hur gör jag för att slippa kontakten med min mamma?!

Det är just därför jag måste bryta med honom också om jag bryter med henne. Och det gör så ont..

Håller med om att din pappa behöver hjälp. Om han inte inser det själv så kanske du kan ge honom artiklar eller böcker som han kan läsa. Kanske kan ni tillsammans besöka nån anhöriggrupp till missbrukare. Kanske kan han i alla fall förstå att han inte behöver placera sig mellan er om du vill bryta.

Ok, jag förstår. Så synd.

Du behöver kanske inte bryta med båda på en gång. Gör ett uppehåll i kontakten med henne och vägra prata om henne med din pappa om han vill försöka övertala dig. Säg att det är för jobbigt och om han inte kan låta bli så orkar du inte ha kontakt med honom heller.

Nu ringde hon. Förnekade alltihop. Igen. Bad henne gå på NA-möten om hon ville träffa sina barnbarn. Hon vräker ur sig att det är JAG som måste ha hjälp, att det är MITT fel, att jag ljuger! Alltså vafan, jag oooorkar inte. Jag dör en liten del varje dag, varje gång hon ljuger, går bakom ryggen, kontaktar mig, anklagar mig... Herregud, jag vet inte vart jag ska ta vägen snart

Det här kommer att låta hemskt men det är just pga sådana här situationer som jag är tacksam över att min alkoholiserade pappa dog när jag var 15 år. Jag slipper hantera situationer som din som med största säkerhet hade uppkommit.

Nu hjälper ju inte det dig utan är bara en reflektion från min sida.

Hon förnekar, pga hon har tagit för många imovane, och då kommer man inte ihåg ett skit i vad man sagt eller gjort.

har man även tagit lite alkohol med imovanen, så är det 100% att man inte kommer ihåg nått.
Tips, besök henne och filma henne utan hon vet om det, och sen berätta hur hon var.
Förnekar hon sitt beteende, så är det bara spela upp detta, det är svårt att förneka då.
Gissar på att det är 90%, att hon då kommer säga att du är hemskatt du filmat henne.

Inser du att du gör samma som din pappa? Katten på råttan och råttan på repet...

Dessutom har du bestämt dig i förväg för hur din pappa kommer att reagera. Men även om han SKULLE ringa dig o beklaga sig har du faktiskt möjligheten att sätta stopp! Säg att jag orkar inte lyssna på hur jobbigt det är för dig med mamma, det får du ta med en terapeut eller nåt. Du behöver helt enkelt inte ta på dig din pappas jobbiga känslor.

Det bara lyser medberoende om det här, gäller både dig o din pappa.

Här kommer några handfasta råd:

Blockera din mammas mobilnummer så hon inte kan kontakta dig på den vägen om ni har hemtelefonnummer så byter du det numret och gör det till hemligt nummer.

Tala om detta för din pappa.

Berätta också att du gärna vill ha kvar kontakten med honom även fast du nu klipper banden med din mamma och att du inte vill höra om hennes göranden och låtanden i framtiden.

Berätta för honom vilken bra pappa han är och vilken bra morfar han är till dina barn och att han är viktig för er men att du nu måste skydda dina barn.

Sedan är det upp till honom om banden mellan er klipps eller inte.

Lycka till!

Om han får detta nummer, och med tanke på TS sagt.
Så kommer mamman ha detta nummer direkt.

Prata av dig med din pappa om det, precis som han pratar av sig med dig:)
Använda eller användas, det är frågan.

Tycker du ska rikta ilskan mot honom som sviker dej lite när han börjar pratar om att du ska ge HENNE en chans. Men förstår att det är rädslan som hindrar dig.

Allt vändes upp och ner igår. 
Hon fortsatte ringa och terrorisera pappa så tillslut försvann han. Fanns ingenstans, svarade inte i telefonen, var inte hemma och inte hos någon vän. 

När tolv timmar gått utan att han hörts av eller synts till så for min make ut och letade honom. Ingenstans fanns han. Tillsut ringde min make min mamma och frågade om hon visste något. Men nej, han skulle ha skjutsat henne kl 13 men dök aldrig upp och hon var nu jättebedrövad över att vara tvungen att ha tagit bussen.. Maken frågade henne om hon hört något öht och det hade hon gjort. Hon hade fått ett meddelande som löd: Nu orkar jag inget mer, nu försvinner jag. 

