6 år yngre kille

Hej alla Familjeliv människor!
Jag pratade med en vän som rekommenderade mig denna sida, så får se om jag kan bli något mer klokare av detta! 

Min tråd kommer handla om när jag träffade en kille, sju år yngre än mig. I dag är vi inget par lägre och mina tvivlande tankar hjälper mig inte alls om jag har gjort fel eller gått miste om något vackert och bra att bygga upp mig själv och mitt liv på. 

Är nyfiken på lite nya perspektiv och vet inte om jag helt enkelt har snöat in mig för mycket i mina egna tankar och gått vilse..

För fyra månader sen var jag ute med några tjejkompisar och drack öl på ett event inne i stan. Väll inne på stället började jag av en slump prata med denna kille. Han verkade väldigt intresserad av att få gå ut och röka med mig, inga tankar från min sida då han såg mycket yngre ut än mig. 
Något var väldigt intressant med honom så jag kunde inte rå för att tänka tanken.. och gillade sällskapet han gav mig. Han gick mig generad och fnitrig.
En främmande kille kommer fram till oss och frågar om vi är ett par. Jag inbillar mig att redan där kunde man se att det var nått mellan oss..
När eventet var slut var det dags att bege sig hem, det var trots alls en torsdag och varken jag eller han var påverkade av ölen.
Vi bestämde att gå vidare tillsammans med våra vänner för en sista öl. Jag blev väldigt full och drev om hans ålder hela kvällen, nästan taskigt blev jag. Hade lite panik prat med min vän på toaletten om jag verkligen skulle ta med honom hem...han var ju sååå ung!
Ja, som ni förstår så följde han med mig hem och vi hade sex, jag var väldigt tydlig mot honom att det bara var sex och inget mer. Han ville att jag skulle påminna honom på morgonen att vi skulle byta nummer, men jag tyckte inte att det var någon bra idé.

En vecka senare träffades vi via några gemensamma vänner på en spelning. 
Jag dog!! Jävlar vilken fin kille, jag skämdes så mycket att jag knappt vågade prata med han. Ni vet när man är i en super stor lokal med är 100% medveten vart han är och vilka han pratar med. Man vågar knappt andas högt för då kanske han ser en. Hela kvällen verkade han vara ointresserad men ändå trevlig mot mig då vi pratade. 
När spelningen var slut lyckades jag fånga honom och frågade om han hade lust att följa med mig hem o dricka öl. 

På den här vägen var det, vi träffades väldigt mycket. Vi hade alltid en öppen och rak kommunikation med varandra om att vi aldrig skulle kunna bli något. Det var mycket skämt om partner vi tidigare vart med, vem som var snygg som vi såg på stan osv. Denna relation har jag aldrig tidigare haft, jag är väldigt svartsjuk av mig och vill inte alls prata om det som varit.
Vi bestämde att den här relationen skulle gå ut på att vi skulle prata och tala sanningen med varandra. Vi började med små överkommelser, att så länge vi hade sex med varandra så var man tvungen att säga till om man låg med någon annan. Tillslut blev dealen att ingen av oss varken ville ligga med någon annan så länge vi träffade varandra.

Mer och mer började vi bete oss som ett par, vi hade samma intressen som skejt,musik,mat och kultur. Väldigt mycket klickade väldigt naturligt för oss, allt kände så bra...förutom att han nästan är ett barn om man ska tänka på ålder.

Det jag behöver i mitt liv är något stabilt, eftersom jag mått väldigt dåligt och varit i många jobbiga förhållanden med droger, alkohol, våld och pengar problem. Jag tror att jag skulle behöva en stabil människa som jag kan få luta mig emot och känna trygghet. Jag har altid varit denna i tidigare förhållanden. Jag har tidigare gjort en abort. Jag vill verkligen träffa någon som är redo för barn som kommer vilja gifta sig med mig en dag. 

Att inleda något med en människa som inte har något jobb, bor hemma, har trasliga familjeförhållanden, röker mycket gräs, har ingen inkomst, som tycker att det är okej att " fest-knarka" Det här var verkligen inget jag behövde. För min del var det som att baka tillbaka bandet till några av mina första förhållanden.  

Det här var ju alltid en öppen konversation mellan oss, att jag tyckte att dom här sakerna var jobbiga. Jag förstod honom ändå eftersom jag själv också varit där. Man är nyfiken på livet på ett helt annat sätt och har verkligen inte lust att försöka fixa sig ett jobb och tänka på att sig ett hem och en familj.
 
Att vi inte kunde ge varandra riktigt det vi båda behövde diskuterade vi mycket, hur det på något sätt kom i mellan oss. Att inte riktigt till 100 kunna känna att det här är bra. Att för min del inte kunna planera eller se fram emot ett liv tillsammans, jag vill inte bli en gammal mamma och börjar oroa mig för det. Går jag in i ett förhållande med någon som är sju år yngre kommer det dröja innan han kommer att komma till det stadiet i sitt liv. Är det verkligen snällt mot oss båda två, jag vill inte stressa igenom hans unga vuxna liv, han måste få gå igenom och testa sig fram för att lära sig och hitta vad han själv vill. 

Alla dessa tankar låg alltid emellan hos. Men förhindrade inga känslor, jag blev riktigt kär i den här killen. Att han var så ung men ända så medveten om livet, vi har haft så många fina diskussioner om livet och jag känner att han har lärt mig mycket om mig själv. I hans sinne är han mycket äldre och mer utvecklad kring olika tankesätt och filosofier än vad jag på långa vägar är. När vi umgicks var vi på lika plan, han var ändå erfaren av livet på hans egna vis. Han lärde mig spanska och laga mat, han förklarade viktiga händelsebelopp i historien som jag gått miste om. Många gånger satt jag bara och lyssnade på hans tankar kring världen och människo livet. Han fick mig tänka. 

