Trött på att ursäkta mig

Nu har jag sugit ett tag på tanken om jag är blyg, osäker eller bara reserverad och kommit fram till att våran familj skiljde sig en hel del från vad som anses normalt. Jag tror att roten i det hela ligger att jag blev uppfostrad till att inte visa känslor. Visade jag känslor så var det antingen distansering, skam eller förlöjligande som påföljd. Budskapet: svälj och håll tyst.

Själv har jag inga problem med att andra som är kännande, men i sällskap av normalt kännande individer blir jag väldigt obekväm då jag inte vet hur responsen  blir oavsett vad man pratar om, vilket innebär att jag reserverar mig för det mesta och uppfattas som antingen en kall eller osäker person. Jag skulle inte säga att jag är osäker, men räknar alltid med mycket.

En del är som jag misstänker att dom kan vara vilket jag är van med och det stör och sårar mig inte, andra är mer avslappnade och naturliga och dom i sin tur kommer ofta närmare mig än vad jag vill. Det är bara att konstatera att jag fungerar annorlunda, allt efter uppfostran.

Jag har inte svårt för närhet, men svårt för vem det än må vara som inte respekterar mina gränser eller min känslighet. Ser, uppfattar och hör det mesta fast jag inte visar det utåt. Det resulterar i missförstånd och jag tappar tålamodet för att personen inte kan vare sig förstå eller läsa av mig. Att förtydliga mig är lönlöst, han eller hon kommer ändå inte förstå och det slutar med anklagelser hit och dit "Du är okänslig, likgiltig" bla bla. Dra åt helvete ! Jag känner inte som du.