Stannar ni kvar och tittar på era barn när de utövar fritidsaktiviteter?

Dottern, 9, går på trampolin och där får man inte vara kvar.
Sonen 6 går på bmx och där måste man vara kvar.

Som fd tränare för barngrupper och ungdomar i både simning och aikido har jag lite blandade känslor för föräldrar som är kvar. Det kan vara en enorm distraktion att ha vissa föräldrar där, beror naturligtvis på hur dom beter sig. Sen kan vissa barn vara helt överjävliga när föräldrarna är där och tittar på men nästa träning när dom inte stannar kvar är samma barn hur uppmärksam som helst. 

Tyvärr kan det vara ganska svårt att förmedla det på ett bra sätt till välmenande föräldrar.  Men förstår absolut att man vill stanna kvar och titta på, vilket jag tycker man ska få så länge det inte stör aktiviteten.

Jag red mellan fem och sex år. Pappa var kvar ibland, mamma aldrig då hon är allergisk. Spelade senare fotboll fram tills jag var 12 år. Inga föräldrar var med på träningen då och alla tog sig till träningar och hemmamatcher själva.

Mina föräldrar tittade aldrig på när vi tränade men kom till en del matcher. Idag (20 år senare...) verkar det nästan vara en grej att alla föräldrar ska stå kvar och titta på allting så många familjer lägger ju hela kvällar och helger på att stå och titta på träningar och tävlingar. Jag fattar inte hur de orkar. Tycker också synd om alla småsyskon som släpas runt på allt deras storasyskon gör bara för att föräldrarna ska titta.

Våra barn har under hösten gått på en gympa och då fick vi inte vara med i salen men har suttit utanför (då vår yngste bara är precis fyra).

snart sexåringen har precis börjat på fotboll och där har de information för föräldrarna i cafeet under tiden träningen pågår, för att introducera klubben och upplägg mm för oss föräldrar.

Jag tror inte vi kommer titta på träningar på sikt, men om man hämtar och lämnar kanske man tittar en stund och sen kanske gör något ärende emellan. Är det bara en timma hinner man ju bara hem och vända. Kanske läge att gå ut och motionera själv under tiden?

är alltid kvar men det kan bero på att vi tränar samma sport samtidigt jag och dottern (bågskytte)

4-åringen. Alltid med
6-åringen. Inte alltid med. Han är självgående och vågar vara själv. Ser ibland för att det är kul men åker om vi måste göra annat.
8-åringen. Är ledare för en av hans aktiviteter så då är jag ju alltid med. Annars klarar han sig själv men vill gärna ha sällskap.
10-åringen. Väldigt sällan där.

Det här gäller träningar. Matcher/Tävlingar försöker vi att alltid se alla barnen även om vi inte alltid lyckas.

Okej, kanske är vi som är ovanliga:) Vi stör ingen gissar jag. Är tysta och sådär. Vi brukar inte titta tillsammans för det mesta utan den andra föräldern är med lillebror. Han skulle bli uttråkad och själv vilja spela (troligtvis) och med det störa tror jag och jag håller med Alexi där, ser ingen mening med att släppa med honom.
Vi får väl se hur vi gör i framtiden, vi bor nära så skulle hinna mer än bara hem och vända och ungarna skulle inte ha några problem om vi lämnade dem. De tycker väl mest att det är roligt att vi faktiskt är där och ser och vi också.

Våra barn kan också tycka det är kul att vi är med. För oss handlar det mest om logistik. 4 barn, 4 olika aktiviteter på 3 olika ställen och 4 olika starttider. Det går inte stanna och se alla :)

De ggr jag stannar har jag dessutom oftast med minst ett syskon, för stannar jag är det för inte sällan för att vi ska iväg på något annat precis efter och de måste vara med för att få ihop körschemat :)

Jag stannar kvar och tittar. Skulle gärna lämna och åka men min dotter vill att jag ska vara kvar. Men hon är bara 5 så då kan det behövas lite stöd där hon kanske inte vill bli tröstad av tränaren om hon ramlar och slår sig och liknande .

