Jag har också förlorat min livskamrat, nu är det snart 3 år sedan min man och pappa till mina 2 barn gick bort.
Då när det hände så hade jag så mycket känslor inom mig och var väldigt arg och ledsen och tyckte att livet var fruktansvärt orättvist - hur kan en ung människa med fru och barn behöva dö?
Jag tyckte också att det var jobbigt att alla hela tiden frågade hur jag mådde, jag mådde ju skit och jag kände mig så ensam. Men nu efteråt det jag ju att jag inte var ensam, jag hade väldigt många runt omkring mig som brydde sig, men jag såg inte det just då. Där fanns släkt och vänner (även om några faktiskt försvann i denna vevan) och inte minst mina underbara grannar som serverade oss middagar och pysslade om oss.
En viktig person var också den kuratorn som jag fick kontakt med, hon var specialutbildad på sorg och hon kom hem till mig och jag fick prata och ventilera ut alla mina känslor och hon lärde mig hur jag skulle hantera och kunna gå framåt i min sorg. Ju längre tiden gick så kände jag att jag kunde "välja" när jag ville vara ledsen och idag så känns det okej, jag har gått vidare med livet, även om min man alltid kommer finnas med i mina tankar!
Så mitt råd till dig är att se till att gråta när du behöver, men se även till att skratta om du behöver det, det är okej med även fina och roliga minnen. Se även till att ta hjälp från alla som du kan och se till att få en kontakt med en kurator eller sorgterapeut.
Det kommer att blir bättre även om det inte känns så just nu. Stor kram!
