Pappan prioriterar ALDRIG barnet!

Jag och exet har ett barn tillsammans. Barnet är fyra år.
Exet har träffat en ny som bor cirka 70 mil bort. So far, so good. MEN... Problemet är att exet, pappan till barnet, numera ALDRIG prioriterar barnet framför sig själv och sin flickvän.

Ett exempel är att han ställde in sin helg med barnet, för att åka till tjejen.
Nästa helg han ska träffa barnet så har han blivit ivägskickad på jobb. Han blir borta på jobb i tre veckor.
Nu har det alltså gått fem veckor utan att han träffat barnet.
Helgen som kommer efter att han kommer hem från jobb så är det egentligen "min" helg, men jag säger till pappan att det är okej för mig om han vill ta barnet den helgen, iom att det var så länge sedan de sågs. Han säger då att han måste vila upp sig i några dagar efter jobbet.
Nästa helg som kommer är hans helg enligt "schemat". Den helgen väljer han att spendera 70 mil bort, med sin nya tjej.
Nu har det gått sju veckor sedan de sågs (barnet är van vid att de går max två veckor). Jag frågade om han kunde komma någon dag mitt i veckan bara, eftersom att det gått så lång tid, men nej då hade han annat att pyssla med.
Det hela slutade med att sonen ÄNTLIGEN fick träffa sin pappa - efter totalt ELVA veckor!

NU till ett nuvarande problem.
Vi ska ha möte på förskolan ang. några händelser där barnet blivit utsatt för mobbing och "lättare" våld (blivit knuffad, dragen i, sutten på, skriken på rakt i örat, blivit av med kläder som gömts, fått sina teckningar sönderrivna, osv).
Jag berättade för pappan om att vi fått tid för möte och när det var och så. Jag frågar om han kan komma och ta del av mötet. Han säger då att han KANSKE kan, det beror på vad han gör (han har alltså ännu inte planerat någon för den specifika dagen).
Jag sa då att om han blir ivägskickad på jobb så förstår jag att han inte kan komma, och sa att "om du INTE är på jobb så kan vi väl planera för att vi båda går på mötet?". Han säger då att han inte kan bestämma något.
Vi diskuterade fram och tillbaka (orkar inte skriva allt i detalj) men till slut säger jag "jaja, men det vore ju bra att veta om jag kan planera in dig i mötet eller ej, och isf informera om att vi båda kommer att delta på mötet", han säger då "planera för att jag INTE kommer, så får vi se".
Jag säger då att det kanske är bättre att planera in en annan tid istället, men han säger då att han aldrig kan veta vad han har för planer så långt fram i tiden (detta handlar om ett möte som är tänkt att äga rum i början av nästa år).

VAD ska jag göra!?
Jag blir sårad å mitt barns vägnar, att pappan totalt skiter i barnet.
Samtidigt så vore det grymt skönt att ha med pappan på mötet, så att jag slipper sitta där ensam med all personal som ska vara med.
Jag är dessutom en sån som lätt går med på vad folk kommer med förslag. Är det dessutom tre personer som säger samma sak, så slutar det alltid med att jag bara "går med" på allt.
Pappan är av en annan natur, han kräver mer och ger sig inte förns saker och ting blir som han vill.
Han vore alltså väldigt bra att ha med på mötet.

Vill väl egentligen bara skriva av mig. Kanske få lite synpunkter.