Något stämmer inte

Förstår att du är orolig, och håller inte med övriga om att man kan lita på BVC. Har själv två barn med funktionshinder som båda varit "normala" enligt BVC. 
Barn är olika i både kroppsform, muskeltonus och motorisk utveckling. Det som fått mig att söka hjälp trots lugnande besked från BVC är att barnens utvecklingskurva inte gått åt rätt håll. Har fått bekräftat från habiliteringen senare att det är ett av de vanligaste tecknen på att något inte stämmer, och att det oftast är föräldrarna som ser det, eftersom det kräver att man följer barnet dagligen.
Alltså, ett "normalt" barn ska utvecklas, kanske med pauser och i små eller större steg, men det går hela tiden framåt. Mina barn har tagit steg framåt i utvecklingen, för att sedan backa tillbaks igen, och det är inte ok.
Tex så tog sonen sina första steg vid 9 månader, men gick sedan inte på 1 månad, ytterligare några steg vid 10 månader, paus igen, osv. "Självgående" blev han inte förrän vid 14 månader. Diagnos = cp-skada.

Fast tycker du verkligen att en kompis till familjen, som ts är i det här fallet, med erfarenhet av totalt 1 eget barn och två andra kompisars barn, och som kanske träffar barnet lite då och då, skulle vara bättre på att bedöma det här än BVC?

Jag tycker inte alls att man kan lita på BVC i alla lägen. Har en vän vars barn nu vid snart fyra års ålder äntligen kommer på utredning. Något som BVC aldrig sett, utan detta har de fått driva själva.

Jag såg på honom redan runt året att nåt "va fel" men sa inget till vännen. Tror inte att hon var mottaglig för det då, men nu när hon ser tillbaka så ser hon en hel del tecken på att något inte va som det skulle

Många av de tecken som du beskriver uppvisade även han. Nu behöver det ju inte betyda att din väns barn kommer att få någon diagnos, hen kan ju helt enkelt bara vara sen i utveckligen.

Men tycker inte att du ska nonchalera det du ser, men kanske inte heller påpeka det. Däremot kan du, om vännen skulle börja tänka i samma banor som du, ta upp några av de exemplen du ser. Men gå varsamt fram. Det är hennes ögonsten och livs mirakel, i hennes ögon är barnet helt perfekt och det är svårt att ta in vad som kan upplevas som kritik.

Hej. Har barnet haft en period av syrebrist i magen så är det mest troligt en cp-skada som barnet har. Växlande tonus (spänd ibland, de korsande benen exempelvis, och slapp ibland), rosslig andning, långsam motorisk utveckling är varningssignaler i mina ögon.

Och nej, BVC är ofta totalt okunniga. Till och med barnläkaren på Neo kan vara korkade. Har själv ett barn där Neo-läkaren i 18 månader hävdade att allt var normalt trots att vi såg saker som kändes onormala och frågade om och om igen. Fick CP-diagnos vid 2,5 års ålder efter tjat om att komma till Barnhabiliteringen istället.

Jag tycker inte du ska tänka om, jag tycker tvärtom, att du ska vara en god vän och ta upp dina funderingar. Det KAN ju vara ett barn som är lite trögt i starten, men det är alltförmycket som känns avvikande för att nonchaleras, i mina ögon i alla fall. Second opinion hos en privat barnläkare eller sjukgymnast för barn kan vara en idé om man inte får gehör hos bvc eller på barnkliniken.

Ja, om TS är orolig skulle jag råda henne att försiktigt ta upp frågan med sin vän. Litar mer på "sunt förnuft" än på BVC. Även  om TS dotter faktiskt var rätt tidig, och det finns många som är sena utan att det behöver vara några problem, och att TS måste vara försiktig med att "jämföra", så hade jag som förälder gärna haft sådan vänner runt mig att bolla mina barns utveckling med.

Själv skulle jag ta väldigt illa vid mig om någon bekant började ifrågasätta mitt barns utveckling. Det kan vara VÄLDIGT känsligt. Jag skulle inte uppskatta det alls.

Den som först påpekade för oss att det var något hos sonen som inte stämde var logopeden. Och jag kan väl säga att vi blev minst sagt irriterade och upprörda. Det tog mer än 1 år innan vi började förlika oss med tanken, under den tiden var jag SÅ irriterad på henne. Hade det varit en "vanlig kompis" hade jag förmodligen sagt upp bekantskapen.

