Bonus får utbrott på mamman?
Hej
Bonusen får utbrott då hen slåss och skriker på mamman. Hos oss ser vi inte den sidan alls. Hur kommer det sig?
-
-
Svar på tråden Bonus får utbrott på mamman?
-
När jag var liten så fick mamma ta all skit. Hon var det trygga, den som satte gränser och den jag såg upp till.
Pappa kom lindrigt undan. Han ställde ju inga krav och tog mindre ansvar.
Mina föräldrar har alltid bott ihop, ändå blev rollerna så olika oh tydliga. -
Håller med dig fullt det du skriver nu, men inte det att man kan jämföra hur barnet är hos andra vuxna och barnets ena förälder.Litet My skrev 2015-04-28 13:27:50 följande:
Alla barn trivs inte med varannan vecka hur bra den andre föräldern är. Reaktionen behöver inte heller bero på otrygghet eller att det är något dåligt/fel hos den andra föräldern. Det kan bero på saknad,omställningen osv att ena föräldern känns tryggare (ibland får även föräldrarna olika roller hos barnen "pappa är roligast att vara hos men mamma är bäst när man är ledsen" osv.
Samtidigt är det fortfarande gränssättning att det inte är okej att slåss, spelar ingen roll om man är trygg, slåss är aldrig okej.
Har en 11åring som fortfarande slår sin mamma o gapar o skriker åt henne, för h*n har lärt sig att man gör så. Skulle däremot aldrig slå mot oss, vi har sagt nej o stopp för längesen. Kan däremot ändå komma till mig o va ledsen o berätta saker i förtroende, så tryggheten finns.
Vill påtala att det finns andra sidor, man kan inte dra allt över samma.. -
Tycker det går alldeles utmärkt att jämföra med. Många barn träffar tex kompisen och kompisens föräldrar mer eller oftare än den andre föräldern. Jag anser att trygghet tex är något man får jobba med, inte något som kommer automatiskt bara för att man är förälder. Jag tror inte någon förälder uppmuntrar sina barn att slå dem, det vore ganska orimligt. Men får man som jag fick hem ett barn som helt förkrossad och hysterisk bara vrålar i panik, hyperventilerar och slår omkring sig är det första man gör inte att börja tillrättavisa att det flyger nävar och ben mot en utan att lugna. Han vet så väl att man inte får slåss och har aldrig gjort det mot någon utom just de hysteriska gångerna. I det läget hade han inte kunnat ta in en tillrättavisning. Ett barn som kommer och klappar till en för att han/ hon inte får något åker däremot på en tilltättavisning. Men just i det läget som var hade det antingen skapat mer frustration eller inte alls gått in.Anonym (En annan sida) skrev 2015-04-28 13:41:59 följande:Håller med dig fullt det du skriver nu, men inte det att man kan jämföra hur barnet är hos andra vuxna och barnets ena förälder.
Samtidigt är det fortfarande gränssättning att det inte är okej att slåss, spelar ingen roll om man är trygg, slåss är aldrig okej.
Har en 11åring som fortfarande slår sin mamma o gapar o skriker åt henne, för h*n har lärt sig att man gör så. Skulle däremot aldrig slå mot oss, vi har sagt nej o stopp för längesen. Kan däremot ändå komma till mig o va ledsen o berätta saker i förtroende, så tryggheten finns.
Vill påtala att det finns andra sidor, man kan inte dra allt över samma.. -
Som sagt om TS nu inte har varannan vecka utan mer sällan så kan man jämföra med andra vuxna.Litet My skrev 2015-04-28 13:50:22 följande:
Tycker det går alldeles utmärkt att jämföra med. Många barn träffar tex kompisen och kompisens föräldrar mer eller oftare än den andre föräldern. Jag anser att trygghet tex är något man får jobba med, inte något som kommer automatiskt bara för att man är förälder. Jag tror inte någon förälder uppmuntrar sina barn att slå dem, det vore ganska orimligt. Men får man som jag fick hem ett barn som helt förkrossad och hysterisk bara vrålar i panik, hyperventilerar och slår omkring sig är det första man gör inte att börja tillrättavisa att det flyger nävar och ben mot en utan att lugna. Han vet så väl att man inte får slåss och har aldrig gjort det mot någon utom just de hysteriska gångerna. I det läget hade han inte kunnat ta in en tillrättavisning. Ett barn som kommer och klappar till en för att han/ hon inte får något åker däremot på en tilltättavisning. Men just i det läget som var hade det antingen skapat mer frustration eller inte alls gått in.
