Förtvivlad förälder till tonåring som väntar på utredning
Hej
Detta är mitt första inlägg här, här länge känt ett stort behov av att skriva av mig, men inte hittat ett lämpligt forum fören nu :)
Jag är mamma till tre barn och arbetar som förskollärare, vår äldsta son som nu är 14 år, har jag alltid oroat mig över. Som bebis skrek han oerhört mycket och hade "kolik", vet nu att han inte alls hade kolik. Men då var det den lösning de kunde komma på, när det gällde hans skrik och otröstliga sätt på kvällar och nätter.
Jag kommer nu sammanfatta hans svårigheter genom åren. Han har svårt att äta (gillar väldigt lite) och har ett stort sockersug. Detta resulterade i att han stannade i växten, tappade två kurvor i vikt och längd i mellanstadiet. Han är orolig och ängslig som person och har svårt att fatta beslut eller ta initiativ och komma igång med saker. Han är taktilt överkänslig, vilket innebär att han mår dåligt att beröra vissa material. Detta innebär svårigheter att vistas i vatten, byta kläder och tvätta sig mm. Han har inget större driv när det gäller fysiskaktivitet, jag fick lära honom att gunga, cykla och simma. Han utvecklades som han skulle som bebis och var tidig med att både prata (6,5 månader första ordet) och gå (ca 1år). Det svåra har varit att han har lätt för att memorera (glosor) mm han vill alltid göra bra ifrån sig och har höga krav på sig själv, och alltid klarat sig relativt bra i skolan men haft svårt för gymnastiken, slöjd och att äta. Ingen pedagog eller lärare har någon gång uttryck sin oro över min son. Han håller ihop och gör sitt bästa i skolan men sedan är energin fullkomligt slut. Jag har ständigt känt mig oroad, men trott att jag överdrivit.
Men för att han åt så dåligt och tappade i vikt + att jag en dag ringde till skolsyster och uttryckte min frustration och oro, kom vi till en dietist. Detta var en oerhörd lättnad visade det sig, jag hade som mamma förberett mig på att bli ifrågasatt i vilken mat vi lagar för vårt barn, vilka rutiner och mattider vi har mm. Men hon var helt fantastisk och sa att han har en oförmåga att äta samt en taktilöverkänslighet som gör att alla sinnesintryck blir starkare och detta försvårar för honom. Han fick närings-yogurtar för att han skall få i sig den näring han behöver.Detta var första gången någon förstod honom och vår situation, då gick han i 6an. Detta var starten på psykologkontakt , läkarkontakt mm och slutligen också en basutredning som visade på större kognitiva svårigheter än vad vi trodde. Nu väntar vi på att skolan skall göra sin kartläggning färdigt så att remissen kan skickas till BUP för utredning. Väntan gör mig tokig, Min son går nu i 8an och skriver flera sms varje dag över hur dåligt han mår, att han inte orkar och att han vill åka hem. Jag känner mig så oerhört otillräcklig, han har en mentor som är bra, men eftersom det är så många olika lärare så vet och förstår alla inte. Han har svårt att uttrycka sig och beskriva vad som är jobbigt, han orkar inte med alla ljud och intryck i skolan. Går dessutom i skolans stökigaste klass. Han orkar ofta inte en hel dag i skolan. Han äter oftast ingenting i skolmatsalen längre och har tröttnat på näringsyogurtarna nu. Den här mamman är helt slut och fullkomligt utom sig av oro. Vi bara väntar och väntar på att remissen skall kunna skickas iväg så att vi sen ska kunna vänta på att utredningen ska starta......
Kan inte nåt bara hända nu! Är det någon som är eller har varit i liknande situation som mig eller som har några råd/tips på hur vi kommer vidare?
Mammisen
