Selektiv ätstörning

Skönt med vitaminerna, det gör nog enorm skillnad! Min kan ta d-vitamindroppar om man lurar in dem i maten men inget annat. Han är också sällan sjuk och har mycket energi konstigt nog.

Folke Bernadottehemmet har kanske någon information på sin hemsida. Dit kan man också bli remitterad för att få hjälp med ätproblem.

Hej

Har också ventilerat samma problem ang min dotter här på FL.
Hon är idag 11 år och problemen kvarstår. Nu är hon så stor att man tycker att det borde gå att resonera fram en lösning med henne. Jag har under många år blivit otroligt frustrerad över detta då hon dessutom är näst intill underviktig till sin längd, men har nu senaste året resignerat, och slutat försöka förstå och därmed slutat tjata, vilket har gett oss en bättre relation.
Hon får specialkost på skolan och växer så det knakar på längden, trots enligt mig, minimalt näringsintag, hon är dessutom kärnfrisk.

Det största bekymret i dagsläget är just att äta ute, eller när hon ska äta hos kompisar, eller när vi reser utomlands. Senaste resan för 2 år sen, då vi var borta i 1 månad, blev en skräckresa med ett barn som till slut bara bestod av skinn och ben. Det kommer vi inte göra om.
jag hoppas att hon när hon har blivit äldre själv försöker ta tag i detta genom kbt eller liknande då problemet begränsar henne lite för mycket.

Tufft vi har haft en lättare utveckling med sonen 10 som till en början kräktes innan maten för att slippa sätta sig vid matbordet. (Ingen kräver ju att en som just kräkts ska äta). Nu har vi det bättre. Han gillar rent kött (nöt kyckling fläsk fisk ) och en bra hamburgare. Vi har i Florida tre veckor förra sommaren. Ris pommes och pasta. Kan även äta en taco om han slipper de flesta tillbehören. Dock älskar han kryddor gärna chili och så. Det är skönt.

Hej,

Vi har precis fått diagnosen SED på vår annars helfriska 8-åring. Det har varit en mardröm att hantera detta, men nu har vi just fått komma till en bra psykolog och det känns så skönt. Det är inte via BUP utan via vårdcentralen på remiss från skolsköterskan.

Alla värden är bra och sonen växer så det knakar på längden, men han smalnar av mer och mer. Jag har förstått att detta inte är något man blir frisk ifrån, utan det handlar om att lära sig och inte minst omgivningen att hantera det. Det där med omgivningen är såååå svårt, alla klagar och gnäller och vi måste nu lägga mycket tid på utbildning.

Det kan bli bättre, men man ska inte hoppas på för stora framgångar. Nu har vi fokus på att inte tjata utan få till en trevlig stund vid matbordet för alla. Vi pratar mycket kring hur vi ska kunna göra det lättare, när han ska till en kompis så skickar vi med mellis och matlåda om tex lunch ska ätas där. Det är bökigt och vissa dagar vet vi varken in eller ut. Man blir ju så orolig... När han kommer hem efter en hel dag i skola och fritids och har druckit två glas vatten på hela dagen, så är han så hungrig att han gråter och då blir det ett vansinnesutbrott av ilska innan han fått i sig mat. Det är hemskt att bevittna. Han har fått specialkost i skolan nu, så det ska förhoppningsvis bli bättre. Men det finns bara tre rätter som fungerar i skolan, tacos, hamburgare och pannkakor. Skolan serverar oftast pannkakor då det är billigast och de andra eleverna blir minst avundsjuka av det. Vi får ta en strid med rektor ang matkostnaderna. Hemma äter han bara tacos, en sorts yoghurt, en sorts flingor, oboy, vitt roströd, Chicken McNuggets ibland, kebabkött med bröd ibland. Det är allt, plus godis och chips, men det vill vi inte severa mer till helgen. Ingen frukt och inga grönsaker, kött och fisk går bort. Potatis och pasta är no no. Så det finns inte så mycket annat att göra än att servera tacos sju dagar i veckan.

Jag hoppas på att vi ska hitta en linje som gör att livet fungerar. Så att sonen kan åka med på skolresor, idrottsläger och semester utan att känna panik.

Stor kram till dig och kämpa på! Jag förstår vad du går igenom.

