Bonusförälder i nöd och lust

För en tid sedan träffade jag en man som har två barn sedan innan. Barnen är i yngre skolåldern.

Jag har alltid varit den som stått fast vid att om man träffar någon som har barn väljer man en partner med ett förflutet och en partner SOM HAR RÄTT TILL KONTAKT MED SITT EX (alltså föräldern till barnet/barnen). Får ofta höra svartsjukedrama och hur partnern väljer barnen i första hand. Det är ju för sjutton självvalt! Man behöver inte välja en partner som har barn.

Well. När min partner pratar med barnens mamma väljer jag ibland att gå undan när de pratar om barnen. När min partner går in i en konflikt med barnen lägger jag mig inte i. Självklart kan jag efteråt undra och självklart går jag in med en vuxenroll om barnen gör fel och pratar med dem.

Vi har varit tillsammans i snart tio månader och hittills har allt gått väldigt bra!

Men barnen blir ju större och större konflikter finns att vänta.

För mig är det viktigt att barnen ska veta att de har EN mamma och EN pappa och så har dem mig som också vill ge dem allt! Jag har själv en bra relation till mamman.

För mig är det viktigt att de ska känna sig trygga och starka. Att de vet att de är bäst!

Vad behöver jag tänka på när tonårstrotsen kommer. Och hur tacklar vi motgångar tillsammans? Jag har själv inga barn men jobbar med barn.