"Bonusmammor", varför allt gnäll?!
Jag börjar ledsna rejält på att se dessa trådar om hur jobbiga era styvbarn är, hur mycket ni avskyr dem, hur era förhållanden förstörs av dem e.t.c.! Ett litet axplock, och detta är bara från första sidan!
* Ska jag vara barnvakt åt min mans barn?
* rkar inte med styvdottern!
*Avskyr min sambos dotter
*Klarar inte att vara styvmamma!
Och detta är rätt "snälla" rubriker ändå...
När ni ¨blev tillsammans med mannen ni lever med så visste ni att han hade barn, right? Ni var medvetna om att det inte bara skulle vara ni och den här fantastiske mannen som ni prompt vill leva med, utan att det skulle finnas en eller flera personer till med i sammanhanget, eller hur?
Varför tänkte ni er inte för lite mer innan ni flyttade ihop med karl'n? Det klagas och gnälls ofta över att styvbarnen är så jobbiga, att de verkar avsky er o.s.v. Är det så konstigt? Alla barn vill att deras föräldrar ska vara tillsammans, men när ni kommer in i bilden omöjliggör ni det. Kanske tror barnen också, rätt eller fel, att det var på grund av er som mamma och pappa skildes, ännu en orsak att avsky er i deras ögon. Ibland undrar man vilka som är barn och vilka som är vuxna, när ni inte kan inse och ta hänsyn till sådana basala saker!
Ni är de vuxna, de är barnen. Barn kan vara elaka utan att riktigt förstå varför själva. De kan säga "Jag hatar dig!" och agera som om de faktiskt gör de, men innerst inne är de förvirrade, kanske ledsna, de kanske känner en stor sorg över att mamma och pappa inte längre är tillsammans och tusen andra känslor - ingen av de känslorna är dock hat. De vet kanske inte riktigt vad de känner.
De kanske "testar" den här nya vuxna människan som plötsligt kommit in i deras liv utan att någon frågade vad de ville och tyckte, och den vuxna människan reagerar med att tycka att de är jobbiga, att "inte orka med dem", inte "klara av dem"... Stackars ungar!
Innan någon säger "Du är väl inte styvmamma själv" kan jag säga att jo, det är jag. Och jag har varit det i snart 12 år. Så det är inte så att jag sitter och predikar om något jag inte vet något om!
Jag tycker att man ska ha en lång "betänketid" innan man flyttar samman med en man som har barn. Prova att vara hos honom någon helg ibland när barnen är där, för att känna på hur det verkar vara. Ta allt i barnens takt, på deras villkor. Tänk på att de är barn, du är den vuxna. Du ska kunna hantera de eventuella konflikter som uppstår, och kan du inte det finns bara en lösning, och den är inte att mannen väljer bort sina barn till förmån för er som en del vill. Nej, då får ni avstå från den där mannen, eller ha ett särboförhållande tills barnen flyttar hemifrån.
Men sitt inte och gnäll här om hur hemskt allt är och hur mycket ni avskyr era "bonusbarn"! Och kalla dem inte "bonusbarn" och dig "bonusmamma" om ni inte kan fördra varandra - "bonus" är något positivt! Barnen är ingen positivt för dig, och du är sannerligen inget positivt för dem!