Det varierar. Vissa aktiviteter han hållit på med har haft uttalat att vi föräldrar inte ska vara där och "störa".
Just nu spelar han fotboll och då har jag passat på att springa ett par varv i skogen första 40-45min och  sen tittat mot slutet då de spelar match. Oftast är det den stunden som sonen vill att man ska vara där. Hade han velat ha mig där hela träningen hade jag givetvis varit det.

Vi är kvar (5,5-åring och snart 7-åring)....av olika anledningar och det verkar även vara olika "tradition" på olika håll. Jag tycker alltid att det är kul att titta på dem . Men annars:

När våra åker skridskor så är vi kvar för att vi åkt långt. Dessutom så är föräldrar kvar där i hög utsträckning....även till "gamla" barn. Tränarna önskar dock att man inte sitter vid sargen utan på läktaren eller det inglasade caféet.

När min äldsta är på simskola. Vi har åkt långt. De vill även att man finns till hands om det skulle vara något. Man får dock inte vara inne i bassängområdet utan vi sitter och tittar genom ett fönster i caféet.

När de hade gymnastik och idrottsskola förra året där vi bodde då, så var vi kvar för att vi skulle finnas till hands vid behov. Om barnet inte behövde det så skulle man inte vara i gymnastiksalen, men ändå finnas till hands om det skulle vara något. Väldigt erfaren idrottspedagog som arbetat på universitet med idrottsutbildning av lärare etc.

När de har gymnastik här där vi bor nu så är vi de enda som är kvar. Känns lite märkligt att bara lämna då det är två jättegulliga, men unga tränare, som inte har föräldrars mobilnummer. Jag förväntar ju inte att det ska hända något men det kan ju trots allt göra det och så jättegamla är ju inte barnen.

Barnen vill gärna att vi är där. Kul att dela upplevelsen med dem tycker jag. 

Jag är alltid kvar.

Har för långt för att åka hem igen.

Ledarna verkar inte ha något emot att jag är kvar, snarare tvärtom, nu får jag ofta hoppa in och vara extra ledare när någon ordinarie är borta. Hjälper alltid till å ta fram redskap mm.

Mina barn tränar friidrott.

Det förstår jag

Ja, det låter märkligt. Här har de (på båda sporterna ungarna går på) varit jättenoga med just det. Vi har fått lämna nr till anhöriga också.

Äldsta sonen på snart 12 år: ej träningar mer än ibland på sommaren, blir körd dit. Har ca 3 km. Är med och kollar på 99% av de matcher som är varannan helg (hans pappa tar andra halvan) träning: onsdagar och söndagar och matcher på helger.

Dottern på 7 år: ridning, kör henne dit och hjälper till, kollar och köra hem. Brottning, körs dit och kollar och körs hem. Ridning: måndagar. Brottning: tisd och torsd

Yngsta sonen på 4,5 år: brottning, körd dit, kollar och körs hem. Brottning : tisd och torsd.

Har en dotter på 7 år som tränar kampsport. När hon först började (då hon var fem år gammal) så brukade jag stanna i närheten, men för att inte störa träningen så satt jag i ett annat rum. Numera så brukar jag lämna lokalen och gå på en promenad eller något. Visst är det superkul att se henne! Men jag vill inte störa henne under hennes träning och jag märker att hon distraheras av min närvaro. Hon är ett väldigt "mammigt" barn så jag försöker uppmuntra henne till självständighet och få henne att känna att hon klarar sig utan mig.

Vår dotter är 11 år. Vi är alltid med på aktiviteter. Hon har egen häst och tränar 5 ggr per vecka. En gång i veckan är för tränare och de andra dagarna coachar jag. Jag är även med på den andra träningen. 
Hon tränar vattengymnastik en gång i veckan och även där stannar vi kvar.
3-5 ggr i veckan tränar hon på gymmet och då är vi ju självklart med där oxå o tränar samtidigt.