Bonusfamilj-hur skulle ni göra?

Jag hade gjort så här, sen om det är rätt eller inte är en annan sak :)

När hon ber om praktisk hjälp så bestämmer ni vem som ska hjälpa. Vill hon inte ha hjälp så får det vara. Funkar ju om det handlar om be om mjölk, skära mat, hämta leksak, ta av ytterkläder. Sånt hon kan avstå och/eller faktiskt göra själv. Jag hade inte börjat med att ta fighten kring läggning och rena närhetsgrejor först.

Sen hade jag också uppmuntrat sambon att ta med henne på sånt hon tycker är kul. T ex han säger att han ska åka och hon får välja. Om/när de väl är iväg så är det hans regler som gäller och då får han stå på sig. Hon kommer testa men det är något han som vuxen måste vara beredd på och inte ta personligt.

Det var jättebra tips. Tack!!

Nån annan med tips?

Håller med Cosinus.
Växla mellan att du och han skall skicka mjölken, ge henne leksaken osv - den som man naturligt skulle be, alltså den som sitter närmast eller inte är upptagen med annat. Min fyraåige son frågar nästan alltid mig, även om jag är i ett annat rum o hans pappa sitter bredvid honom.... Vi påminner och han har inget emot att pappa hjälper honom (oftast) men han gör det automatiskt ändå..

Att hon vågar bli arg på honom när de är ensamma ser jag som ett gott tecken! Det brukar innebära att hon litar tillräckligt mkt på honom för att sätta sig upp mot honom - "testa honom" som du skriver. Ungefär som när barnet börjar på förskolan - i början går det ofta hur bra som helst - barnen är änglar... men så börjar de inse att det numera är vardag och de börjar känna sig bekväma med pedagogerna och då kommer ofta konflikterna..

Min bonus var bara strax över ett när jag kom in i bilden. Hon var ca 2,5 första gången jag var själv med henne en längre stund (hade varit på gården o handlat korta stunder innan). Iallafall hade vi en heldag på en djurpark och skulle äta efteråt. Hela förmiddagen var kanon. När vi skulle äta gick ALLT fel - hon fick inte gå ur vagnen i kassakön - skrik. Maten kom inte tillräckligt fort - skrik. Jag packade ner henne o maten i vagnen igen o gick ut - skrik. Sedan släppte jag henne så hon fick "springa o skrika av sig"... Folk tittade, en del snett men de flesta (med egna barn) förstående. Själv kände jag mest lättnad - vi hade klickat från början men eftersom hon aldrig blev riktigt arg på mig så undrade jag om hon vågade - nu hade jag svart på vitt att hon var tillräckligt bekväm med mig för att testa mina gränser. Testa om jag skulle bli arg, ge upp, försvinna.. 

Jag och bonus gjorde tidigt saker som bara var "våra", vi har en relation som är helt oberoende pappan o mamman. 

Mitt tips är dels det Cosinus säger, dels att faktiskt fortsätta ta det lugnt. 10 månader ÄR inte speciellt lång tid. Om din sambo är villig så låt dem packa ihop en picknick o gå ut i skogen. Till lekplatsen osv. Är han rädd för att det skall bli konflikter så ta korta stunder och bestäm att du skall komma efter en halvtimme. Öka sedan stunderna de är ensamma så kommer både hon vänja sig och han slappna av.

Ni verkar ha bra intentioner och jag tror helt o fullt på att ni kommer hitta era roller tillsammans - men stressa inte fram det. Låt inte henne styra allt men låt honom ta små saker, inte stora..

Jag och min sambo har nu en tid haft liknande problem med hans yngsta som är 3,5 år, dvs samma ålder. 

Jag och killen funkar bra ihop och dom första månaderna var det nästan tvärtom, bara jag som skulle göra saker. Sen gick han in i en fas där bara pappa duger, ingen annan. Det gäller även storebror. 

Vi har gjort så att även om jag inte är mamma/förälder, så är jag en vuxen person i familjen som bestämmer på samma premisser som pappa eftersom jag bor där lika mycket och betalar lika mycket. Dvs vi har likställt varandra i familjen, jag och min sambo. Rättare sagt, min sambo har likställt mig med honom. 

Säger killen att han vill att pappa ska ta mjölken och jag sitter närmst svarar min sambo: Fast nu sitter ju NN närmst och jag är rätt säker på att hon kan hälla upp mjölk till dig så fråga henne.
Sen väntar jag på att killen ska fråga mig och när han gör det häller jag upp mjölken. Frågar han inte mig får han ingen mjölk och vi gör ingen sak av det. 

Ibland får killen för sig att jag inte får lov att öppna bildörren, även om han sitter på min sida och jag står utanför. Har jag redan börjat öppna dörren och han börjar skrika att pappa ska, då säger min sambo: 
NN har redan öppnat dörren så det är bara att kliva ut om du vill, annars får du sitta kvar. 
Ibland har det inneburit att det tagit en kvart att ta sig ur bilen... men då får det bli så. 
Har vi bråttom och inte har tid att ta den striden öppnar jag inte dörren från början utan då gör min sambo det direkt utan att killen ber om det.. så slipper vi situationen. 

Så agerar vi i dom flesta situationer. Den som sitter närmst eller inte är upptagen får hjälpa och om det inte passar så får han vara utan. Vi är även noga med att killen själv får be mig.. Det är inte så att jag bara gör det trots att han ber pappa.. Utan pappa svarar och säger åt honom att fråga mig. 

Detta har gett resultat för oss och beteendet hos killen är nu faktiskt i princip borta. 

Däremot finns det ju stunder där pappa faktiskt är viktig och inte kan ersättas så att säga, som tex nattning. Det vill killen att pappa gör och då gör pappa det. 

Sen det här med att kunna säga till. Det är klart att din dotter testar. Det kommer in en ny person och hon vill såklart veta om hon kan styra honom eller inte, om hon kan lita på honom eller inte. Står han vid sitt ord? Det är barns sätt att testa om man bryr sig. 
Mitt råd i den situationen är att ni vuxna kommer överens om hur ni vill ha det i er familj och sen kör ni på det. Det är inte en 4-åring som bestämmer vem som bestämmer så att säga :) 

Däremot förstår jag att din sambo inte vill ha ensamt ansvar över dottern så länge det är så här... Men det är ju något ni får jobba på tillsammans och successivt. Men det blir nog svårt för din sambo att vara ensam med dottern om ni signalerar till dottern att han inte har bestämmanderätt över henne. 

Tack SÅ mycket för fantastiska råd alla tre. Ger mig mycket kött på benen och bekräftar vissa av dom tankar jag har. Vi måste vara mer tydliga med att han är en vuxen vars åsikt och bestämmer här hemma. Men just då med lite "mindre" saker.

Jättebra tips att hon måste fråga sambon direkt då istället för att han hämtar fast hon frågat mig. Att undvika konflikter när man inte har tid med dom och att markera när det finns tid för utbrott. 

Ska uppmuntra egna kortare stunder och vi skall hålla fast vid att det faktiskt är positivt att hon vågar visa känslor tillsammans med honom.

STORT tack!

Skriv gärna och berätta hur det går :) Om du vill :) 

Det kan jag absolut försöka göra :)