Barnet är bara 9 månader. Föräldrarna är inte oroliga. Avvakta, det kommer vara fler koller på bvc, det kommer finnas förskolepersonal osv. Låt någon ta den stöten "i sin profession" om det skulle visa sig finnas något att utreda.

Hmm jag vet inte riktigt om jag skulle uppskattat det heller. Skulle nog bli lite obekväm om en kompis (med väldigt begränsad erfarenhet av barn) kom och sa typ 'jag tror ditt barn skadades i din mage eftersom där inte var tillräckligt med fostervatten de sista dagarna. Han är ju inte alls lika stark och duktig som mitt barn så visst måste det vara något fel på ditt, typ en hjärnskada eller nåt...' Det hade varit skillnad om personen i fråga hade haft erfarenhet från liknande handikapp, dvs om ts hade haft ett eget barn med t.ex. cp-skada så hade hon ju kunnat säga att 'jag kännerverklugen igen en del symptom hos ditt barn. Kanske är jag bara färgad av min egen erfarenhet och jag vill ju inte skrämma upp dig, men kanske kan du fråga lite extra på BVC nästa gång'

Sen är det ju också ganska relevant vilken skillnad det gör. Finns det någon diagnos som det skulle kunna vara där prognosen skulle förbättras om diagnosen ställvis 9 mån istället för t.ex. vid ett år eller när BVC kan tänkas plocka det i sina kontroller?

Om man som förälder själv är orolig och känner att något är fel så förstår jag att man såklart vill bli lyssnad på och respekterad för vad man påstår, men om föräldrarna i det här fallet är helt nöjda och tillfreds med situationen och dessutom ger all den omvårdnad som barnet behöver för tillfället så ser jag faktiskt ingen anledning för ts att blanda sig i.

Självklart kan inte TS ta upp frågan som du skriver. Men det finns många sätt att ta upp sin oro på ett smidigare sätt. Helt enkelt fråga om allt är ok? Om sonen har varit/är sjuk, eftersom han verkar lite trött/hängig? Hur vännen mår efter den tuffa tiden med förlossning/NEO? Om allt är ok nu?
TS kan jämföra med sin dotter, inte hur tidig hon varit med allt, utan om hur hon varit när hon inte mått bra, och hur orolig man kan bli som förälder.
Att bara öppna för ett resonemang, kan göra att vännen törs/kan berätta om hon har en egen oro kring det hela. Vill hon inte dela den med TS så finns det inte mer att göra.
Genom att visa omtanke har TS i alla fall gett vännen en möjlighet om det är så att hon behöver någon att prata med. Vet själv hur svårt det är att ta upp sin oro med andra småbarnsföräldrar, framförallt om man "vet" att det finns problem med ens eget barn. Känns som om alla andra lever i sin "lyckliga bebis-bubbla" där funktionshinder och problem inte alltid passar in.

Visst är det bra att visa sina kompisar att man finns där för dem om de vill prata! Men som jag förstod det så har ts redan frågat sin kompis om de vet om att det är något fel på deras barn. Så hon har ju redan öppnat för dialog på det sättet. Men att när kompisen då berättar att BVC säger att allt är bra, så tycker jag faktiskt att det är ganska olämpligt för ts att fortsätta hävda att kompisens barn har en hjärnskada. Även om hon försöker linda in sina ord...

Men givetvis kan och bör hon ju fortfarande visa att hon finns där för sin kompis om hon behöver någon att prata med framöver!

Instämmer med Valkyria75, sedan kan det ju vara så att "något är i görningen" men mamman väljer att hålla det inom familjen då det inte är färdigbearbetat ännu. För oss tog det ett tag att förlika oss med min sons diagnos, det innebar inte att vi struntade i det däremot var vi inte redo att börja prata med andra om det där och då. Jag/vi hade nog i det läget blivit otroligt sura om någon kompis satt och tyckte en massa och jämförde med sitt eget barn. Även om det verkar så på FL så är det ingen rättighet att få veta exakt allt om andras barn.