Men hon reagerade ju inte alls såklart på det mer än att hon blev hysterisk över att behöva ta bussen. Efter 14 timmar kontaktade vi polisen. Dom spårade hans telefon och den befann sig långt, långt bort. I ett annat land (ja ett grannland) 
Skrev till pappa att jag visste om vart han var och att han måste höra av sig NU. 

Han ringde. Berättade att han var så nere på botten att han åkt över till det landet för att avsluta sitt liv. Men ångrade sig i sista stund när han tänkte på mig och barnbarnen. 

Så.. Ja.. Vet inte riktigt när han kommer hem igen men det har gått alldeles för långt! En människa med ett missbruk kan fan inte få så mycket inflytande över en hel familj! Jag vet inte hur jag ska stötta pappa eller hjälpa honom nu.. Jag vet inte vad jag ska göra längre.. 

Pappan skulle behöva en riktig psykiatrikerkontakt o antidepressiva gissningsvis. O skit i mamma just nu.

Och jo en missbrukare KAN få så mycket inflytande över en familj - om dom tillåter det! Så vad du kan göra nu är att tvinga honom till en psykiater eller psykolog, det är allt tror jag. Läs gärna mina inlägg också.

Jag jagar med ljus och lykta för att få tag i "våran" psykiatriker. Samma som vi haft när det gäller hur vi ska hantera mamma. Men hon är på semester tydligen.

Mamma har jag inte hört av sedan i torsdags och pappa har inte heller pratat med henne. Hon tror att han inte ens kommit hem än.. Han flyr sina problem genom att isolera sig hemma så hon inte vet om att han är i stan. 

Vad det gäller dina andra inlägg så pratar jag med honom. Varje dag. Men jag kan inte hjälpa honom mer, allt jag säger låter bra för stunden tycker han och sen så återgår han till sitt mönster. Dvs hjälpa mamma, ställa upp, möjliggöra missbruket. Förmodligen för att hon är så manipulativ. 

Anledningen till att jag bestämmer i förväg hur alla ska reagera är att jag varit i denna situation i över 20 år och alla reagerar likadant nu som då. Inga undantag. Det var dock första gången som pappa skulle ta sitt liv. 

Men hjälp honom inte mer då; ställ inga frågor, lyssna inte, för inte mamma på tal öht. Som det är nu verkar det som att du överöser honom med "råd" om hur han ska göra, vilket är lönlöst dels därför att det inte alls förändrar något o dels för att det tär på dig.

Du behöver inte bryta med din pappa, det går nog att ha kvar kontakten men tycker du ska säga att vi kan göra och prata om vad som helst utom det här med mamma. Har du verkligen totalklippt med henne någon gång, mer än bara några veckor typ? Om du inte har det så kan du ju inte veta hur han reagerar.

Det här med att ni varit i samtal om det här med medberoende, har det varit med psykolog också? Om eran psykiater dröjer med att komma hem tycker jag nog ni ska gå till nån annan, eftersom det verkar akut med pappa. Gå tillsammans nästa gång och prata om att pappa nog behöver bättre verktyg för att kunna hantera det här. T ex vad göra istället för att svara när hon ringt 36 ggr, vad hindrar honom att stänga av mobilen eller låta bli att svara öht?

Fast viktigast av allt är nog att pappa behöver komma fram till om han verkligen är beredd att försöka, o VILL komma loss från det här.

En liten uppdatering då: 

Fick ett sms av min mamma igår där hon skrev att hon skulle på sitt första möte hos en beroendeterapeut eller vad det heter på måndag. 
Hon erkände äntligen och skrev att hon skulle göra allt i sin makt nu för att bli fri. 
Ett steg på vägen alltså men jag vill fortfarande inte ha kontakt eller ens svara på det innan jag får se resultat. Går inte på hennes lögner och tomma löften längre. 

Angående psykiatriken så fick jag tag på henne igår. Hon hade också pratat med mamma och bekräftade att hon tagit kontakt med beroendeterapeuten. 
Jag och pappa fick även en tid där så vi kan få komma och prata med henne och få dom rätta verktygen för att hantera situationen.