Ska det vara såhär?

Hallå¨där!

Nu kommer jag skriva om hur våran familj har det, tackar varmt nej till er som ska komma in med en hand och säga att jag är jätte hemsk och elak, för det är jag inte..långt ifrån..

familjen består av mig, min sambo våran gemensamma dotter på 2 år och sambons dotter på 5 år som bor hos oss varannan vecka.

bonusdottern var helt underbar, snäll, mysig och genomgo fram till att våran gemensamma dotter föddes. Efter att lillen kom så var det som en ren förvandling av den stora.

Bonus bor hos oss varannan vecka och när hon kommer hit så skriker hon efter sin mamma, hela kvällen och det går inte att få tyst på henne. sen är det så varje dag, flertalet gånger och ingenting hjälper. Hon har sagt flera gånger att hon vill att lillasyster ska dö, att hon vill att jag ska försvinna. (Våran familj har gått igenom några dödsfall, så den stora vet att dör man kommer man inte tillbaka)

Den stora tjejen har hamnat i regression och har varit där sen lillis föddes. Hon pratar bebisspråk, vill inte gå själv, kissar på sig minst en gång om dagen och total vägrar att ens försöka lära sig något nytt. (Dem på dagis har reagerat och jobbar väldigt mycket med det där)

Hon slår ofta den lilla och får den lilla att göra saker som ex springa ut på vägen ( Hon kan robba åt sig hennes snutte och slänga ut den i vägen, (Händer så fort man vänder bort huvudet) Både jag och sambon har sett och hört det flertalet gånger. Den lilla får aldrig röra någonting här hemma utan att fråga storasyster först, den stora skriker och skrämmer den lilla så fort hon rör något, den lilla slutar prata och blir helt likgiltig varannan vecka när storasyster är här och när hon sedan åker hem så smyger den lilla här hemma för att kolla så att storasyster inte ser att hon rör någon leksak, som ändå är hennes egna. Kan tillägga att den lilla kan bråka hon med, det är inte bara storasyrran.

Vi har haft problem med raseriutbrott på den stora, där hon slänger glas, mat, skriker och gapar när hon inte får som hon vill eller om hon inte får bestämma.Den stora kan vara på sitt rum i 2-3 timmar och bara skrika massa fula saker om hon ex inte får titta på mumintrollet på tv:n. vi har pratat med hennes mamma, men hon tycker att hon har ett helt vanligt beteende som 5 åring. (Hon har själv varit med och sett hur hon är här hemma)
Jag vet inte... är det ett normalt beteende? Jag har ju bara en 2 åring, men har aldrig sett andra 5 åringar bete sig på det viset...

Sambons och mitt förhållande slits väldigt mycket, då jag tycker att vi tex ska dra in att hon inte ska få leka med någon speciell leksak som är favoriten medans sambon inte tycker att man ska "straffa" barnen utan att dem får lära sig genom att bli tillsagda.

Inte nog med att barnen bråkar, min sambo är inne i en depression och har både Asperger och även en släng av lätt schizofreni så får sköta allt här hemma, så känner att min ork håller på att ta slut.

Finns det något som jag/vi kan göra eller är det såhär när man har barn?

ber om ursäkt för den långa texten men hoppas att ni orkar läsa det..

Kram

zeppelinmamma

Äldre 3 Jan 10:31

#1

Hej du. Jag har själv levt med en schizofren man. Bara det var skitjobbigt så jag förstår att du är trött.

Storasyster utövar nu, enligt mig, känslor av kontroll. Jag skulle gissa att hon försöker skapa mening och hitta sin plats i den nya familjesituationen. Hon känner sig maktlös och vill hävda sin rätt och återta sin plats.

En lösning skulle kunna vara att ge henne en roll och uppgift i familjen. Hon är fem år och vill kanske hjälpa till med maten. Något som bara hon får göra men inte lillasyster. Skapa något tillsammans med stora som bara är ert. Bilda ett band med henne och få henne att känna sig värdefull. Visa att hon är en viktig del i er familj. Och prata också med henne om det. Säg vad du känner och fråga vad hon känner.

Jumbii

Äldre 3 Jan 10:53

#2

Jo, man är ganska slut efter att ha haft det såhär i 2 års tid.

Jo, jag har tänkt så själv, så jag har erbjudit henne att hjälpa till med mat, städning, följa med och handla mm, men ingenting vill hon göra. Jag har försökt att ha egentid med henne, likaså hennes pappa. Hon har fått välja själv mellan ex badhuset, lekland och dyl. Har hon då valt badhuset och vi kommer dit, så vill hon åka till leklandet istället. Vi har då försökt med både..1, försökt förklara för henne att det var detta hon valde och att vi nu gör det..2, åkt därifrån och åkt till leklandet, men det är ändå inte bra utan hon skriker och gapar och får såna där raseriutbrott.

När vi/jag har pratat om att hon är viktig och behövs och sådär så är svaret alltid : "Jag vill inte vara med er, jag hatar er" och så tittar hon på en med en blick som gör så ont i en. frågar jag då varför så säger hon " För jag får inte den leksaken av er, eller jag får inte hoppa i eran säng" stora bekymmer för en liten och små bekymmer för mig om du förstår hur jag menar.

Hennes mamma köper saker till henne varje gång dem är i affären just för att hon inte orkar höra skriket ifrån henne eller för att hon inte orkar med raseriutbrotten som hon får.. så det handlar nog lite om bortskämdhet också, vilket vi har svårt att bryta då hennes mamma vägrar att förstå att det blir jobbigare sen. och så kanske man tycker "Ja men köp den där leksaken till henne så slipper ni bråken"
Det är heller inte så lätt, för när hon har fått något som hon vill ha, så är det inte bra ändå,

Jag har försökt pratat med henne om hur hon känner när vi blir arga för att hon inte lyssnar. (Har i bakhuvudet att hennes pappa har asperger och att det är ärftligt)

Hon säger då att hon tycker det är jobbigt att lyssna, att hon har svårt för det.

Hennes pappa och jag vill gå iväg och prata med någon, för hon tycker själv att det är jobbigt, men eftersom hennes mamma tycker att det är helt okej på det viset hon är så kommer vi inte längre eftersom båda föräldrarnas godkännande måste vara klart ( I alla fall i våran kommun)

Alexi

Äldre 3 Jan 11:09

#3

Men vadå, ni kan väl ändå söka hjälp för er som föräldrar utan att barnet är med. Bup har väl föräldrastöd osv.

Jumbii

Äldre 3 Jan 11:40

#4

Jag har varit i kontakt med familjerådgivningen, blev skickad till BUP och träffade en kvinna där, som sa att hon gärna såg att dottern var med.

Jag har pratat med dem om situationen och dem har hjälpt oss med en del tips, mer kan dem inte göra eftersom dottern inte kan vara med.

Ska det vara såhär?

INNEHÅLL