Asexuell tjej, fråga vad ni vill! :)

Ja.

;)

Du borde se honom som Varelsen i Frankenstein om det visas nära dig. Helt fantastisk uppsättning.

www.fhp.nu/Hem/Live-pa-bio/Teater/Frankenstein/

Det finns 2 versioner , man bör se den med Benedict som Varelsen.

Själv tycker jag att han är finare med sin riktiga röda hårfärg.

Absolut! Men de flesta idag gillar honom främst för Sherlock Holmes

Sidan hjälpte mig väldigt mycket och den förklarar mycket så bra. 

Om jag ändrar min läggning någon gång i livet, det är jag lite orolig för. För mig verkar det som en så stor omställning. Och det är lite läskigt.
 Men vad som spelar mer roll är att jag gillar ju inte att ha fel, så om min läggning ändras blir det som att jag hade fel om mig själv. Även om jag inte hade det egentligen (för jag är säker på min läggning...) 
^ ^'

Jag ser mig själv som asexuell och är olycklig. Tänkte ta mitt liv så dom låste in mig på psyket. Ensamhet är för jävlig.

Hur menar du är du olycklig för att du är asexuell. Det låter så oerhört sorgset

Livet är ju mkt mer än bara sex och att vara asexuell är ju liksom bara en del av den du är känner jag. Man måste ju inte vara ensam för att man är asexuell, finns ju asexuella som har relationer eller helt enkelt bara lever livet som alla andra gör men utan sex då. Verkar ju mest dumt att utsätta sig för att ha sex om man absolut inte vill ha det alls, så det skall man nog avstå ifrån. Andra har sex som sin variant på närhet, för att de vill, det är olika helt enkelt och inget av det är ju fel så länge personen själv mår bra.

[quote=74201977][quote-nick]Karl71 skrev 2014-10-20 11:09:02 följande:[/quote-nick]Lite av samma sak jag försökte förmedla.  Många kvinnors sexualitet är ju som en sällsynt orkidé som behöver rätt omvårdnad för att blomma.

Det var vackert skrivet!

Det här väcker lite frågor hos mig. särskilt biten om att ens läggning är något man bara vet, som flera påstår.

Jag är snart 30 och jag vet fortfarande inte riktigt vad som är min grej.

Jag känner mig inte asexuell, men jag trivs inte riktigt i de konstellationer som står till buds så att säga. Jag tänder inte alls på killar, men kan känna ett särskilt intresse till ett litet litet fåtal. Kanske är det bara att jag eftersträvar balans, men att, vad ska jag kalla det, intim vänskap män emellan inte är accepterat i samhället. Fast inte bra det, några enstaka har jag varit intresserad av på ett större sätt. Tjejer tänder jag på, men fungerar ganska dåligt ihop med på ett djupare plan, åtminstone på kärestadelen. Jag vet inte riktigt, det känns som att nånting inte riktigt stämmer. Eller så har jag bara haft otur/inte träffat en tillräckligt bra person ännu.

Jag gillar inte att ragga. Jag vill bli uppvaktad, ledd och känna mig åtrådd.
Jag har rätt mycket "typiskt kvinnliga" drag verkar det som på det här området. Men alla könsroller verkar slå tillbaka stenhårt vid 25 års ålder, inga tjejer raggar längre.

Just det här är jag så trött på att jag har lagt ner alltihop tills vidare.

Jag har dessutom ganska nyligen, typ början av året, kommit på att jag inte vill bli sambo med någon.

Det lockar mig inte alls att ha en och samma människa tätt inpå sig på alla sätt konstant, utan tvärtom, jag räds det. Det verkar asjobbigt, skulle va så kvävande. 95% av alla par jag ser ute får mig inte att känna glädje över kärleksfulla människor, och definitivt inte avundsjuka, utan förfäran över hur instängt och uppstyltat det verkar.

Och därmed vet jag inte heller om jag ens vill "bli ihop" med någon, bli ett par, eftersom verkar va hela poängen med relationer. För mig var gymnasietiden bäst, eller kanske minst dålig. Det var avslappnat och lekfullt, men kändes ändå seriöst, men man slapp livets besvärligheter och fick luft från varandra.