Nej tro inte att jag haspar ut mig hur som haver, jag är extremt finkänslig med mina ord i sådana lägen. Och ska tillägga att jag är mycket medveten (åter igen) att alla är olika. En av mina närmsta väninnor sjöng innan hon gick. Så jag vet att det kan varit lite klantigt att ta upp just mitt barn, samt dem man oftast hänger med som exempel. Har man inte hela historien är det lätt att bli misstolkad märker jag.

Jag gör inte detta för att vara elak, inte för att säga att mitt barn är bäst och råkat vara tidig. Absolut inte! Jag älskar den där grabben, så fort jag ser honom tar jag upp honom och pussar på honom. Det är just därför jag bryr mig. Men hade ni träffat honom hade ni förstått. Han faller lixom bara ihop. Precis som amia01 säger, så ställer jag mig lite skeptisk till sjukvården. Har själv varit med om ett antal gånger att diagnoser inte ställs fören man frågat om det själv. Trotts upprepade undersökningar. Dessutom har jag vid ett flertal gånger ringt BVC tanten för hjälp och info om mitt barn, och hon svarat utan att ge svar på rätt fråga så att säga. När de kommer till kritan har de noll koll. (ok tolka inte detta som att jag drar alla över en kam nu!) 

Jag startade denna tråd först och främst för att få reda på om någon har haft ett barn med liknande problem, om det ens är ett symtom på någon form av handikapp. Om det är något man ska lägga fram i all välmening till föräldrarna jag håller mycket nära mitt hjärta. Och absolut inte bli satt i ett moralhörn som dålig vän, som vill trycka ner min väns söta son.
-Då slänger jag tillbaka en moral fråga: Jag menar om ni ser att det är något fel med er väns bebis, trotts att vännen tror att allt är ok. 2 år senare uppdagas det att vännens bebis faktiskt hade ett handikapp som kanske skulle kunna ha tränats och lindrats i typ 2 år redan. Hade inte ni haft dålig samvete?

Jag är ingen läkare, jag har ingen utbildning, jag är inget proffs. Men att bry sig ska väl ändå räknas som något positivt. Och om jag skulle vara en nedtyckare så har ni fel, det är snarare jag som blivit nedtyckt genom livet.

Jag skrev tidigare i tråden om vad jag tror och min erfarenhet från sjukvården.  
Jag skulle ha velat höra från mina närmsta väninnor om de såg något som jag inte såg. Och jag tror att de hade blivit besvikna på mig om jag inte hade berättat om jag sett något uppenbart knas med deras barn som de varit blinda för. Man blir väldigt hemmablind och ser inte svårigheterna och avvikelserna på sina egna barn lika lätt som utomstående.

Jag skulle INTE velat att min vän påpekade det. Jag skulle blivit otroligt irriterad och tagit illa vid mig. Finns liksom inget bra sätt som vännen skulle kunnat säga det på.

När vi var mitt uppe i utredningen frågade JAG en kompis som är förskollärare (och då pratar vi om en yrkeskategori där man träffar hundratals barn i en viss ålder som man kan jämföra med) om hon kunde se något avvikande - i syfte att höra "nej, absolut inget". Nu svarade hon inte riktigt så, utan lite mer undvikande. Även det svaret, som jag ändå frågade efter, tog jag illa vid mig av. Så för MIG finns det inte en chans i världen att en "amatör" skulle kunnat nå fram, jag skulle enbart blivit irriterad.

Bra skrivet. Förstår din situation och önskar dig all lycka med att fortsätta stötta och hjälpa din vän, oavsett vilka bekymmer hon ställs inför.

Min erfarenhet är att det görs väldigt många missar inom BVC, och att de barn som får tidig hjälp får det tack vare sina föräldrars oro. Tyvärr har jag också sett många föräldrar som väljer att "sticka huvudet i sanden" istället för att se sina barns behov, allt i en önskan att deras barn inte skall ha någon sjukdom/funktionshinder. Själv har jag tvärt om varit mån om att se mina barns behov, och försöka få så mycket hjälp som möjligt så tidigt som möjligt.

