Vad avgör hur ett barn blir?

Man får ju inte glömma arvet. Hur barnet blir är ju alltid en kombination av arv och miljö. Så man kan ju inte stirra sig blind på enbart uppfostran, materiella behov, kompisar, skolan etc. Barn är fortfarande unika individer.

Dessutom ska man inte luras av ytan. Ett barn som far runt som ett torrt skinn och  "ställer till" kan mycket väl vara tryggt och harmoniskt inuti. Precis som ett barn som verkar väldigt lugnt, väluppfostrat och som gör allt man säger kanske är väldigt trasig inuti och helt utan självkänsla.

Men sen tror jag att det barn som bemöts med kärlek, respekt och som får "göra själv" och inte får allt serverat har goda förutsättningar att bli trygg och trevlig.

Hmm...vet inte om jag egentligen svarade på din trådstart...blev kanske mest rörigt..?

Huvudsakligen arv skulle jag säga, om man utgår från det du skriver i TS. Med tre exceptionellt olika barn, som vuxit upp i samma miljö med samma föräldrar så är jag övertygad om att arvet avgörande. Hur jag bemöter varje enskilt barn som förälder är viktigt utifrån just det enskilda barnets premisser vad gäller arv, men det går liksom inte att jämföra barn emellan......om du förstår vad jag menar. 

Läste en intressant artikel i Föräldrar och barn på det här temat. "Fem saker som gör ens barn tryggt", av en professor i psykologi:

Att vara en bra förälder är att:

Se saker ur barnets perspektiv (försöka förstå varför barnet gör eller vill något)

Var tydlig men snäll, väldigt snäll (fundera över hur och när vi sätter gränser osv, tolka barnets ageranden som välvilja - inte som trots, och vara snäll när det sker olyckor)

Sätt ord på barnets känslor (barn behöver hjälp att förstå sina känslor och hantera dem)

Ha roligt tillsammans (föräldrar behöver känna och förstå hur viktiga de är för sin barn, att de inte är utbytbara, det är viktigt att ha roligt tillsammans och förmedla det)

Fixa det som blir fel (alla föräldrar gör misstag men det är viktigt att fånga upp det som blivit fel och försöka göra något åt det)

Ni skriver att arvet är väldigt avgörande. Så om jag förstår er rätt så är stora delar av barnets personlighet och därmed framtid bestämd när det föds? Men kan inte uppfostran "slipa av" mycket av kanter i en personlighet? Eller går sånt inte att uppfostra/träna eller är det svårt? Vissa har ju en väldigt trevlig personlighet, som liksom funkar i alla lägen och alla kretsar. Vilket ju är ganska avundsvärt för andra.

Sen tänker jag att barnet som far omkring som Natlucien beskriver, det är förmodligen ganska litet fortfarande. Är det en tonåring som far runt och ställer till, då är det ju mer uppseendeväckande än om en femåring gör det.

Jag skriver ju bara vad jag tror. Men jag tror att barnet föds med sin personlighet, ja. Sen kan man ju naturligtvis förvalta den personligheten på olika sätt. Ungefär som ett råmaterial som kan bearbetas på olika sätt. Det kan aldrig bli något annat, men kan ju förbättras eller försämras beroende på hur det behandlas.

Sedan tror jag barn formas mycket av att ha syskon. Barn som får syskon tidigare än 6-7-8 år någonstans lär sig träta med sina syskon och blir tuffare som individer då de är vana vid att kämpa för sin rätt, argumentera för sin sak och inte alltid få vägen sopad av föräldrarna och även lär sig stå tillbaka till någon annans förmån. Konflikterna blir också mer på lika villkor, så personligheten slipas av något.

I skolan märks det ganska ofta när eleven har varit ensambarn länge. Genom att mestadels umgås med vuxna blir språket mer lillgammalt, de får svårare att ta motgångar då de är vana vid att allt är så smidigt och att mamma eller pappa alltid har tid att finnas tillhands. Frågan är hur mammas och pappas prinsessa får det när inte föräldrarna står och applåderar allting vid sidan av.

Sedan har människor olika behov av att vara i sociala sammanhang/ensamhet. Jag umgås gärna med andra människor, men avskyr att mingla med okända människor, ibland hoppar det väl ut lite grodor också. De första åtta åren var jag ensambarn och har idag sporadisk kontakt med min bror. Sambons familj med 6 syskon är betydligt mer sociala.

Jag är ju inte bara ute efter vetenskapen, jag gillar att höra vad ni tror.

Din tolkning låter rimlig. Men innebär ju också att många kanske inte ska ta så stor cred för sina barns utveckling som de gör...?