Min älskade dog ifrån mig...
Smärtan i min kropp går inte att beskriva med ord..
Jag har förlorat mitt livs kärlek just när vi befann av oss på toppen av lyckoberget..
Inga ord i världen kan ge mig lyckan tillbaka...
Inga ord i världen kan väcka honom till liv igen...
Jag var den som fann honom..
Jag kom hem från jobbet i måndags och han låg på soffan bakom sin kudde.
Han sov alltid med sin kudde framför ansiktet.. Han låg på 
kudden jag gett honom i julklapp med orden: Den här kudden kan du krama när du sover så att du alltid vet att jag älskar dig även när jag inte är nära.
Jag satte mig i soffan och funderade på om jag skulle väcka honom men visste inte om han ville sova ett tag till. Så jag ställde mig i balkongdörren och rökte. Sen satte jag mig i soffan igen och slog på "Say yes to the dress".
Jag var övertygad om att han skulle vakna och mobba mig för det.
Plötsligt upplever jag att det är nått som inte stämmer. Han snarkade inte.
Min älskade andas väldigt högt när han sover och snarkar nästan jämt. Hans snarkande var min trygghet. När jag hörde han snarka blev jag alltid trött och lugn.
Så jag stirrade på honom och såg inte att han andades. Jag tog i hans handled för att känna om han hade någon puls men gav upp eftersom jag aldrig känner puls hos nån där.
Jag la huvudet mot hans bröst och försökte höra hjärtslagen. (Jag tyckte att jag hörde svaga hjärtljud men är än idag inte säker på om det var hans eller mina jag hörde)
Först då slet jag bort kudden från hans ansikte....
Hans läppar var grålila och hans kinder hade fått nån form av mörka fläckar. Men det såg ut som att han sov så jag visste varken ut eller in. Jag slet i honom och skrek så att han skulle vakna. (Eftersom han sover på Theralen är det svårt att veta om han sov lika djupt som vanligt eller vad det var)
Eftersom han vägrade vakna fanns det bara 1 sak att göra, ringa 112. Han fick bli hur arg han ville på mig sen, tänkte jag, men hellre att jag är en flickvän som överreagerar än att han dör i onödan.
Dom kom så fort.. I en halvtimme gjorde dom allt dom kunde för att rädda min älskades liv.
Men nån hade en annan plan och det fanns inget dom kunde göra. Han var död. Läkaren som undersökte honom sa att han såg ren och fin ut. Mitt livs kärlek dog i sömnen.
Eftersom han levt ett ganska hårt liv innan han träffade mig och ändrade om hela sitt liv och framtid så misstänker läkaren att hans inre var så trasigt och svagt. Så nu när han började träna och sånt så orkade inte hans hjärta till slut.
Det var inte träningens fel heller. Vi var många som försökte få honom att börja i lugn takt men han var så otålig och ville bli smal och snygg och ha ett underbart liv. Han hade så bråttom att börja sitt nya liv att han gick in för hårt i träningen...
Det fanns inga spår av varken självmord eller yttre våld. Det här dödsfallet var en olycka helt utan anledning.
Hans hjärta av guld gav upp när han sov... Han dog i sömnen när han var som lyckligast. Han var bara 33 år och det här är så orättvist!!!
Att jag lägger ut det här är för att jag vill att andra ska förstå att varje ögonblick i livet är värdefullt. Att leva i nuet är det viktigaste som finns.
För ingen av oss vet när det är sista gången vi får se varandra...
Våga älska, våga finna kärleken, våga lämna det liv som inte gör er nöjda.
Våga leva!
Sorg blir inte lättare med åren. Man lär sig bara leva med den.. 
. Det är så lätt för omgivningen att säga att de förstår, men de har inte en aning. Jag miste min livskamrat för 2,5 år sedan hastigt och oväntat. Det värmer mitt hjärta att du berättar. För mig hjälpte samtal i sorgearbetet och jag pratade oavsett om de ville lyssna eller ej. Vi måste våga visa våra känslor, våga vara svaga, våga be om hjälp, våga gråta och vara ledsna.