Jag har en 6-åring som har en väldigt begränsad repertoar när det gäller mat.

Sonen växer ok. Han ligger på medel vad som gäller längden även om han halkar efter när det gäller vikten. Det blir bara riktigt jobbigt när det skulle vara trevligt med lite marginaler som vid maginfluensa. Han tacklar av så fort!

Vad vi kör med i vår familj är att vi har lovat sonen att vi inte kommer att tvinga honom att äta någonting och att han aldrig ska behöva oroa sig för att tvingas att gå hungrig. Å andra sidan så lagar jag ingen specialmat, men sonen har alltid tillgång till sin back-up mat (babygröt: något som han kan äta utan problem, är hyfsat näringsrikt, ganska tråkigt och som han kan fixa själv). Jag lagar den maten som vi övriga i familjen gillar och vi testar nya rätter nästan varje vecka, alltså ingen barnmat. Givetvis finns även sådan mat som sonen kan äta med i rotationen och han får vara med och planera och vara involverad i matlagningsbeslut liksom vi andra. Jag försöker också att göra maten jag ändå lagar lättare för honom att acceptera genom att tex inte blanda ihop saker som kan serveras separat och om han skulle ha vågat sig på att prova något nytt så försöker jag att servera det igen fort som sören flera gånger för att etablera det. Fokus vid bordet ligger just nu på bordskick och att ha en trevlig samvaro (för alla - även föräldrar).

Vi jobbar med att utvidga hans repertoar med acceptabla rätter, men det går långsamt och vi har tyvärr länge haft rent motsatt resultat med att han har uteslutit fler råvaror än vad vi har kunnat införliva under de senaste åren.
Dagar som han känner sig redo så utmanar vi honom att försöka lukta på ny mat, titta på den, röra vid den, ha den på tallriken, slicka på den, hålla den i munnen, tugga på den (spotta är helt ok, vi jobbar hela tiden med att fa sonen att känna sig i kontroll över situationen), äta en tugga (storlek riskorn och sedan större efter hand). Bara senaste månaden har han faktiskt ätit både ris och pärl-couscous (YES!!), de är ju inte chockerande stor skillnad mellan detta och den pasta han tidigare ätit. Inte näringsmässigt i alla fall, men för sonen är det ett framsteg att ta till sig något nytt så vi firar på. 

Ett av felen vi gjorde var att jag inte insåg att han inte kunde känna skillnad på mättnad och att han mådde illa så han åt sig proppmätt på något, mådde dåligt och ville sedan aldrig äta det igen. Hade jag insett det tidigare!! Man kan riktigt se på hans ansikte när han på ett ögonblick går från att njuta av maten till att nästan äcklas av den.

Jag hoppas att du får många bra tips i din tråd som vi kan använda med!

Jag skrev visst just en uppsats, men glömde bort en grej ändå. När vi var ute och reste så var det faktiskt en väldigt positiv upplevelse för sonen. Vi hade med oss ovan nämnda baby gröt som trygghet, men släppte lös honom på bufféer och liknande. Han kunde hitta saker som han kunde äta (även om han typ åt bananer och pasta och pannkakor) och han klarade av att hantera matsituationerna. Hans självförtroende växte helt klart med det. 

Kika in här om ni har Facebook!
Vi är ett gäng föräldrar med barn som har SÄ <3

www.facebook.com/groups/1524763657775433

Underbart att hörs. Att leva med dessa barn är helt klart ett tufft jobb och när de väl äter är (särskilt något nytt eller med njutning) börjar man nästan grina av lycka. Så skönt att höra fler mer ordentliga problem och inte bara vanlig "matvägran" de gjorde dottern. Vilket larv det var i jämförelse.

Lycka till alla. Vi har problem kvar men han verkar tackla den mycket själv. Har inget problem att gå hem till kompisar och så.

Har en bonusdotter som har autismliknande tllstånd + adhd som sedan 6-års ålder inte har kunnat äta blåa saker (hon är 18 år idag). Hon kan inte heller äta på blå tallrik eller dricka ur ett blått glas t ex. Undrer några år var det extremt och spred sig till att inte kunna sitta i en blå soffa, ha blåa kläder osv. Men nu har det blivit mycket bättre och gäller bara sådant man äter.

