veckan är helt underbart.

Vet folk i min omgivning som lever i den misär som småbarnsåren är som sitter och beklagar sig, de tycker att det låter helt magiskt och underbart, men är inte redo att separera.... Men när jag då föreslår att man kan väl testa att dela upp det hela trots att man fortsätter leva ihop så fångas deras intresse....