Tydligen är det inte helt vanligt, att döma av svaren i den här tråden, eller av de kommentarer jag fått inom vården, eller genom de familjer jag lärt känna på habiliteringen. Vårdepersonalen har flera gånger påpekat att det är vårt val om vi väljer att diagnostisera våra barn eller inte. Alltså, även om läkarna har tydliga diagnoser, så har dom erbjudit oss att inte skriva detta i journalerna, eftersom det är så många föräldrar som inte vill "stämpla" sin barn. Men utan diagnos får man ingen hjälp... Förstår inte hur man tänker då?

På habiliteringen och på sjukhusen har jag också träffat flera besvikna och ledsna föräldrar, som insett vika resurser de kunnat få ta del av, om de bara fått/tagit hjälp tidigare.

För mig är alla barn lika mycket värda, med funktionshinder eller utan, och alla barn borde också ha rätt till föräldrar som ser deras behov, och ger den hjälp som går att få. Oavsett om det innebär att man måste inse att ens barn kanske inte är precis enligt "mallen"...

Sorg, besvikelse och ilska, är helt naturliga reaktioner, men den ska inte riktas mot barnet eller de vuxna som levererar beskedet, utan är något man får hantera själv, som med alla andra jobbiga saker man måste gå igenom i livet. Då är en ärlig och riktig vän extra viktig att ha, och därför kan jag inte förstå hur man kan tänka som "pigglet"?

Det är jättebra att du bryr dig om dina vänner och deras barn.

Jag har själv väldigt bra erfarenhet av BVC och min ssk där är mycket kompetent. Att jag någonsin skulle 'upptäcka' något sådant här utan att hon såg det först känns väldigt osannolikt, så därför känns det väldigt främmande för mig att ta upp sådana här saker med andra som går hos BVC.

Personligen tycker jg fortfarande att du bör avvakta, barnet är så litet och utvecklingen kan se så olika ut.

Undantaget är såklart om det finns någon sjukdom/syndrom/handikapp där det gör stor skillnad om behandling sätts in sånär tidigt. Personligen känner jag inte till något om detta så jag vet inte själv. Men de fall man vanligtvis hör talas om så görs ju inget så här tidigt ändå. Vid den här åldern behöver ju barnet förmodligen samma omsorg oavsett, och då tycker inte jag att det finns någon anledning för dig att ta upp detta med föräldrarna. Inte än iaf.

Kanske är det jag som är bortskämd med en underbar och kompetent BVC-ssk...

Jag kan också tycka det är kul och intressant att 'bolla' och diskutera utvecklingen hos mina barn. Men om jag själv känner mig helt tillfreds med situationen så hade jag nog inte blivit så förtjust om andra började påpeka att mitt barn är lite väl sen. Där är ofta så mycket press redan från folk över sånt här och många föräldrar blir stressade även när allting är helt normalt.

jag hade inte tagit upp det med föräldrarna.
jag skulle tro att de redan är medvetna om "problemet" men väljer att inte prata om det.... 

jag har själv en vän vars barn inte riktigt "stämmer".. men jag väljer att inget säga, är det så som jag har en vag misstanke om, så lär det upptäckas av försolepersonal eller bvc förr eller senare.... då föräldrarna är för ouppmärksamma i fråga, eller undvikande.. de märker att deras barn är "sen i utv"... men det är många andra symptom med... dessvärre.. 
det är så känsligt i en sådan situation och man vill inte vara den som stövlar in och säger "Jag tror det är något fel på ditt barn"...

Hejsan alle sammans!

Jag har nu läst alla era kommentarer och vill tacka er alla för era åsikter först och främst.

Jag kommer göra så att jag kommer avvakta i 6 mån innan jag säger något för att se hur det hela utvecklas. Då är han 15 mån, och då känns det som att man kommer se tydligare om det är något då.

Tack åter igen, även om jag till en början tyckte vissa åsikter var lite hårda. Så känner jag ändå en tacksamhet för era åsikter.

Det tycker jag låter som en jättebra idé!

Och jag känner precis tvärtom. Jag skulle bli väldigt besviken på en vän som funderar och anar utan att säga något till mig! Jag anade i flera år att det var något avvikande med mitt barn, men fick bara kläm-käcka svar från vänner, dagis, bvc.

Kanske var det så att de faktiskt inte såg något, men ibland undrar jag om de bara ville "trösta". När diagnoserna väl kom var jag bitter i flera månader och kände sorg för att ingen hade mött mig i min oro (förutom min man).