Om föräldraansvar

Bra skrivet! Är lärare och förälder.

Tycker att han har helt rätt i det han skriver. Vi hade kalas för barnen i klassen så sent som i söndags. Ett gäng 7-8 åringar och stundom var det fruktansvärt hur en del betedde sig.
Det stals klubbor, skrik och gormande, arga miner och uppkäftiga svar till oss fyra vuxna som höll i kalaset. Jag är glad att det är ett år till nästa gång och att jag själv inte är lärare idag.

Känner inte alls igen mig. De sjuåringar jag känner är på det stora hela fina och trevliga barn.

Nej, jag känner inte igen mig. Ja, visst finns det barn i varje klass som beter sig illa, men i vår skola är klasserna tillräckligt små för att lärarna ska hinna med att ta tag i just de "besvärliga" barnen. I en liten skola är också lärarna mer medvetna om barnens hemförhållanden. I stället för att fnysa över att ungarna inte får någon uppfostran hemma, så kanske läraren vet om att föräldrarna ligger i skilsmässa, att barnets moster nyss dött eller att det förekommer missbruk i hemmet. Det kan göra stor skillnad i hur läraren hanterar barnet.

Jag växte upp på Östermalm.
Man skulle kunna tro att barnen där är väldigt välartade och fina, men så är inte riktigt fallet. Faktum är att Östermalmsungar är bland de drygaste ungar som någonsin gått i ett par skor. Dessutom är det väldigt vanligt att se Östermalmsungar i fylleceller, efter att de plundrat mammas och pappas barnskåp.
Jag växte upp i detta, tidigt 2000-tal. Så jag vet precis vad jag pratar om.
Många kände att föräldrarna ändå inte bryr sig, då de ändå alltid är iväg på tjänsteresor, nöjesresor, eller bara "bor" på kontoret.
Detta, mig inräknad, var barn som aldrig fick särskilt mycket kärlek hemma. Inga "bullmammor" och "snickrarpappor" där inte.
Men, va fan, man hade ju alltid det senaste, dyraste och var på utlandssemester minst tre gånger om året. Och så den årliga fjällenresan på det. - Fast vad fan betydde det, egentligen.

Jag minns hur jag ofta drömde mig bort i filmer och annat, där det var familjer som var så där bonnigt familjära. Söta dialekter, keps, hängselbyxor och halmstrå i munnen. Bryr sig inte om oviktiga saker. - De lever, de existerar inte bara.

När jag blev lite äldre och skaffade barn, så flyttade jag låååååååångt bort från Östermalm och Stockholm.
Nu bor jag i en liten kommun, som är SÅ trevlig. - Hela kommunen är familjär! Det är SÅ mysigt, folket är SÅ trevliga och barnen och ungdomarna är snälla, rara, trevliga, hjälpsamma, välartade, osv, osv, osv.
Här, där jag bor nu, finns en del bönder, väldigt många barnskötare, förskollärare, lärare, pedagoger, undersköterskor, sjuksköterskor, byggare, murare, målare - ja, ni vet, praktiska yrken. Här jobbar man de timmar man ska, - från inte alltför tidig morgon till en inte alltför sen eftermiddag. Man kör runt i den bilen man fick tag på billigast, åker och campar om somrarna, äter alltid middagar tillsammans med sina respektive familjer - alltså, man bryr sig om det viktiga här i livet, helt enkelt.

Dessutom så är klasserna i skolorna små. Aldrig fler än 15 barn i en klass, fast i de allra flesta klasser är det omkring 10 barn.
Detta tror jag underlättar något enormt. Alla känner alla - lite så.

Jag skulle ALDRIG någonsin bosätta mig i en storstad med barn. Storstadslivet är helt enkelt inte till för barnfamiljer.
Barn behöver lugnet och den friska luften.

Å andra sidan förekom skilsmässor, dödsfall och annat tragiskt också för 20 år sedan. Och då var det ändå lugnare i skolorna. För enskilda barn kan man självklart hitta  helt oskylda förklaringar till varför de beter sig illa, men i det stora hela kan man inte skylla på hemförhållanden. Vi har det bättre nu än för 50 år sedan och är betydligt mer oförskämda, både barn och vuxna. 

"Barnfattigdom" nu är att enda nöjet på jullovet är ett biobesök och "trångboddhet" är att tvingas dela rum med syskon. När farfar var barn på 30-talet handlade det om att faktiskt få kvällsmat öht och att bo fem personer i en tvåa var helt vanligt och normalt i städerna. Ändå såg inte han det som sin rättighet att avbryta lärarens genomgångar eller att just HAN skulle få prata först och mest, alltid.