Vi blev ett par och gud vad jag älskade den lilla varelsen. 
Men det var väll här också problemen blev tydligare. Mitt liv ser ut så att jag pluggar på veckodagarna och jobbar oftast helger eller kvällar. 
Att ha rutiner är a och o för mig (har nyss fått diagnosen adhd) att vi levde olika liv spelade ganska mycket in på vårar förhållande. 

Jag kunde oftast inte vara med när han var ute på kvällarna för att träffa sina vänner på en öl. Antingen jobbade jag eller skulle upp tidigt dagen efter. Hans vänner pratar väldigt  öppet om droger och om hur borta dom tidigare varit, när vi gick ut och dansade skulle alla gärna ta någon drog. Detta känner jag att jag var såå färdig med. Jag får en stor klump i magen och hatar vad droger har förstått för mig tidigare i livet. Jag har sett för många människor som ändrats och förstört så mycket..

Vi hade ett samtal där jag nämnde att jag kommer inte vilja ha ett förhållande med honom om jag vet att han kommer ta droger när han går ut. Detta blev en jobbig diskussion men vi kom fram till att han fick röka gräs men allt annat accepterade jag inte. Jag ville inte längre har drogerna i mitt liv. Han förklarade att han bara testat andra droger några enstaka gånger och det var verkligen inte var något han såg som ett missbruk. 

Här bröts våran öppna konversation, jag sa oftast till att jag inte orkade höra när han skulle prata om tidigare tillfällen när droger var inblandade. Det blev som att vi inte kunde prata om allt längre. Jag orkade inte fråga vilkan han han varit ute med eller hur kvällen hade varit. När han vänner fyllde år hade jag ingen lust att följa med, då jag visste att dom skulle ut på "rejv" och festa 24 timmar. 

Samtidigt hade vi det väldigt bra med varandra, att vi var kära i varandra var det ingen tvekan om. Jag älskade att umgås med honom och ville verkligen att han skulle bli pappan till mina barn. En sådan fin människa som fick mig må så mycket bättre.

För en vecka sedan låg jag hemma sjuk, låg i sängen i fem dagar och bara tänkte på mitt liv. Vad är det jag håller på med?
Han i sin tur umgicks väldigt mycket med hans vänner, hängde flera dagar i sträck hos en kille kompis. När vi pratade via telefon lätt han glad och berättade om hur kul dom hade haft. Han sa även att han hade ångest över att han inte var med mig och var rädd över att jag var arg på honom för att han inte var med mig. 
Det blev ett samtal per dag där vi bara stämde av med varandra hur läget var, han var upptagen med sitt och jag ville inte störa honom. 

Jag började fundera på vad jag gör mot denna killen..tar jag ifrån honom hans bästa år i livet genom att ge han massa förbjud och krav på att fixa sitt liv. Att jag, den som han älskar, får honom att känna skuld känslor på grund av att han är med sina vänner. Satte vi mer press på varandra pågrund av ålders skillnaden? Jag fick känslan att jag tog så mycket saker som var hans att uppleva, att det till och med skulle gynna honom att jag gjorde sluta med han. Även fast jag absolut inte ville leva ett liv utan honom och mina känslor bara blev starkare, så bestämde jag mig för att göra slut och låta han få leva sitt liv. Det värsta jag gjort! Att behöva avsluta något när känslorna är så stora. 

Vi träffades hems hos mig och jag förklarade hur jag kände, han förstod mig. Vi delade många tankar kring detta, både om hur vi kände kring förhållandet och våran kärlek till varandra. Att se dom där fina ögonen gråta och höra att han älskar mig var som ett skott i huvudet på mig själv. Varför gör jag detta när vi båda två sitter och gråter och vill bara vara med varandra mer än allt annat på denna jorden.
Att vi är på så olika nivåer i livet betyder det att vi inte kommer kunna ha ett fungerande förhållande. Måste det vara på det sättet att någon av oss måste offra något för att det ska funka. Det var så konstigt att lämna någon man bara helst av allt ville ha kvar och att se hans vilja att vilja ha kvar mig sved i mig. 
Vi bestämde att vi skulle höra av varandra om en vecka för att kolla läget.

Igår ringde han.. mina ögon började stört gråta och hjärtat bulta i hela kroppen. Han berättade att han hade vart väldigt ledsen och saknade mig. Att bara få höra min röst var underbart. Klart jag kände precis likadant, båda grät så mycket att det var svårt att hålla en konversation. Vi ville båda så gärna bara träffas och få älska varandra. Samtalet slutade med att han bad om ursäkt för att han ringde och gjorde mig ledsen, det var det sista han ville göra. 

Nu har jag bara gråtit och ställer mig själv hundra frågor om hur jag ska göra. 
Jag har verkligen ingen aning! Hela min kropp och själ vill vara med den där underbara människan. Medan jag påminner mig själv varför jag gjorde slut med honom. Jag är så vilse i mina tankar kring vad som är bäst att gör, ska jag stå fast vid mitt beslut eller finns det en chans att jag bara gör det värre för mig när jag målar upp en drömbild om vad jag vill ha eller vad jag behöver i mitt liv?

Finns det någon annan som har/är i samma situation eller har erfarenheter kring detta jobbiga trassel? Eller vill bara säga eran åsikt kring detta..

Jag var 26 år när vi träffades första gången och han 18 år.
Jag är född - 89 och han - 95.

Bästa M