Har även en dotter som är 7 år som äter väldigt begränsat. Svårt med såser, kladdiga konsistenser osv. Hon börjar hulka direkt om hon smakar nåt hon inte gillar. Vi försöker att inte göra någon grej av det. Erbjuder och uppmuntrar alltid att smakar men tvingar aldrig. Hennes ätande har blivit mer varierat det senaste året och det känns bra!

Jag är en 18årig tjej som har selektiv ätstörning och har haft det hela livet. 
Precis som en del skriver så är varumärkena väldigt viktiga, och man äter liknande saker så som pomfritt, pasta, vitt bröd, oboy och enkla rätter såsom köttbullar, pannkakor, korv osv. Absolut inga såser eller ihop rörd mat. Det jobbigaste är att bli bortbjuden då man inte vet maten, och att äta hos vänner och resturanger. 

Jag har genom åren inte utvecklats något speciellt, kan nästan säga att jag blivit en aning sämre. Däremot lider jag inte av underviktighet utan är 173 cm lång och väger cirka 68kg. Många barn är tunna men ni borde inte oroa er allt för mycket, utan servera barnen det dem tycker om och uppmuntra dem till att själva utforska och prova ny mat. Det värsta man kan göra är att tvinga barnen vilket sätter sina spår.

Även hemska upplevelser utav en mat kan gör att man slutar äta. T.ex. så åt jag under en tid ost på mackan men spydde sedan av osten då den var äcklig och har sen dess inte ätit ost. Under mitt sista år på dagis hade jag en engagerad lärare som fick mig att börja äta soppa, såser, pizza och liknande.. men när jag sedan började skolan försämrades det. Har läst att en med selektiv ätstörning aldrig kommer att bli "normal", men det handlar mer om personlig utveckling och så länge man själv mår bra spelar det ingen roll

Under åren har jag fått ta emot mycket kränkningar och fula ord av människor i skolan och vänner som kallat mig för det ena och det andra. Vilket självklart sårar och era barn kommer troligtvis också få höra det. Jag har sedan högstadiet slutat äta skolmaten och enbart ätit när det varit pannkakor, ris och vit pasta. 

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!! Det betyder jättemycket. Hade du velat att någon hade hjälpt dig mer som barn så att du kunde ha en mer "normal" relation till mat? Eftersom du inte har problem med hälsan eller vikten så skulle det vara mest för din egen skull, eller? Jag menar förstås inte med tvång, men med hårt arbete och tid? Hade det varit värt det för dig? Är det något du nu som (ung) vuxen vill göra? Och i så fall hur (eller hur skulle du inte vilja göra det)? Ett steg längre: om du skulle få ett barn med liknande problematik hur skulle du bemöta det?

Sorry, tusen frågor! Känn inte att du behöver svara på alla!

Sofietea123: tusen tack för att du delar med dig, av hur det varit och är för dig. Just det du berättar om hån och ifrågasättande från omgivningen är det jag numera är mest orolig för när det gäller min dotter som snart är 12 år. Hon har tillräckligt lågt självförtroende som det är. Turs nog får hon special mat på skolan och där är det inget konstigt. Jag har läst att kbt kan hjälpa en att åtminstone öka på reportoaren av mat. Är det något du test eller funderar på att testa?

Jag ramlade över denna tråden nu 2 år senare och känner att jag vill svara trots allt.

Det gjorde stor skillnad för mig när jag fann denna diagnos och att få kunna sätta ett namn på mitt problem. Från att alltid ha sagt att jag har ett matproblem vilket blivit ifrågasatt från omgivningen till att kunna säga att jag har en ätstörning. Det ger en stor lättnad, då omgivningen inte vågar ifrågasätta eller uttala sig nedlåtande då man nämner ätstörning. Var inte rätt att använda ordet ätstörning även om det har en dålig klang till det. Jag hoppas att mer kunskap och erfarenheter delas och att det börjar pratas mer om denna sjukdom.

Jag har blivit så mycket bättre i min sjukdom och med att våga testa ny mat. Det som hände var att jag efter gymnasiet flyttade utomlands och bara sådär för första gången kände jag mig öppen till att testa nya maträtter och kunna äta mat med såser på. Kanske var det att komma till en ny miljö och omgivning som påverkade mig positivt.