Det ja tycker är bra här är att det kommer fram och att TS kan se att det kan bero på precis vad som helst. Du får forska vidare i situationen lite TS, för som visats här är att det antingen kan bero på trygghet att få utagera sig mot i detta fall mamman eller att det finns nån anledning till att just mamman får dessa utbrott mot sig.
Hoppas det blir bättre snart.
Ja skulle aldrig tillåta o för den delen tillät inte sparkar o slag oavsett anledning. Sen finns det olika sätt att säga ifrån beroende på hur personen/barnet mår, men det är ALDRIG okej att slåss hur arg/frustrerad man än är.
Vilket gjorde barnet ja använder i mitt exempel mer verbal o lärde sig förklara problemet så vi kunde hjälpa till.
Alla är vi olika o det har vi ju lyckats komma fram till iallafall : ) -
Oj så många svar. Givetvis kan det vara så hen känner sig tryggare i det beteendet hemma hos mamma. Däremot tror jag inte hen är otrygg här. Vi har en ganska kommunikativ miljö hemma där vi pratar mycket kring sånt som händer. Det har hänt ett fåtal gånger att hen prövar sig på detta beteende men med tydlig gränssättning så har det inte utvecklats till några större utbrott. Jag undrar däremot om det kan lika en bristande respekt gentemot mamman i grunden?
-
Jag var ett fruktansvärt utåtagerande barn, och tonåring, hemma hos min mamma. För att det gick. Hon fick ta all skit, för jag litade inte på henne för fem öre. Hon satte inga gränser, och började bara gråta varje gång jag slängde igen dörren och drog ut.
Pappa var tydlig med vad som var acceptabelt beteende och inte. Och där fick mitt dåliga uppförande konsekvenser.
Jag var mycket tryggare hemma hos min pappa än hos min mamma. Så det kan ju vara så också. -
Glömde tillägga att det är varannan veckas boende som gäller.
-
Samtidigt är det väl inte ovanligt alls att barn till skilda föräldrar mår dåligt psykiskt.Anonym (bonus) skrev 2015-04-28 15:41:23 följande:
Glömde tillägga att det är varannan veckas boende som gäller.
Man kan ju själv prova på att flytta mellan olika hem med olika regler och rutiner.. Jag hade varit ett vrak efter några månader. Tänk då några ÅR av detta..
( därför valde jag och min man att vänta länge med barn för att minimera risken )
Om ni pratar mycket hemma så kan ni väl fråga barnet? Barnets beteende kan bero på allt möjligt! Ni kan sätta bättre gränser, mamman kan vara den tryggare punkten.
Man kan inte döma ett sådant beteende utifrån en tråd. Ex en elev på min skola betedde sig aggressivt mot sin mamma under hennes vecka. Eleven uppvisade dessutom ett kriminellt beteende under den veckan så vi gjorde en orosanmälan. Tillslut kom det fram att pappan utnyttjade barnet sexuellt under sina veckor.. Barnet betedde sig illa mot sin mamma för att hon i barnets ögon " tvingade" barnet till pappan varannan vecka.
Vi lärare hade sett mamman som " boven" för att hon inte "satte gränser". Så låg det en helt annan mardröm bakom -
En del barn trivs inte med VV, man får luska i vad det beror på. Ett så stort barn kan ju prata för sig. Sedan tror jag inte det är så enkelt att alla barn öht tycker föräldrarna är tryggast i alla lägen. Mina var aldrig det, däremot farmor och farfar. Hade du sett mitt barn där och då tror jag du insett att det inte var läge att tillrättavisa. I övrigt hjälpte det att bara sitta någon meter bort och prata lugnande. Han slåss aldrig i vanliga fall och det som hände hos hans pappa var hemskt och inget han hade ord för. (Det uppdagades sedan att det handlade om misshandel, det tog några såna utbrott innan det kröp fram vad som hänt).Anonym (En annan sida) skrev 2015-04-28 15:27:18 följande:Som sagt om TS nu inte har varannan vecka utan mer sällan så kan man jämföra med andra vuxna.
