Jag börjar med att be om ursäkt för min frånvaro, mobil-FL har buggat så att jag har inte kunnat svara i tråden, det var sån fördröjning i allt jag skrev. Nu har jag tillgång till dator och ska svara 
Anonym (Cx) skrev 2015-01-31 17:53:34 följande:
[quote=74774386][quote-nick]Anonym (Drömmen som dog) skrev 2015-01-30 22:03:04 följande:[/quote-nick]
Va? Min sambo är på inget vis ny i mitt barns liv, de har känt varandra i över 5 år. Diskussionen om barn oss emellan är någorlunda ny däremot.
[/
Så du var inte snabbt att ta in honom inrett liv när ni träffades? Låter som så i din TS...
Vår kärlek flammade upp på nytt inom 6 månader från skilsmässan, ja. Vi dejtade ett tag innan vi blev ett par. Efter att vi blev ett par så tog det ca 2 månader innan vi gick ut offentligt, det kändes känsligt iom närheten till skilsmässan, och att vi känt varandra så länge. Vi ville inte såra någon. Under denna tid så träffades han och mitt barn flera gånger, men då på samma vis som vi träffade andra kompisar. De hade ju även träffats på det viset innan, om än inte lika ofta. De kom bra överens och slutligen efter att min pojkvän varit här väldigt ofta, så berättade jag för mitt barn att jag tyckter väldigt mycket om xxx, och frågade om det var OK för mitt barn att jag kramades med xxx. Mitt barn tittade på mig som om jag var dum och sa ja.
Vi har även frågat barnet om det var OK innan han sov över, och de första gångerna blev det nej, och då åkte han hem till sig och sov. Det tog inte länge innan barnet istället blev fundersamt och oroligt när han inte sov hos oss. Den processen, från att jag berättade, tills han sov över medans barnet var här, tog ungefär en sommar. Just den sommaren var inte pappan tillgänglig, så jag hade barnet hela tiden, utom när han någon gång var hos sina mor/farföräldrar. Det var efter en gemensam resa i slutet av sommaren, då enda alternativet var att vi alla sov i samma rum, som det blev en självklarhet att min pojkvän var hos oss. Det tog dock ett år till innan vi
beslutade oss för att bli en familj och flytta ihop, och sedan ännu ett tag att hitta en gemensam bostad. i rätt område, som passade oss alla.
Vi har hållit min sons bästa i första rummet igenom allt detta, pga hans problematik, för att det är viktigt för mig att han mår bra.
Anonym (***) skrev 2015-01-31 15:41:45 följande:
Men om sonen känner henne efter 4 månader, så spelar det ju ingen roll när hon blir gravid. En graviditet varar ju i 9 månader, så det finns ju gott om tid.
Jovisst, min upprördhet i den frågan grundar sig ju i oansvaret att binda min son till en människa han inte kände. Tänk om de verkligen inte kom överens, tänk om de hatade varandra? Det kune ju ingen veta då, eftersom de knappt hade träffats när hon blev gravid.
Anonym (livet ändras) skrev 2015-01-30 23:17:47 följande:
Livet förändras och med det även ens livsval. Det man ville under en period i livet kan mycket väl ändras med tiden. Jag skulle inte ha några barn. Sen träffade jag mitt livs kärlek och idag har vi fyra barn. Jag tror inte min man heller hade tänkt ha fyra barn, men nu har vi det.
Så sant så. Jag trodde ju att jag skulle leva livet ut med min exman. Det var en stor sorg att inse att känslorna hade dött, och att han hade förändrats till en helt annan person än den jag gifte mig med. Inte nödvändigtvis en sämre person, men annorlunda, och inte längre en person som intresserade eller stimulerade mig det minsta.
---------------------------------------------------------------------
Jag har haft ett lite mer seriöst samtal med min sambo, angående just detta med barn. Jag har förtydligat att jag vill inte att han säger "kanske sen" i barnfrågan, för att få mig att må bättre, utan att det är bättre för mig att helt säkert veta om han inte vill. Han bad om uppskov för att få känna efter, och ska svara innan februari är slut. Jag har ett barn som jag älskar, och även om mitt hjärta vill ha fler barn, så förstår min hjärna att vara nöjd med vad den fått.
Att exet "får" min dröm har ju även fler aspekter än bara barn. Han ska nu köpa hus åt sin nya (tänker inte säga dem, eftersom han enligt sig själv gärna skulle bo kvar i lägenheten där det är så låg och bra hyra), och husen de tittat på är lite "drömhus", dvs hus som vi pratade om när vi ännu var gifta. Nu menar jag inte hus som är till salu på marknaden, men förvånansvärt många är beredda att sälja sitt hus om de får rätt prisförslag. Han pratade även om att de funderade på at bygga, och undrade om jag kunde skicka honom "husmappen" (Jag har alltså kvar de husskisser vi tittade på då, detta är fullt normalt för mig, jag slänger väldigt sällan något som kan vara till nytta någon gång) och givetvis föll hans nya för mitt absoluta drömhus bland dem.
Jag och min sambo bor i ett hus där vi alla tre trivs, och det finns utrymme för eventuella framtida barn om man bygger om rummen och flyttar lite väggar, men det är inget drömhus. Vi tittade lite snabbt på några, men det fanns inga ekonomiska möjligheter för det på två medelinkomster.
Så visst är det lite avundsjuka över att han ger någon annan allt det han en gång lovade mig, det gör ont. Med lite distans och samtal med nära vänner så kan jag nu hantera detta, men det är en tagg som sticker, att varför dög inte jag till att få detta?