Jag tror aldrig att jag under mitt liv kommer att ha samma synsätt eller förhållande till mat som de flesta men det är ett stort framsteg för mig att ha kommit så långt som jag gjort idag. Från att som barn ha haft panik för att äta middag hos mormor till att bo utomlands i två olika länder med andra matkulturer.

Jag vet inte huruvida det hade varit om jag fått mer hjälp under barndomen, denna diagnos och kunskap fanns inte och min omgivning hade svårt att förstå eller acceptera min situation. Det som mina föräldrar gjorde var att de alltid lagade en måltid sedan kunde de skölja av såser och dylikt åt mig, eller plocka ur t.ex. kött innan de blandade i andra ingredienser som inte passade mig vilket gjorde mig delaktig och inte var en alltför stor ansträngning för mina föräldrar.

Under tonårsperioden hade jag brist på flera ämnen i kroppen och gjorde en del blodprover, jag fick ta vitamintillskott m.m. Så det kan vara bra att se till att barnen får i sig de nödvändiga vitaminerna och ämnena! För mig som ungdom var det viktiga aldrig vad jag åt utan snarare att jag åt, så länge jag inte gick hungrig. Men om det är möjligt att få specialkost i skolorna så är det toppen! Jag åt otroligt dåligt under högstadietiden och att ha möjligheten till pannkakor, pasta osv hade hjälpt mycket!

Jag tror däremot att nu när det finns en diagnos och kunskapen ökar så kommer det finnas mer hjälp och förståelse för barn med selektiv ätstörning. Jag har sett att kbt kan hjälpa och skulle vara öppen för att en dag prova det, men samtidigt känner jag att jag numera kan leva som jag gör. Jag har inte längre problem med att gå på restauranger, att bli bortbjuden eller att äta mat med såser på även om jag kanske helst väljer bort det.

Hade ett ärende i arbetet som fick mig att googla på Selektiv ätstörning.

Det var tre månader sedan. Detta var första träffen då, därför vill jag dela med mig av vad evidens och vetenskap i frågan ger.

Jag har alltså som professionell tvingats läsa in mig.

Vad säger då vetenskapen om selektiv ätstörning. I en lekman ögon finns det viss vetenskaplig litteratur som försöker konkretisera en diagnosbild.

Mellan raderna säker vetenskapen goddag yxskaft.

Det är alltså ytterligare en fix-diagnos. Helt utan mätbara parametrar, helt utan medicinska kriterier.

Diagnosen finns alltså i praktiken inte. Det är bara ett påhitt.

Ett namn på en omständighet.

Kan hänföras med generellt trotssyndrom.

Rena dumheterna alltså.

Ni som tror att denna diagnos är svaret på frågan kommer bli besvikna.

Min dotter har alltid ätit selektivt, hon har ingen diagnos men svaga drag av autism och ADHD, diagnos finns i släkten. Vi har alltid anpassat maten så att hon kunnat äta, så att hon inte fått någon närings eller vitaminbrist. Vi har dock alltid utmanat lite ibland, för att få henne att testa mer. En viktig sak har varit att undvika att blanda mat, så långt det går. Vi serverar aldrig grönsaker som enblandad sallad, utan i separata skålar för varje grönsak. På så sätt har hon lärt sig äta gurkskivor, cocktailtomater och röd paprika. Hon äter äpplen och vindruvor. Kött gillar hon. Potatis,ris och pasta. Så det går bra men vi har alltid anpassat maten så att vi alla äter det hon äter. Med vissa undantag, ibland vill vi tex ha skaldjur vid speciella tillfällen och då får hon köttbullar, som är reservrätten. Vi har alltid frysta köttbullar som reserv om inget skulle fungera. Hennes selektivitet minskar gradvis, men långsamt, blir lite bättre varje år. Jag tror det är bra att anpassa och erbjuda många ingredienser i små skålar på bordet. De första tio gångerna tar barnet inte men den elfte gången kanske det provar något nytt om man inte trugar eller stressar. Tålamod är viktigt, tror jag.

lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/artiklar-1/klinisk-oversikt/2018/09/arfid-restriktivt-atande-utan-radsla-for-viktuppgang/