Det ja tycker är bra här är att det kommer fram och att TS kan se att det kan bero på precis vad som helst. Du får forska vidare i situationen lite TS, för som visats här är att det antingen kan bero på trygghet att få utagera sig mot i detta fall mamman eller att det finns nån anledning till att just mamman får dessa utbrott mot sig.
Hoppas det blir bättre snart.
Ja skulle aldrig tillåta o för den delen tillät inte sparkar o slag oavsett anledning. Sen finns det olika sätt att säga ifrån beroende på hur personen/barnet mår, men det är ALDRIG okej att slåss hur arg/frustrerad man än är.
Vilket gjorde barnet ja använder i mitt exempel mer verbal o lärde sig förklara problemet så vi kunde hjälpa till.
Alla är vi olika o det har vi ju lyckats komma fram till iallafall : ) -
Nu är det ju tur att det inte handlar om varken din eller min situation här, utan TS för vi verkar ha samma sätt att barnen utagerar fast av totalt olika anledningar. Det visar alltså att barn kan göra olika - antingen utagera mot den som i ditt fall inte misshandlar o i mitt fall utagerar barnet mot den som misshandlar.Litet My skrev 2015-04-28 22:55:41 följande:
En del barn trivs inte med VV, man får luska i vad det beror på. Ett så stort barn kan ju prata för sig. Sedan tror jag inte det är så enkelt att alla barn öht tycker föräldrarna är tryggast i alla lägen. Mina var aldrig det, däremot farmor och farfar. Hade du sett mitt barn där och då tror jag du insett att det inte var läge att tillrättavisa. I övrigt hjälpte det att bara sitta någon meter bort och prata lugnande. Han slåss aldrig i vanliga fall och det som hände hos hans pappa var hemskt och inget han hade ord för. (Det uppdagades sedan att det handlade om misshandel, det tog några såna utbrott innan det kröp fram vad som hänt).
Oavsett så får vi väl hoppas att det inte är så extrema saker för TS utan en osäkerhet som inte barnet kan lösa själv.
TS - kommer mamma o pappa överens? Isåfall kanske de skulle kunna prata om det tillsammans med barnet o se om det handlar om oro eller annat.
Det kan också va en sån sak som du skriver bristande respekt, det är bara mamman som kan "säga ifrån" konsekvent för att det ska bli bättre. Försök se om du kan luska mellan raderna från barnet o se vad det kan handla om.
(Ja såg utbrotten hos mamman o sa ändå konsekvent stopp när barnet jagade henne med en kökskniv o ljusstake i järn, det hjälpte ju då så helt fel i alla situationer kan det ju inte va) -
Jag ville mer poängtera att det i alla lägen inte är det enda rätta med en rejäl tillrättavisning. I TS fall tänker jag att det är Kan vara ett barn som kanske kan prata för sig alt att TS backar upp den andra föräldern genom att på sitt håll backa upp.Anonym (En annan sida) skrev 2015-04-28 23:27:17 följande:Nu är det ju tur att det inte handlar om varken din eller min situation här, utan TS för vi verkar ha samma sätt att barnen utagerar fast av totalt olika anledningar. Det visar alltså att barn kan göra olika - antingen utagera mot den som i ditt fall inte misshandlar o i mitt fall utagerar barnet mot den som misshandlar.
Oavsett så får vi väl hoppas att det inte är så extrema saker för TS utan en osäkerhet som inte barnet kan lösa själv.
TS - kommer mamma o pappa överens? Isåfall kanske de skulle kunna prata om det tillsammans med barnet o se om det handlar om oro eller annat.
Det kan också va en sån sak som du skriver bristande respekt, det är bara mamman som kan "säga ifrån" konsekvent för att det ska bli bättre. Försök se om du kan luska mellan raderna från barnet o se vad det kan handla om.
(Ja såg utbrotten hos mamman o sa ändå konsekvent stopp när barnet jagade henne med en kökskniv o ljusstake i järn, det hjälpte ju då så helt fel i alla situationer kan det ju inte va) -
Ja mamman och pappan har en nu fungerande kommunikation.