Du är säkert inte ensam om att fundera på detta då och då eftersom döden är någonting folk undviker att prata om.
Sorgen är så personligt och någon som inte varit med om det kan aldrig förstå. Min sambos död kom plötsligt och oväntat för 2,5 år sedan, men jag bestämde mig för att jag skulle klara av det. Det var en fruktansvärd tid. I början gjorde man allt för att överleva timme för timme, och det var ju inte bara jag som saknade honom. Att så många, för mig okända, människor pratade så mycket gott om honom, om hur snäll han var, hur duktig och hjälpsam han var kändes bra och samtidigt var min högsta önskan att de talat om det för honom medan han levde såsom jag ofta gjorde.
Att jag kommit vidare har nog mest att göra med att vi, i vårt förhållande, gjorde varandra starka som personer. Min insikt om att han inte dog för att skada eller göra mig illa och mitt focus på att försöka genomföra det som varit vår dröm har nog bidragit mycket. Idag är jag väldigt ensam och har svårt att ta tag i saker och ting, men jag jobbar på det. Tystnaden är också hemsk, att inte höra dörren slå igen och höra ett glatt -Hallå är någonting som jag har varit tvungen att vänja mig vid. Att bli hel igen, hel som förut går inte när den bästa hälften av mig saknas.
Ett nytt förhållande har jag svårt att tänka mig trots att det funnits erbjudanden. Omgivningen verkar vara uppdelad i 2 läger, den ena säger att jag inte klarar mig på egen hand och den andra varnar mig för att bli utnyttjad. Saknaden efter att få en kram, att hålla någon i handen och att alltid vara ensam är svår och jag saknar det oerhört. En tidigare ytlig bekant förstår min situation och är villig att umgås med mig för att bryta tystnaden och han har ingenting emot att ge mig styrkekramar och uppmuntra mig trots att vi aldrig kommer att bli ett par.
Idag försöker jag skapa mig ett liv på egen hand och det går sakta framåt. Ingenting kan någonsin bli som förr men som den positiva människa jag egentligen är så gör jag mitt bästa.
Jag önskar att ni där ute kommer ihåg att vara rädda om och ta hand om dem ni håller av.