Jag har dock haft en sexuell relation jag kände mig helt avslappnad i. Det var en dejt som inte ledde vidare, men vi fortsatte träffas och hade sex ibland. Vi var som goda vänner som hade sex med varandra. Fast hon var ändå mer än en vän för mig, och jag tror hon kände lite samma för mig. Och det bästa av allt var att jag kände mig inte ett dugg avundsjuk på att hon träffade andra. Vi kunde prata om det utan problem med varandra, och gjorde så också, och frågade varandra om råd. Det var fantastiskt att känna en sådan känslomässig frihet och stimulans och glädje [lycka? alldeles för starkt ord i min vokabulär] på samma gång

Annars har varianter av polygami inte känts särskilt rätt heller. Jag har inget principiellt emot det, men jag har inte känt att jag skulle klara det känslomässigt.
Men medan jag skriver detta ser jag att det är skillnad på polygami och polyamori. Verkar det som. Får väl läsa på om det.

ONS funkar inte alls för mig, får verkligen panik om någon jag känner dåligt eller ändå inte känner mig bekväm med vill ha sex med mig. Jag kan, och är oftast, väldigt smickrad och upphetsad av det, men får samtidigt så mycket ångest och nervositet.

Har läst lite grand om demisexualitet, biromantisk och heterosexuell, och det gav en vink. Men dessa termer är så definitiva, jag känner mig inte riktigt hemma där heller.

Sorry för trådkapningen, längden, och det var inte bara om sexualitet, men ändå, ville poängtera att det inte är så självklart att man vet exakt vad ens läggning är.

Förresten 1: TS borde inte tillåtit anonyma svar, nästan uteslutande trolleri från anonyma.

Förresten 2: detta kan vara något att titta på för den som vill få en snabb inblick asexualitet och lite andra små avvikande sexualiteter asexuellt.blogspot.se/2012/05/fakta-om-aromantisk.html

Jag va med om något hemskt när jag va liten som gör att ja har svårt för sex (men jag hade velat om ja kunde, har bland annat prostatit som ej går att bota) . Sån skam inom mig att jag inte är som alla andra. Mina vänner är gifta och har barn, vissa har gift om sig. Jag har inte ens varit i ett förhållande där jag är glad än. Jag bara spelar. å så fort det kommer till sex får jag ångest - fruktansvärd ångest. Har suttit hela dagen å lipat för en tjej jag är intresserad av också visar starkt intresse för mig - men det kommer aldrig bli vi två - för ja kommer aldrig kunna (eller vilja) ha så mycket sex. Jag vill kanske en gång var 3e månad. Detta har fått mig att vilja ta mitt liv. mer än en gång. Och jag är rädd för mig själv , det är en olustig känsla. Jag som alltid varit så stark och haft lätt med den sociala biten. Har ingen att prata med, vill träffa andra asexuella (även om jag inte är helt asexuell, jag onanerar när jag känner att ja behöver få det överstökat) Har sökt på massa asexuella sidor, men alla där är så nöjda å glada att de är asexuella. Jag är mer en sexuell person som blivit "tvingad" att leva asexuellt. Vill bara dö

(Ledsen att det blev ett så sent svar!) 

Jag har ingen rätt att fråga dig vad som har hänt som får dig att må så dåligt, även om det kanske skulle hjälpa. Du kan få prata med mig i personligt meddelande om du vill...? 

Men vad jag förstår känner du dig förfärlig för att du inte är kapabel att ha sex? Det första jag tänker på är om du har kontaktat någon professionell för allt som du bär på. Eftersom det är ett så stort problem för dig - till skillnad från (de flesta) asexuella som är nöjda med hur de känner - är det någonting som du behöver/vill hjälp med. Jag ser att du fick en viss "hjälp", men vet inte hur bra den var om du fortfarande inte är nöjd med den du är. 

Du får prata med mig hur mycket du vill, även om jag inte vet om jag kan hjälpa dig... :) Jag hoppas att jag kan. 

Det var det verkligen. ;3

(Så ledsen för det sena svaret!)

Ingen är ju som någon annan, så vissa personer har kanske inte någon specifik definition som till hundra procent passar in på dem ännu. 

Själv känner jag ingen mig på några punkter av det du skriver, men eftersom du verkar känna attraktion för tjejer på ett sexuellt plan vet jag inte hur exakt termen "asexuell" känns för dig. Men det är ju bara en själv som kan avgöra det. 

Du sa också att det väcktes lite frågor hos dig; är det något jag kan hjälpa dig med?